Nästa sten på Walk of Orsa är tillägnad en man som lär ha varit hårdare än den relativt mjuka sandstenen och lika hård som sitt tillnamn – och varumärke. Järnbirger.

Birger Olsson föddes i Ulricehamn 1884 och som så många andra lockades han till Orsa av den ekonomiska boom som kommunen upplevde. Han kom via Örnsköldsvik där han haft sin första anställning som järnhandelsbiträde. Hela Norrland var inne i en expansiv fas, med järnvägsbyggen och sågverksbonanza och många lycksökare sökte sig norrut. Ryktet om den rika kommunen i norra Dalarna tilltalade den unge västgöten och 1909 tog han anställning på Forsbergs järnhandel. Järnhandeln gick knackigt. Faktum är att den var konkursmässig. Men den unge Birger såg sin chans och tog över rörelsen. Han flyttade snart in i det nybyggda Titanic under namnet Birger Olssons Järnaffär.

Det var hans temperament och målmedvetenhet – och naturligtvis oanade mängder entreprenörskap – som blev startskottet för hans imperiebygge. Efterfrågan på kätting var enorm, både från skogen och järnvägsbyggena i trakten. Men kättinghandeln var i stort sett monopol-styrd och Birger kunde inte få tillräckligt av varan för att möta efterfrågan. Han kom i kontakt med en arbetare som sökte jobb hos honom. Det visade sig att han tidigare arbetat som kättingsmed. Sagt och gjort. Birger Olsson startade sin egen kättingtillverkning. När hans verksamhet nådde sin peak var han en av landets ledande tillverkare av kätting till varvsindustrin! På ren tjurighet …

Birger hade redan börjat expandera. I samarbete med Bertas & Co tillverkade han sparkar i verkstaden bakom Titanic. Han expanderade järnhandeln till Älvdalen, Särna och Idre. Bolaget ombildades till Järnbirger AB.

Birger hade framför allt näsa för affärer. När han såg en bra idé visste han hur han skulle tjäna pengar på den. Inte minst gäller det skapandet av Orsa Sågbladsfabrik AB. Sågar var förstås också en eftertraktad vara i dimensionsavverkningens Orsa. Erik Eriksson från Mickelvål var en osedvanligt begåvad uppfinnare. Bland annat hade han förbättrat sparken som Bertas & Co tillverkade.

Han bytte namn till Timander och startade sin egen mekaniska verkstad, inte långt från Järnbirgers. En av hans många snilleblixtar, och kanske den största, var en skränkmaskin för sågblad som inte bara gjorde sågarna avsevärt mycket effektivare än vanliga. De blev lättare att slipa också. Järnbirger nappade på idén och tillsammans skapade de Sågbladsfabriken som också den blev marknadsledande på relativt kort tid. Man växte ur de gamla lokalerna och uppförde 1932 funkisbyggnaden på Dalagatan 1. På andra sidan Kaplansgatan fanns kättingfabriken. Orsa hade två marknadsledande tillverkningsindustrier inom ett stenkast, båda under Järnbirgers paraply.
På 60-talet började Järnbirgers imperium att krackelera. Birger själv gick bort 1962. Men världen såg annorlunda ut och det var inte någon idealisk tid för en generationsväxling. Järnhandeln i Orsa hängde med till början av 80-talet. Det gick inte längre att konkurrera med de lågpriskedjor och postorderfirmor som börjat dominera branschen.

Orsa kättingfabrik såg inledningsvis ut att gå en ljus framtid till mötes. De växte ur de gamla lokalerna och byggde i mitten av 70-talet nytt på Born. Den försvann dock snart ur Järnbirgerskoncernen, bytte namn till Orsa Link och köptes på 80-talet upp av Gunnebo, något som av många uppfattades som ett aggressivt uppköp, dvs med syfte att lägga ner verksamheten. Efter något år i Gunnebos ägo köptes företaget upp av Arne Grahn som i sin tur sålde det till norska Nystedt Ketting men stannade kvar som VD till 2002. Orsa Link krympte mer och mer och försvann. Lokalerna stod i stort sett tomma till MARAB flyttade in med sin high-tech robottillverkning.

Sågbladsfabriken – där sonen Gösta gick in i styret efter Eriks bortgång – fortsatte sin verksamhet in till 70-talet då det köptes upp av Edsbyns Industri AB (en gång startat med hjälp från Orsa!). Verksamheten fortsatte även här in på 80-talet. En del av maskinerna köptes upp av CK Teknik så kunnandet finns kvar i kommunen!

Järnbirger lär ha levt upp till namnet och styrde en gång sitt imperium med järnhand. Men – han glömde inte sitt ursprung. Att han också börjat på golvet. Många har vittnat om att det var i affärer och mot sina mellanchefer han kunde vara tuff. Sina anställda i affären och på fabriksgolvet var han mer respektfull mot. Och trots stor Patriciervilla och fina bilar trivdes han bäst i sällskap med folk som Bogg Alfred i Fryksås, där Birger hade ett sommarviste. Varje gång han var där kallade han på den gamle slaktaren och drack pilsner och pratade fiske. Järnhandelsbiträdet i honom fanns kvar under den kärva ytan och rondören.

Janne Bäckman.

Nästa sten: Vallkullan som sjöng med Jussi.