Walk of Orsa

Orsayran

– 40-årig engångsföreteelse.

I begynnelsen var Orsayran svartvit. Och heter Orsa i centrum. Här är en bild från invigningsdagen. På scenen står Åke Strömmer, programledare, Ingemar Jugås från köpmannaföreningen, turistchefen Helge Soling, entertainern och politikern Nisse Wiborg och som flaggvakter Margareta Kusén och Enar Jäderbrink, de två sistnämnda oerhört viktiga kuggar i de första Orsayrorna.

En bild som illustrerar hur stor Orsayran INTE var de första åren. Damen ser snarast lite förnärmad ut över att det står folk och spelar när hon varit ute och handlat.

När Benny Andersson och Orsa spelmän fick kulturpriset slogs förmodligen besöksrekordet för Orsayran.

Det här numrets nästa ”sten” är osannolik. Det är en engångsföreteelse som vägrade vara det. 2024 firar Orsayran 40 år och är därmed ett av landets äldsta arrangemang. Vem hade en aning om det 1984?

Orsa hade byggt om sitt centrum som skulle invigas i samband med pingsthelgen. Hellzephyrs poporkester blev tillfrågade om de ville vara med. En turnétrött Pelle Klockar sa ”kan vi inte bara gå ut och spela på gatorna?”. Och på den vägen är det. Invigningsdagen var det också ett vanligt program från scenen, med showgruppen Tre Mas, näverlursfanfar, marschorkester och drillflickor, allt under ledning av Åke Strömmer. I gathörnen stod diverse musikkonstellationer och spelade på samma nivå som publiken. Konceptet med musiker i gathörnen blev så lyckat att kommunen som då var huvudman, tillsammans med den då ännu existerande köpmannaföreningen beslutade fortsätta med yror under sommaronsdagarna. Fast då hette dom förstås ”Orsa i centrum”. Centrumkommittén anlitade undertecknad som muskantkontakt. Allra första onsdagen kom – en frikyrkokör. Som fortfarande är fallet krockade den med Bingsjöstämman (ett av de evenemang som klår yran som långlivat.) Redan andra onsdagen flockades dock musikanterna hemma i min lägenhet. Vi var kanske 20 pers som samlades och delade lag för att inta gatorna. Större var faktiskt inte yran från början.

Men en sak fick dem att upplevas som stora. Kl. 21 var det stängt på byn. Då samlades musikanterna och några invigda vid busstationen och åkte till Fryksås hotell för Nachspiel. (Vi hade nämligen missat att de körde sina dalaaftnar på onsdagarna och som plåster på såren uppfann vi Nachspielet och åkte dit och fortsatte jammandet från gatorna.) Första gången var vi ett 20-tal musikanter och 30–40 i publiken, vilket på den tiden var ungefär vad hotellet klarade. Ryktet gick. Nästa gång hade vi dubblat publiken (och ökat på musikanterna). Så fortsatte det till vi fick lov att blåsa av efter tre yror redan andra året! Då hade 500 pers betalat in sig på Nachspielet – på ett hotell som tog 50 sittande …
Ett annat fenomen från Nachspielen var den nyhet som kocken Kuprick introducerade oss till. Nyss hemkommen från Kalifornien hade han tagit med sig en buffé som innehöll majsbröd, köttfärs, tomatsås, jalapeños och en massa andra goda röror. Helt enkelt. Tacos! Det här var många år innan det fanns färdiga paket från Santa Maria och Old El Paso och vad dom nu heter och rätten var den givna svenska fredagsmysingrediensen. Allmänt anses tacos ha introducerats i Sverige i mitten av 80-talet, fått de första specialpaketen på 90 talet och det stora genomslaget på 2000-talet. I Fryksås käkade vi tacos 1984!

De första åren innebar arrangerandet av yran – fortfarande i regi av kommunen och köpmannaföreningen – ett himla ringande för att övertyga musikanter att komma. Det var långt ifrån något självspelande piano. Men till slut lyckades vi växa ur min lägenhet och vi fick hitta andra platser att samlas på. Yran utökades med socken-onsdag och långbord, där Orsas krögare dukade upp sina specialiteter. När Orsa kommuns kulturpris delades ut 1988 i samband med yran hette pristagarna Orsa spelmän med Benny Andersson på dragspel! Enligt pressen kom minst 5 000 människor för att se prisutdelningen. Yr-yra musikanter äntrade naturligtvis scenen och framförde Bennys första inspelade komposition No Response i en högst personlig tolkning, innan Bror Fredberg högtidligen kunde överräcka priset.

Två legendarer: Bror Nilsson som just tagit världens första seger i asfaltsskidåkning, hyllad av den för dagen blonderade kranskullan Py Bäckman.

Apropå tävlingar: Johnny B Goodestafetten måste vara ett av de galnaste inslaget i yrans historia. Här en stilstudie av Lennart i musikduon Lennart och Anna-Karin. Han vann inte.

Tågöverfallet (när det nu kommer nåt tåg) är ett av de märkligare inslagen på yran. Det uppstod som vanligt av en tillfällighet. ”Titta ett tåg – vi går dit och spelar…”. På kuppen fick yran en ny (lika märklig) signaturmelodi, Rälsbussen till Östersund.

I början av nittiotalet hade yran fått växtvärk. Det blev svårt för kommunen att stå för evenemanget till fullo – även om man hade gott stöd av handlarna. Yran togs över av en stiftelse, ägd av musikanterna. Jag klev av och ny yr-general blev Stefan Nordin.

1994 kände sig Yran redo att expandera. En barnfestival planerades. Det bokades Carolor och Joe Laberos och turbohundar och det var sagostigar och indianer och bilbanor och allt man kunde begära. Det enda som fattades var publiken. Sommaren var extremt varm. Folk rörde sig inte ur fläcken. En stor sponsor hoppade av. Festivalen gick back med 450 000 kronor. Stiftelsen Orsayran gick i konkurs. Revisorer och andra konstaterade att inga oegentligheter låg bakom och att de ordinarie yrorna gick ihop, så beslutet att rekonstruera var inte svårt. Yran återuppstod som ekonomisk förening. Som yr-general gjorde nu Claes Norrbom entré. Claes var en man med i stort sett ohämmad kreativitet.

Claes lämnade oss alldeles för tidigt. Dagen innan andra yran 2002 stannade hans stora hjärta när han satt och arbetade med planerna för yran. Orsayran beslutade att de skulle yra som vanlig redan dagen därpå. Hela onsdagen blev en hyllning till Claes. Py Bäckman och Kalle Moraeus tillhörde artisterna som hyllade honom med Py’s vackra ”Borta med vinden” från yrscenen. Ett stipendium inrättades till hans minne och flera av hans idéer lever kvar än idag. Under hans tid fick Orsayran också ett tydligare avtal med kommunen – vilket bland annat betydde att vi slapp tömma bajamajorna själva. Ett sisyfos jobb, speciellt en varm torsdagsmorgon.

Med åren har regler och lagar skärpts och att jobba med yran är idag administrativt mycket krångligare att driva än när vi startade. (I början hade vi attityden ”oj, skulle vi ha tillstånd till det där. Det fattade vi inte. Ursäkta. Vi ska inte göra om det…” i Solingsk anda). Här skulle det behövas räknas upp massor av namn som betytt massor för yrans existens, men dom får ni upptäcka i den planerade boken om den 40-åriga festivalen som skulle varit en engångsföreteelse.

En sak har dock behållits genom åren. Pelle Klockar. Nej, jag skojar, även om Pelle har varit oerhört viktig under alla år. Jag tänker på det faktum att Orsayran alltid har varit artisternas fest. De har varit de viktigaste och yran har gjorts för dem. Och har musikanter roligt – ja då bjuder dom gärna in publiken på festen. Och där är det enkla receptet för att yran lever än. Lätt att säga – svårare att planka. Många har försökt. Men dom finns inte kvar i matchen.

Janne Bäckman.

Nästa sten: Malin Olsson.