[17 juli 2023]

Skeer är faktiskt Så mycket Orsa

Så mycket Orsa. Det är ett sällsamt bra namn man satt på nysatsningen på Folkets Park Skeer i Orsa. För är det nåt ställe som är Så mycket Orsa, så är det Skeer.

1975 var Skeer i ett tämligen bedrövligt skick och diskussionen om framtiden gick i stå.

Ben Malén, Micke Henriksson, Agneta Villman och de andra bakom nysatsningen har redan välförtjänt hyllats för modet och målmedvetenheten i att göra Skeer till något vi pratar om igen – och då inte bara i termer av ”vad i hela friden ska vi göra med parken…?”. Förhoppningsvis kan intressenternas förankring i branschen hjälpa till att få skjuts på chokladhjulen igen. Det vore en kulturgärning. För mer Svensk Kultur än en levande folkpark – det får man leta efter.

Folkparkstanken är sprungen ur arbetarrörelsen. De ville ha en plats där man visserligen kunde bedriva politisk verksamhet, föredrag osv, men till lika stor del var parken till för arbetarnas förströelse och nöje. Det unika med de svenska folkparkerna är ambitionen att faktiskt få ut bra och kvalitativ underhållning till folket. Det normala var ju annars att folket fick söka upp de institutioner där sådan underhållning kunde erbjudas! Som folkbildning var den här inställningen enastående och ovärderlig!

Skeer tillkom när Sörmedsjöns IF beslutade flytta sin dansbana från Lisselhed till sockenundantaget ”Skeret”. Något år senare flyttade Torrvål sin dansbana dit och de båda banorna byggdes ihop till en åtta. Intresset var väckt. Personalen vid Holens ångsåg ville ha en fritidslokal liksom Orsa södra arbetarkommun. Harry Simonsson var en av de drivande bakom idéerna och planerna på en större anläggning började ta form.

Tidigt stötte man på patrull. Runt landet gick diskussionen om ”dansbaneeländet”. Främst var det kyrkans män som stod upp mot den osedlighet man befarade skulle uppstå kring dansbanorna. Men de var inte ensamma. Skol-styrelsen och lärarkåren i Orsa var inte bara motståndare till idéerna kring Skeer. De ville att dansbanorna på Näsudden, i Backänget och i Åberga skulle stängas. Folkskollärare Kruse ansåg att ”stadgan borde innehålla rent förbud för barnen att vistas utomhus”. Mer sansad var komminister Axel Hambraeus. Han tyckte visserligen att Skeer inte var någon lämplig plats. Framför allt för att föräldrarna inte hade någon uppsikt över ungdomarna. ”Då nu sorgligt nog, föräldrarna ej bättre se efter sina barn borde åtminstone en dansbana ej fått förlagt så avsides, att ej någon kontroll kan övas.” Men den osedvanligt moderne prästmannen avslutade sin inlaga i frågan ”Undertecknad behjärtar väl ungdomens behov av ett sunt nöjesliv, men då bör även sådan kontroll övas, som samhället såsom ansvarig för sina medlemmars bästa är skyldiga att öva”. Klart ungarna ska dansa, bara vi kan titta på.

Dansbanemotståndarna kämpade förgäves. 1929 tog Orsa södra arbetarkommun över ansvaret för Skeer och i september 1931 bildade man sin första Folkets Hus-förening, med bland annat Harry Simonsson i styrelsen. 1933 blev man medlemmar i Folkparkernas centralförening och nu tog nöjeslivet verklig fart. Ett nytt inslag dök upp. Brottning och boxning. Tävlingarna och uppvisningarna blev omåttligt populära.

Folkparken byggdes ut, bland annat hamnade dansbanorna under tak – på 30-talet. Men man ville ännu mer. 1934 byggde man parkhallen, grunden till dagens anläggning. Utomhusscenen byggdes 1937 och inte minst funkisbyggnaden vid entrén som fungerade som servering med takterrass. Fortfarande jobbade man i motvind. Det låg långt inne innan man fick arrendera marken som behövdes för ombyggnaden av sockensamfälligheten. Finn Erik Hansson anförde att ”folk från hela socknen i arbetslöshetstider skulle dragas till Sker och där berövas sina sista slantar”. Han motsatte sig också ”importen av utsocknes jazzband”. Hanser Anders Olsson ansåg att de pengar man lagt på skolväsendet vore ”lönlösa om fortsättningsskolan skall heta Sker”. Harry Simonsson kämpade dock på tappert – och framgångsrikt. Han argumenterade att de som dansade på Skeer skulle dansa någon annanstans om anläggningen stängde. Det slutade med ett kompromissbeslut där föreningen fick arrendera marken under ett år med vissa förbehåll gällande nöjesväsendet. Stöd fick man bl. a. av järnvägsmannen Carl Krona som retade upp sig på liknelsen med fortsättningsskolan. Han slog fast ”Ungdomen har alltid dansat och skall säkerligen ej avstå därifrån.” Förbehållen gällande nöjesväsendet till trots – Folkets Park Skeer fick i slutet av 30-talet i huvudsak den form den har än idag.

Harry Simonsson var en av de starkaste förkämparna för Skeer och lyckades lotsa fram parken genom såväl sedlighetsdebatter som kulturdito.

Ursprungligen stavade man parkens namn med ett e. Då uttalade folk ”bortifrån” det oftast fel. Frågan är om det extra e:et hjälpte …

Under kriget användes Skeer som förläggning för norska soldater men efter krigsslutet exploderade nöjesutbudet. Det var revyer, teaterföreställningar och föreläsningar – nästan alltid med någon av våra främsta artister närvarande. Delta Rhytm Boys kom som ett internationellt inslag till den tämligen nyrestaurerade parken på 50-talet. Jazzen dominerade både dansbanorna och konsertscenen till popen kom med ett helt nytt sound – och ett helt nytt hot mot ungdomen. Jerry Williams hade klippkort på Skeer – i flera decennier. Ken Levy & The Phantoms, Sven Ingvars. You name them.

MEN. Parken gick dåligt. Kommunen engageras för att rädda verksamheten. Man övervägde att låta parken gå i konkurs och därefter köpa den och modernisera den, men då skulle det då ovärderliga medlemskapet i Folkparkernas Central organisation gå förlorat. Det skulle i sin tur påverka verksamheten på Ångbåtsudden då Orsa IF och Lions fick nyttja samma avtal som folkparken. Diskussionen drog ut på tiden. Och under tiden började parken förfalla. Först 1974, efter tio års diskussioner köper Orsa kommun anläggningen och bildar Stiftelsen Skeer.

Parken var nu i uselt skick. De evenemang som hölls var i privat regi. Bingo var det som funkade, verkade det som. Och kåken förföll. Dessutom blev det en politiskt het fråga som åter drogs i långbänk. 1980 tröttnade stiftelsen ur på käbblet och började ombyggnaden i egen regi och med hjälp av de beredskapsarbeten som ännu fanns och AMS-medel, med Folkparkernas centralorganisation i ryggen. Käbblet gjorde delvis att Skeer delvis missade den verkliga dansbandsboomen på 70-talet. Å andra sidan hängde man i längre än de flesta, inte minst tack vare entusiasten Bosse Wallin och till slutet av 80-talet dansades det flitigt. Verksamheten breddades också när Skeer tillsammans med Fritidsbolaget och Kungshaga hotell bildade Konferensskräddarna och lade en rad konferenser m.m. till Skeer.

På 90-talet började dock vårt konsumtionsmönster av kultur att förändras och de flesta anläggningar av folkparkstyp plockade ner skjutbanor och chokladhjul. Det tomrum som uppstod efter det att parkerna försvann en efter en fanns mest i våra hjärtan – för själva kulturupplevelsen kunde vi få på andra sätt. Undantagen är de parker som togs över av entusiaster – inte sällan bilklubbar med nostalgiintresse. 2012 var också Skeer till salu. Det gick bara inte att sälja. Trots att flera försök gjordes. Och kanske var det bra det. För nu tycks det ha skavt fram igen, där det legat dolt i cyberspace, det där behovet att faktiskt träffas i verkliga livet och gemensamt lyssna på bra musik.

Och allt för att en gammal musikant bortifrån cyklade förbi och kunde konstatera att det där med Sveriges vackrast belägna folkpark – faktiskt stämde.

Janne Bäckman.

Takstolarna har rests till inomhusdansbanan. Året är 1935 och arbetarna kom alla från Söromsjön.

Sven Ingvars invigde parken i år. Här i en klassisk upplaga från ca 1965.

Varför heter det Skeer? Ett ”sker” är en plats där berget ligger i dagen och det gör det nedanför parken i den så kallade Kårgärdeprofilen. Från början stavade man parkens namn med ett e. Problemet var att folk uttalade det fel. Det ska uttalas med K, inte sje-ljud som i ordet sker, som i händer och sker. I ett försök att leda folk rätt började man därför stava med dubbelt e, Skeer. Frågan är huruvida men lyckades med uppsåtet eller krånglade till det ännu mer för folk bortifrån.