Fast i begynnelsen var den inte värd mycket. Skog var något man hämtade ved ur, eller byggnadsmaterial. Om man inte kolade åt de stora bruken förstås. De var så beroende av kolet att man lade bruken där det fanns gott om skog, hellre än nära gruvorna där malmen bröts. Det var billigare att transportera malmen än de ofantliga mängder bränsle som gick åt i processen.

Men så, i andra hälften av 1800-talet, hände det något. Stora sågverk började dyka upp, inte minst längs norrlandskusten. Dessa drevs i stor utsträckning av större bolag. Eftersom skogen hittills inte haft något ekonomiskt värde var det lätt för bolagen att mer eller mindre lura av skogsägarna skogen. Det s.k. Baggböleriet blev ett begrepp.

En stor del av skogarna, de som låg mest avlägset från bygderna, var i allmänhet s.k. kronoskogar, alltså i princip ägda av staten. De var åtminstone samlade. Resten av skogen var – precis som åkermarken – mycket ägosplittrad. För att råda bot på det och skapa effektivare brukningsbara enheter började arbetet med storskiftet i mitten av 1800-talet. Det var bra för Orsa (även om man misslyckats att fullständigt lösa ägosplittringen fram till denna dag…).

Delvis för att möta skogsbolagens tryck på skogsägarna, men framför allt för att se till att skogens värde kom bygden till nytta, inrättades något som kallades Besparingsskogar. Dessa styrs än i dag av en speciell lag, som bland annat stipulerar att en viss del av avkastningen ska komma bygden, inte bara mark-ägarna, till nytta.

När förslaget kom var jordägarna i Orsa fundersamma. En mycket stor del av skogen skulle ju slås ihop och brukas gemensamt. Visserligen skulle man få tillgodogöra sig kronoskogarna, men ändå? En tredjedel av det egna innehavet skulle avsättas till en gemensamhetsskog. Varför då?

Det är viktigt att sätta in denna tvekan i rätt sammanhang. Orsa socken räknades som Dalarnas näst fattigaste socken efter Älvdalen. (Det hade t o m förekommit insamlingar till de nödlidande i Orsa något årtionde innan besparingsskogen började diskuteras.) Vartenda strå, vartenda träd kunde vara avgörande för att överleva. Det tänket ändrar man inte på över en natt.

När de försiktiga sockenmännen fick reda på planerna om att bilda en besparingsskog skickade kommunstämman 1878 en delegation till Kungl. Majt i Stockholm, bestående av Mångs Hans Erson, Maklins Erik Erson, Anders Jonson och den allestädes närvarande Bröms Olof Larsson. Bröms Olof var egentligen leksing, men ägde en hel del mark i Orsa. Dessutom var han riksdagsman och van att röra sig i finare kretsar.

Det är inte helt klart om deras uppdrag var att stoppa besparingsskogen eller påverka tilldelningen av kronoskog. Det framgår inte av protokollet där delegationen utses. Bara att de ska till Stockholm och diskutera förslaget. Så vi vet inte om de var nöjda när de kom hem eller inte. Historiens facit visar att man inte var utan framgång. Man kom hem med mer kronoskog än det ursprungliga förslaget innebar.
Anledningen till det var att tilldelningen av kronoskogen baserades på vad som kallades besuttenheter för varje gård. Besuttenheten beräknades bl.a. utifrån hur många getter gården behövde hålla för att försörja en familj(!). Delegationen lyckades övertala Kungl. Majt att det var så fattigt och eländigt nere i Orsa så vi behövde nog titta över det där med besuttenheter. I stället för 200 tunnland mark per besuttenhet utökades tilldelningen till 250 tunnland. Där har ni också anledningen till att Orsa Besparingsskog spränger både läns- och kommungränser. Orsa socken räckte inte till för tilldelningen.

Vilken vändning det blev för Orsa. Efter det att skogen mätts upp på alla sätt och vis och delats upp i block (det gjordes för hand, man högg bokstavligen upp varenda gräns på skogen. Idag används teknik som är mer exakt än det mänskliga sinnet…) kom avverkningarna i gång.
Orsa blev rikt över en natt.
Och skogen blev – förstörd.

Jordägarna i Orsa var smarta/hade turen att snabbt inse att man inte bara skulle acceptera bolagens bud på skogen, utan faktiskt vända sig till flera aktörer. Blocken såldes som rotposter till högstbjudande. Det tillvägagångssättet kom till av en tillfällighet. Ett bolagskonsortium hade lagt ett bud när någon kom på att fråga en annan större skogsägare om denne var intresserad. Denne lade ett betydligt högre bud. Därmed var bolagens självklara maktposition rubbad för alltid!

Dessvärre var de inledande åren en ren rovdrift på skogen. Vi ska komma ihåg att det kommersiella skogsbruket var nytt. Man visste förmodligen inte bättre. Klirr i kassan var det som gällde, inte minst för en före detta fattig kommun, numer en av norra Europas rikaste!

En del av vinsten avsattes i en skogsmedelsfond, belägen i Falun, och fick bara användas till bygdens utveckling. Det fanns tillräckligt för att också delägarna skulle få allehanda stöd för utvecklingen av sitt jord- och skogsbruk. Däremot fick man inte hämta ut något av vinsten i direkt utdelning som i vanliga bolag. Genom skogsfonden byggde Orsa jordägare ålderdomshem, skolor och inte minst vägar så till den milda grad att Orsa, utom den del som omfattades av municipalsamhället, var skattebefriat. (Municipet betalade municipalskatt för vägar, V/A m.m.) Det här skapade förstås en hel del spänningar inom socknen.

Det är det här speciella uppdraget att också generera utveckling i bygden som gör att jordägarna förekommer i flera icke-skogliga satsningar. Allt från Orsa Grönklitt till olika energisatsningar. I slutet av 50-talet då efterfrågan på skogsråvara sjönk kraftigt anlade man Orsa Plattfabrik för att kunna ta hand om en del av råvaran själva. En satsning som höll i mer än 40 år. Tvärtemot råd från Skogsvårdsstyrelsen anlade man Plantskolan på Tallhed som idag är en av landets ledande. (Skogsvårdsstyrelsen tyckte att det gott och väl räckte med de som fanns.)

Skogen då? Egentligen kan man säga att Orsa Besparingsskog ägnat stora delar av historien från 1930 och framåt till att restaurera det som förstördes. Metoderna kanske vi rynkar på näsan åt idag. Inte minst användandet av kemikalier i skogsbruket, både för att motverka lövträd och för att gödsla. Stora farhågor uttrycktes i besparingsskogens verksamhetsberättelse när DDT förbjöds t.ex. Men då ska vi åter komma ihåg att sätta in saker i deras historiska kontext. Mannen som uppfann DDT fick Nobelpriset för att han kommit på ett effektivt sätt att bekämpa malaria … Historien må döma oss alla.

Borta är också de stora hyggenas tidevarv. Idag har vi ett betydligt diversifierat skogsbruk. Samtidigt så var kanske de hyggena förutsättningen för att åter bringa liv i de rovdrivna skogarna. Idag har besparingen inriktningen att man ska ha skogsbruks-, naturvårds- och klimatperspektiv på verksamheten. Tre perspektiv där det finns starka enskilda intressen som naturligtvis aldrig kommer att tycka att Besparingen gör rätt, vad dom än gör. Faktum är att man tagit undan mer skyddsvärda arealer från skogsbruk än man varit ålagda att göra.

En sak är både fascinerande och imponerande. När den gamla urskogen avsattes till Besparingsskogen beräknar man att virkesförrådet, alltså mängden levande träd, uppgick till 6 500 000 skogskubikmeter. Vid 1900 var förrådet nere i runda slängar 3 500 000. Den goda nyheten är att vi idag är framme vid i stort sett samma virkesförråd som på urskogstiden! Dessutom är tillväxten idag ca 3,8 skogskubikmeter per hektar och år – jämfört med 0,37 1900! Tillväxten beräknas stiga ytterligare innan den planar ut – eftersom naturen har sin naturliga begränsning.

Så vi kommer nog att få fortsätta tycka om Besparingsskogen i åtskilliga år till.

Janne Bäckman.

Det här är förstås en högst sumerisk redovisning om Besparingen. Under året kommer en ny bok med fokus på Orsa Besparingsskog senaste 30–40 år (med lite utvikningar).

Nästa sten: Birgitta Lillpers.