Att välja ut vem som skulle få en sten på Walk of Orsa var förstås en grannlaga uppgift. Men ett namn var alldeles omöjligt att hoppa över, och det är också namnet på den första stenen: Helge Soling. Få kommunala tjänstemän har nått den kultstatus som Helge fått – och förtjänat. Det hände nämligen något när Soling satte fart. Och långt ifrån alla hängde med.

Född i Dalfors hamnade han som så många andra i skogen redan som 13-åring och sedan vidare till sågen. Egentligen ville han bli flygare men eftersom SJ behövde folk blev han kvar på marken rälsbussförare, både på Inlandsbanan och Bollnäs–Orsa.

Efter något år värvades han av Orsa kommun där han snart uppmärksammade kommunledningen med Eric Borgert i spetsen vilken möjlighet turismen var. Från att ha jagat vildkampare nere vid sjön började man utveckla Orsasjöns strand till det turistparadis det så småningom blev. Vid den här tiden var dock turismen inte större än att Helge hann med att sköta bostadsstiftelsen också.

Snart hade man en av tre femtiometersbassänger i landet, med nationella sim- och polotävlingar som resultat. Dessutom började man bygga en stugby. Den blev så att säga lite större än det var tänkt, och det som ett resultat av Helges rävar bakom öronen. Från början var det tänkt att det skulle byggas tre stugor. Det bar sig inte bättre än att Helge ”råkade” räkna fel. Han fick timmer över så att det räckte till en stuga till. Han fick klartecken från Borgert att bygga även den, men räkning var inte Helges starka sida. Den här gången fick han inredning över till ytterligare en stuga – och så där pågick det till Borgert sa stopp.

Helge tillhörde den där kategorin människor som bara såg möjligheter och fanns det hinder på vägen fanns det också vägar runt dem. Inte helt legala hela tiden, men eftersom han aldrig gjorde något för egen vinning utan hade kommunens bästa för ögonen så landade han alltid på fötterna.

Som den gången när han blev polisanmäld för langning. Helge tyckte att det var för jäkligt att turisterna fick lov att åka in till Mora för att handla alkoholhaltiga drycker, så han började ta upp beställningar på turistbyrån. Det stack förstås i ögonen på en del och stämningen kom som ett brev på posten. Tingsrätten dömde också Helge för langning, men med åtalseftergift då han ju inte agerat för egen vinning. Det dög inte för Helge. Både han och åklagaren överklagade och ärendet hamnade till slut i Högsta domstolen – som friade turistchefen! Helge var en av dem som kämpade hårdast för att få systemet till Orsa. Han såg pengarna bokstavligen rinna ur kommunen.

Innan Orsa hade sin Björnpark såg Helge till att den turist som ville skulle få sin björnupplevelse. ”Dyk upp på den här parkeringsplatsen imorgon eftermiddag” sa han till några turister som frågade efter björnupplevelsen och de blev inte lite förtjusta när de såg en nalle gå över ett hygge. Det var Helge som dragit på sig en björnfäll … (Han var också mycket engagerad i att få till stånd Björnparken.)

Helge var mån om att alla skulle ha något att uppleva i Orsa. Han såg snart att pojkarnas intressen var klart mer tillfredsställda att flickornas och såg bl a till att Orsa Ponnyklubb startades, från början i en blygsam men ack så populär anläggning på Bunk.

Att berätta om alla Helges hyss gör sig inte på ett så här begränsat utrymme. Många kanaliserades genom sammanslutningen Orsa Aquademi som vi tidigare berättat om i Orsakompassen. Kanske allra störst genomslag fick Aquademins konstkupp. Kommunen hade köpt in en Orsakulla av den erkända konstnären Calle Öhrnmark. Natten innan avtäckningen vid centruminvigningen kunde man se fyra herrar med en liten grävare placera ett tungt betongfundament intill kullan. På fundamentet placerade man en trägubbe, kallad Kullans Kille, signerad av Kent Milles. De fyra var Helge, Anders Björklund, Sven Björkkvist och Ohövitsmannen i Aquademien, Olle Larsson. Sin kupp hade de dolt till och med för de övriga i Aquademien. De hade nog knappast tänkt sig att de samtidigt startade Orsas största konstdiskussion genom tiderna …

Helge, den gamle ursossen, nominerades t.o.m. som kommunalråd – av Moderaterna, men det blev inte så. Och han hade säkert tyckt det var ett tråkigt jobb. Han ville se saker hända. Och in i det sista låg turismen honom närmast om hjärtat (Han var förresten med om att starta Sveriges Campingvärdars förbund, vars första ordförande han också blev 1967) När någon statistikinsamlare ringde upp Helge och frågade om hur stor andel av turistbäddarna som var privata, svarade Helge: ”Ungefär 50%”. ”Jaha, och andelen kommunala bäddar är alltså …”. ” Ungefär 65%” avbröt Helge. ”Jamen, det blir ju över 100%” sa den förvirrade statistikern. ”Ja det ska du veta: Här i Orsa är turismen jäkligt stor …” blev svaret.

Janne Bäckman.

Nästa sten: Kalle Moraeus.