[23 november 2022]
Den enes slut blev den nyas namn:
110 år sen Titanic sjönk – och uppfördes!
1912, ett år som markerar inte mindre än TVÅ Titanic-jubileum. I år är det nämligen 110 år sedan världens största atlantångare bevisade handgripligen att hon inte var osänkbar. Det är också 110 år sedan Brundins bygge på Järnvägsgatan stod klart. Eftersom det var byggt på kilometervis av pålar (nåja, många var dom i alla fall) på den gamla sjöbottnen som utgör Orsa centrum så var Orsaborna på det klara med att byggnaden skulle gå samma öde till mötes som fartyget. Det skulle sjunka. Därav öknamnet som kom att fastna intill våra dagar. Titanic. Brundin blev därmed blåst på äran av att ha byggt ett av de dominerande husen i centrum.
RMS Titanic vid avfärden från Southampton. Man kan med lite fantasi ana rök ur de tre främre skorstenarna. Den fjärde var bara till för att fartyget skulle se mer imponerande ut.
Det första Titanic, fartyget, tog längst tid att bygga. Det beställdes av White Star rederiet i Liverpool som det andra av tre fartyg i Olympic-klassen och det allra största. Hennes systerfartyg var Olympic, det första i serien, och Britannic, det tredje. Satsningen ingick i en kapplöpning, det rivaliserande Liverpoolrederiet Cunard, som hade de dittills snabbaste skeppen i Lusitania och Mauretania. De tre Olympicfartygen skulle ersätta de bokstavligt frånåkta fartygen Teutonic och Majestic.
Titanic beställdes 1908, byggdes i Belfast och stod klart i april 1912. Olympic byggdes praktiskt taget parallellt. White Star hade öppnat en ”expresslinje” till Amerika från Southhampton (som ligger närmare London) och därför färdades hon dit, trots att hon officiellt stod registrerad med Liverpool som hemmahamn. På sin jungfruresa färdades hon först till Cherbourg i Frankrike och sedan till Queenstown på Irland innan det bar i väg mot Amerika. Liverpool hanns inte med då tidsschemat spruckit. 24 passagerare hade bara hängt med till Cherbourg. Ytterligare sju (plus en fripassagerare) klev av i Queenstown. De skulle komma att tacka högre makter för det. För kvar på skeppet var ungefär 1 300 passagerare (en bit under maxkapaciteten på 2 453 passagerare) och 885 besättningsmän, totalt drygt 2 200 människor. Av dessa skulle bara ca 710 få se land igen.
Ni kan förmodligen historien – och har kanske t o m sett filmen. Den 14 april kl. 23.40 slår utkikaren Frederick Fleet larm om isberg. Bryggan beordrar full back och försöker styra undan, men går på isberget som orsakar läckage på flera ställen under vattenlinjen. Någon större panik utbröt inte till att börja med. Omdömet om Titanic var ju att det var osänkbart. Men det som inte fick ske hade skett. Fyra av de vattentäta skotten hade skadats. Det var ett för mycket. Skeppet var dömt.
Det fattades livbåtar och för några fungerade inte hissanordningen som skulle användas vid sjösättningen. Besättningen var illa utbildad för att hantera situationen vilket bidrog till att förvärra situationen. Inte ens de livbåtar som fanns fylldes. Kaptenen Edward John Smith följde med sitt skepp ner i djupet, liksom nästan 700 av besättningsmännen – varav en stor del hemmahörande i Liverpool liksom kaptenen. Skeppets konstruktör Thomas Andrews försvann också i djupet. Av samtliga döda återfanns bara 333 kroppar.
Bland de överlevande utmärktes White Star-linjens VD J Bruce Ismay, som till sin död fick lida för att han inte stannat på skeppet till slutet. Han anklagades länge för att ha satt sin säkerhet före övriga passagerares, men andra vittnesmål säger att han gjorde allt för att rädda kvinnor och barn. Sant är att han efter katastrofen lade ner stod tid och möda för att hjälpa de familjer som förlorat anhöriga och även de som överlevt.
Två människor får nog trots allt räknas till överlevarnas överlevare. Uppasserskan Violet Jessop hade ett halvår innan arbetat på systerfartyget Olympic när det rammades av krigsskeppet HMS Hawke. Den gången klarade sig alla ombord.
Ett halvår senare räddades hon av RMS Carpatia som var det fartyg som först kom till platsen för Titanics förlisning. Man skulle kanske tro att detta avskräckte henne från fortsatta sjöäventyr men icke.
Vårt Titanic under uppbyggnaden.
A J Priest.
Archie Jewell.
Titanics systerfartyg Britannic användes under första världskriget som sjukhusfartyg. På morgonen den 21 november 1916 gick Britannica på en tysk mina och sjönk! 32 ombordvarande dog. Violet Jessop dödades nästan när hennes livbåt drogs in i Britannics propellrar och krossades, men räddades mirakulöst.
Otroligt nog fortsatte Violet att jobba både för White Star Line och senare på Red Star och Royal Mall innan hon pensionerades 1950.
Än mer fascinerande är att Violet inte var ensam! Än mer osannolikt är att eldaren Arthur John Priest, född i Southampton, inte bara överlevde Titanic. Också han var med på Olympic och Britannica. Dessutom hade han före Olympic-olyckan varit med om en kollision med RMS Asturia och mellan Titanic och Britannicaolyckorna hann han med att vara ombord på HMS Alcantara som sänktes under strid i första världskriget! Han skadades av splitter, men överlevde till skillnad mot ett 70-tal av hans skeppskamrater. När hans sista skepp, sjukhusfartyget SMS Donnegal torpederades i engelska kanalen fick han dock nog och gick i land, för alltid med tillnamnet ”den osänkbare eldaren”. I den händelsen dog dock en tredje överlevande besättningsman från både Titanic och Britannic, Archie Jewell. Jewell var den utkik som avlöstes av Frederick Fleet på Titanic och en av de första att avlägga vittnesmål inför den kommitté som utredde olyckan. Archie Jewells kropp hittades aldrig efter torpederingen av Donnegal.
Den kanske mest ikoniska historien om Titanics undergång är trots allt den om orkestern som spelade ännu när Titanic gick under. Enligt myten var den sista melodin som hördes ”Närmare Gud till dig”. Bara det ger en gåshud. Bandet är känt och dokumenterat. De var kontrakterade av CW & FN på Castle Street i Liverpool. Kapellmästare var Wallace Henry Hartley som också var violinist. Han hade tidigare jobbat för Cunard-linjen på både Lusitania och Mauretania, skeppen som Titanic skulle slå i racet om Atlanten. Basisten Fred Clarke kom från Liverpool. Övriga musiker var G Krins, R Bricoux, W T Brailey, P C Taylor, J W Woodward och J L Hume.
Det är också dokumenterat att bandet beordrades att spela på båtdäck för att lugna passagerarna. Först spelade man glada rag-time låtar. Sedan ska man ha gått över till allvarligare melodier. Man spelade förmodligen ”Närmare Gud till dig” någon gång under bandets sista gig. Telegrafisten Harold Bride vittnade om att han hörde melodin ”Songe d´automne” strax innan fartyget gick under. Sant är att orkestern spelade in i det sista.
Wallace Henry Hartley var en av de få kroppar som återfanns efter förlisningen. Vid hans sida fanns hans fiol som han lagt tillbaka i sitt fodral. En sann musiker är rädd om sitt instrument in i det sista. Fiolen sändes till hans fästmö. Den såldes 2013 för 900 000 pund. Då hade man låtit undersöka den och konstaterat att den var från rätt tid och dessutom bar spår av saltvatten.
Förlisningen av Titanic är en av historiens mest ikoniska händelser och har också ofta använts som en allegori över det brittiska imperiets sönderfall.
Vårt eget Titanic då?
Jodå. Det har hållit på att sjunka sedan 1912 och får då och då lappas ihop när sprickor uppstår. Och om kåken verkligen sjunker lovar vi att stå på Hellzephyr musik och spela ”Närmare Gud till dig” som Fredagsbit´n.
Janne Bäckman.
Häradsskrivare Brundin.
Kapten Edward Smith.
En inte fullt så mytomspunnen orkester på dagens Titanic, framförande Fredagsbit‘n.