BARNEN FICK BIDRA till familjens försörjning så snart de kunde. Barnarbete var regel – och en nödvändighet för överlevnad, precis som det på sina håll i världen är än idag. (Ska vi avskaffa barnarbete måste vi alltså lösa de sociala problemen. Som skedde i Sverige. Men det är en annan historia.)

VI VET INTE VAD JUST DEN HÄR FLICKAN HETTE. Bara att hon var 11 år gammal och född i en fattig familj i Kallmora. Hon skickades till sitt ”sommarjobb” på Råberget, för att tjäna som vallpiga. Redan här kan det vara läge för en reflektion. Råberget ligger sex och en halv mil från Orsa. Ingen EPA, ingen moped, som hon ju dessutom var för ung för att köra. Inte ens en cykel och än mindre cykel-hjälm. Knappt vägar. Bara skog.

DET VAR HELT NÖDVÄNDIGT att korna och andra kreatur under sommaren betade i skogen. De uppodlade små lotterna kring hemmet skulle ju användas till säd. Flickan var van vid att vara i skogen, men det här var för henne obekanta marker. Den femte juni råkade flickan förirra sig från boskapen. Den kvällen var bara flickans matmor hemma. När hon saknade flickan gick hon ut i den ljusa sommarnatten för att söka, med sitt eget barn på ryggen. Hon ropade och letade hela natten, men förgäves.
Dagen därpå återvände husbonden och de båda sökte efter flickan – med samma resultat. Husbonden gav sig av till närmaste by, sex fjärdingsvägar, dvs ca 16 km bort, för att uppbåda fler sökande. En stor skallgångskedja ordnades men inte ett spår fanns att hitta.

I NIO DAGAR LETADE MAN EFTER FLICKAN. Hon var försvunnen. Bedrövad begav sig husbonden ner till socknen för att underrätta föräldrarna om det förfärliga. Flickan ansågs vara bortom all räddning. Hon var död. Då skedde undret. Den 20 juni dök en utmärglad, uthungrad skuggfigur upp i Kvarnberg, ca 1,5 mil från Råberget. Det var flickan. Mot alla odds levde hon, om än knappt. Det visade sig att uppbådet varit mycket nära att finna henne. Hon hade hört deras rop – men de hade inte hört hennes. Hon hade redan andra dagen vadat över ett vattendrag och förmodligen dolde bruset från detta hennes späda röst. Sommaren 1833 var osedvanligt kall. Två av nätterna hade marken varit täckt av snö!

DEN LILLA VALLKULLAN hade överlevt genom att övernatta i skogskojor hon hittat och där hade hon lyckats göra eld de första dagarna. När hon sovit försökte hon hitta vägar eller stigar utan att lyckas. Hon hade ätit blåbärsris och lingon men värre än hungern var kylan, berättade hon senare. De två sista nätterna hade dessutom hennes elddon varit helt nernött och hon kunde inte göra upp eld.

HON VAR HELT UTMATTAD när hon kom fram till Kvarnberg. En natt till hade hon sannolikt inte klarat. Uppenbarligen hade kroppen övergått till någon slags reservtank, inte minst gällde det sömnen. Flickan hade varit ensam i skogen i 15 dygn. Själv trodde hon att hon varit borta i sex! Enligt vad historien förtäljer klarade sig flickan trots sina umbäranden bra. Efter en och en halv vecka var hon så återställd att hon kunde återförena sig med familjen i Kallmora. Vissa men som svullen mage och svullna leder fick hon dras med en tid. Men hon levde.

HISTORIEN BERÄTTAR NÅGOT MER om tillvaron än bara barnarbetsdelen. Vi kan ofta höra som en förmildrande omständighet att det var så vanligt att man miste ett eller flera barn vid den här tiden att sorgen inte skulle vara lika stor som idag. Det är fel. Varje liv sörjdes, vart och ett för sig. I den här historien gick det ju bra. Men en tidning för Dalarnas län rapporterar också: ”Denna sorgliga händelse wekade det intryck hos Flickans Husbondefolk, att de öfwer sommaren öfwergiwit sitt Nybygge emedan de icke funno der någon trefnad.”

Janne Bäckman.