[31 OKTOBER 2022]
Vad är ett helgon?
Vi står inför en högtid då vi ska minnas våra döda. Allhelgonahelgen, alla helgons dag. Men har vi egentligen koll på vad ett helgon är? Och finns fenomenet på andra ställen än hos oss? Jajamensan. Inte ens med det nya påfundet Halloween (som ju förstås inte är nytt utan urgammalt, men det har vi berättat om tidigare) kommer vi i närheten av hur vissa andra länder firar sina helgon och sina döda.
Först: Vad är ett helgon? I kristen tro handlade det om en människa som står i direkt kontakt med Gud på ett eller annat sätt. Ett helgon vördas, det tillbeds inte. Den delen har Gud monopol på. Ett helgon ska ha levt ett vördnadsfullt liv, haft heroiska dygder, utsatts för svåra prövningar och inte minst måste det ha gjort ett mirakel. Det är den tuffa biten som har fällt många helgonaspiranter. Helgonfirandet föregicks av firandet av de första martyrerna. I tidig kristen tid firade man genom att ha picknick på deras gravar. Polykarpos i Smyrna lär ha varit den första martyren. Polykarpos, som var lärjunge till Johannes, vägrade offra till de romerska gudarna och som straff brändes han levande tillsammans med sina 12 lärjungar. Martyrerna blev så småningom helgonförklarade. Flera av deras kroppar grävdes upp och delar av dom skickades runt i den kristna världen som reliker. Ett riktigt helgon blir nämligen lagt i relikskrin. En del helgon delades helt enkelt upp och skickades runt den kristna världen. Det kunde vara allt mellan hår och tår. Relikerna vårdades förstås extra och ansågs näst nog ha magiska krafter.
Inom protestantismen håller man visserligen helgonen som goda förebilder men man ställer inte upp på att Gud verkar genom dem. Gud behöver inga mellanhänder. Helgonlika män och kvinnor dyker också upp i andra religioner. Och ofta är det svårt att dra gränser mellan det mänskliga och det gudomliga hos dessa personer. Inom hinduismen kallas till exempel Mohandas Gandhi för Mahatma, ”Den store anden”. Han sågs både som en politisk ledare och som ett helgon och det redan under sin livstid.
Även i det protestantiska Sverige lever helgonens minne kvar. Mest känd är nog heliga Birgitta, hon som drog till Rom och skickade otaliga oförskämda brev till kung Magnus plus att hon grundade Birgittinirorden. Sen har vi faktiskt bara ett ”riktigt” helgon, och hon tillkom så sent som 2016. Elisabeth Hesselblad från Hudene socken i Västergötland återupprättade Birgittiniorden i Birgittinihuset i Rom. Under andra världskriget gömde hon judar i klostret vid Piazza Farnese i det tyskockuperade Rom. Hon inrättade t.o.m. en judisk synagoga för sina skyddslingar och körde frankt nazisterna på dörren när de knackade på. ”Det här klostret står under konungen av Sveriges skydd. Här har ni inget att göra!”. Elisabeth Hesselblad hyllades postumt med hedersutmärkelsen ”Rättfärdig bland folken” av israeliska staten. Birgitta och Elisabet är de enda svenska kanoniserade helgonen.
Polykarpus en av de första martyrerna.
Heliga Elin vars avhuggna fingrar gav synen åter till en blind.
Mahatma Ghandi, både helig och statsman.
Elisabeth Hesselblad, vårt senaste helgon.
Simon Templar kallades the Saint på grund av sina initialer. S T som ju står för Saint.
Däremot finns en del saligförklarade svenskar, dvs en slags helgon light. De första svenska helgonen var missionärer, som kom till Sverige under 1000–1100-talen för att sprida det kristna budskapet, och som tack för detta ofta fick sätta livet till. Några av dem var Sankt Eskil, Sankt David av Munktorp och Sankt Sigfrid, som ska ha döpt Olof Skötkonung i Husaby källa. Heliga Elin från Skövde var så helig att en blind man som fick tag på hennes avhuggna fingrar fick synen tillbaka genom att dra dessa över sina ögon. Enevalds mirakel är nog det märkligaste (uppväcka döda vimlar det av). Han befann sig på pilgrimsresa när han föll i sömn, sittande på en sten. När han vaknade befann sig han och stenen i Sölvesborg!
Det finns även ett gäng lokala helgon som helgonförklarats av lokala biskopar. Där hittar vi en – möjligen två dalahelgon. Den heliga Stenbjörn av Grangärde lär ha slagits ihjäl av lokala hedningar på medeltiden och den heliga Malin som ska ha dött av digerdöden i Gesundatrakten. Det finns ett offerkast och ett altarformat stenblock på platsen och en träfigur vissa hävdar är Malin finns i Järna kyrka.
Utomlands firar man både helgon och vanliga döda på handfasta sätt. Processionerna i Spanien är berömda. På flera håll har man fortfarande traditionen att ordna med en picknick på de bortgångnas gravar. På Dias del muerte i Mexiko kombinerar man dessa partyn – för det ska vara glädjefester – med offergåvor och mängder av dekorationer i form av färgglada dödskallar.
Det mest morbida firandet sett med våra ögon sker i bl. a Madagaskar och på sina håll i Indonesien. Där gräver man upp de döda, klär dom i rena kläder och låter dom vara med på festen. När festen är över städar man graven och lägger tillbaka sin kära döda.
Vi har olika sätt att hantera minnen och saknad. Fika gärna på farmors grav på allhelgona. Men låt henne ligga kvar – helgon eller inte. Annars gör ni er skyldig till brott mot griftefriden.
Janne Bäckman.