Dagens sten-ämne har vi tidigare berättat om i serien Musiklegender. Det är stenen tillägnad Hanser Lina Göransson, vallkullan som blev operasångerska.

Hennes karriär inleddes när hon upptäcktes av kompositören Hugo Alfvén. Han var på jakt efter folkmelodier som kunde införlivas i hans Dalarapsodi, och vår stor-spelman Gössa Anders (mer om honom i kommande stenberättelser) tipsade Alfvén om Hanser Linas mamma, Bertas Kersti. Kersti fick också sjunga för Alfvén, men han lade märke till den unga dottern i familjen som lite motsträvigt på begäran sjöng upp sin egna vallåt. Det var den som kom att hamna i Dalarapsodin, något som Lina skämdes lite grann över. Det var ju hennes mors låt som skulle med.

Hanser Lina var bara 14 år vid tillfället. Egentligen var hon för ung men Berta Hambraeus såg till att hon fick komma med i Orsa kyrkokör. På den tiden samarbetade körerna runt Siljan i Siljanskören och – den leds av Hugo Alfvén. Vid 19 års ålder blev Lina körens solist – en roll hon behöll i 50 år. Men Hugo ser en större potential i den unga vackra kullan och ser till att hon utbildar sig till operasångerska. Det leder till att hon får Christina Nilssons stipendium för sin sång.
1937 går flyttlasset för familjen Göransson från Orsa till Stockholm. Det är ju där rollerna finns. Den 1 april 1939 debuterar hon på Kungliga Operan som Santuzza i Cavelleria Rusticana. Hennes motspelare heter – Jussi Björling. Egentligen har han lämnat operan för att bli frilans, men han plockades in för att matcha den lovande debutanten. Operachefen, legendaren John Forsell, slog fast att det var den mest lysande debuten vid Kungliga Operan på 60 år! Han borde veta. Jussi Björling var en av hans elever. Han var dessutom känd för att vara svårimponerad. Svenska Dagbladet och DN höll med.

Själv var hon blygsam. ”Jag är glad att man tyckte om min röst, fast jag har lite svårt att förstå framgången själv. Inte låter det så märkvärdigt för mina öron när jag sjunger”.

1940 sjöng hon Tatjana i Tchaikovskys Eugen Onegin (byggd på en roman av Alexander Pushkin). Föreställningen fick blandade recensioner, men Lina fick beröm. ”Fru Göransson gör verkligen rollen till något, som fick liv och mening. Och även hennes sång lever. Hon har en stämma av sällsynt skönhet, men det är mer än den livlösa tonskönheten, som ger den tjuskraft” skrev Dagens Nyheter.

Hanser Linas tredje debutroll blev den som Elisabeth i Wagners Tannhäuser, men sen fick det vara bra. Efter varje uppsättning erbjöds hon fast kontrakt med operan, men hon avböjde. Inte ens en propå från kungahuset hjälpte!

Det är svårt att säga varför hon avbröt en så lovande karriär. Hon längtade till familjen. Det är en anledning. Kanske spelade hennes föräldrars frikyrkliga bakgrund in. Operan var ett syndens näste. Eller kanske är Hugo Alfvéns förklaring närmast. ”Hon trivdes inte med atmosfären på Operan och det förstår jag” berättade han i det bildspel som Hanser Linas son, Anders, gjort om honom. John Forsell var känd för sitt närmast despotiska styre. Och sannolikt förekom sådant som idag hade blivit satt under lupp genom Metoo-rörelsen.

Hanser Lina fortsatte sin karriär som konsertsångerska, inte sällan ackompanjerad av maken Erik (grundare av Orsa kommunala musikskola). De gjorde vid flera tillfällen konsertturnéer i svenskbygderna i USA och framträdde över hela Sverige.

1955 gjorde Alfvén, 82 år gammal, sin sista konsert med Siljanskören. Hanser Lina var förstås solist, liksom vid Alfvéns begravning 1960, då hon på Alfvéns egen önskan sjöng ”Som stjärnan uppå himmelen”.
1974 flyttade Erik och Hanser Lina Göransson hem till Orsa igen, platsen som de aldrig riktigt lämnat. Hanser Lina fortsatte sin sång ”in i kaklet”.
1987 fick hon Orsa kommuns kulturpris.
1989 (!) blev hon Alfvénstipendiat.

Hanser Lina – Vallkullan som blev operasångerska, avled i juni 1992, 84 år gammal.

Och hennes sten på Frelins Gränd är förstås självskriven.

Janne Bäckman.

Nästa sten: Orsa Spelmän.