Kjell kåserar

Tjuvjakt på Orsa Finnmark

Vid min skolgång i Stackmora skola berättade vår lärare Paul Rudfeldt om en tjuvjakt i Orsa Finnmark. Jag kan ej glömma denna slagfärdiga och förträffliga historia, om den är sann eller inte får läsaren själv avgöra. Men genialiska historier har alltid sin sanna bakgrund.

DE BOENDE I ORSA FINNMARK var hårt arbetande skogsfolk med låga inkomster, mathållningen var enkel, de var glada bara över att få något på bordet. Anskaffningen av kött, deras huvudsakliga proteinkälla, ordnades på enklaste sätt direkt ifrån skogen, oavsett vad stadsmakterna hade satt för påbud och begränsningar.

ÄLGJAKEN HAR ALLTID haft sina av staten fastställda jakttider. Men finnmarksfolket tog ej någon hänsyn till dessa. Såg de några älgspår, hängde de geväret på axeln och började spåra, många gånger med lyckat resultat trots den förbjudna jakttiden. Efter en sådan lyckad jakt, hängde den lycklige jägaren upp sitt kött i gårdens härbre, där i tunets utkant, det var den enda lagringsplatsen som stod till buds, frysboxen fanns ej på den tiden.

MEN DET VAR NÅGOT som enkla jägaren bekymrade sig över. Han hade hört ett envist rykte att kronofogden skulle vara i antågande och kontrollera den olagliga jakten. Den kluriga jägaren funderade mycket hur han skulle klara sig ur situationen när den märkesförsedda stadstjänstemannen skulle dyka upp, detta som han så många gånger tidigare gjort. Gubben tog köttet ur härbret, lade det i kökssoffan och själv lade han sig därpå inbäddad i de bästa sängkläder som huset kunde uppbringa.

MYCKET RIKTIGT KOM den plikttrogne tjänstemannen och frågade närgånget om den misstänkta tjuvjakten. Men gubben skakade på huvudet och visste inget, låg där i soffan hostade och snörvlade och ojade sig sin långvariga sjukdom. Han gjorde allt för att övertyga den nitiske stadstjänstemannen om sitt sängliggande och att han minsann inte kunnat tjuvskjutit någon älg.

DEN CYKELBURNA STADSTJÄNSTEMANNEN satt där vid köksbordet trummande med sina bleka fingrar och såg med-lidande mot den sjuka gubben och tänkte att det var då alldeles omöjligt att denne sjukgubbe kunde vara tjuvjägaren. Tystlåten tittade han ned i golvet, fingrade över mössans guldmärke, det med krona och de korslagda pilarna, detta märke som skulle bringa honom den pondus och auktoritet, som han nu så väl behövde. Hans kinder färgades röda över försmädelsen och misslyckandet. ”Det vare väl själva den att jag aldrig kunnat få fast den där tjuvjägaren” tänkte han. När rodnaden på stadstjänstemannen bleknat önskade han gubben ett gott tillfrisknande, tog den märkesförsedda mössan och lämnade det enkla köket och gick.

NÄR ALLT HADE LUGNAT NED SIG, kikade jägaren ut igenom fönstret och såg den gänglige stadstjänstemannen försvinna ned mot den mörka skogen. Pigg som aldrig förr klev gubben upp från sin knotiga madrass och drog på sig byxorna och återställde köttet i härbret, kom in i köket log stilla mot frugan med sina pigga ögon. Stolt över sin egen förträfflighet att än en gång klarat sig från maktens märkesförsedda stadstjänstemän.

JA, SÅDANT VAR LIVET för de enkla skogsarbetarna i Finnmarken. Nu har älgjakten fått sina bestämda tider, skogsmaskinerna tagit över finnmarksfolkets arbete. Folket flyttat till tätbebyggda samhällen och blir pensionärer, utan liv och arbete. Men i deras tankar och gärningar finns en önskan om att än en gång få trampa sina älskade marker i sina älskades hemtrakter dessa som de aldrig kan glömma trots den stora misär och fattigdom som fanns där.

Kjell Hansson-Talu.

Stäng meny