Katten som bor hemma på den egna gården kallas ofta för måss’n – missen. Liksom på svenska kan det vara både ett namn på katten (Måssä) och ett vanligt substantiv, som böjs på samma sätt som andra ord. Wi åmm jänn skåmprån måssa – vi har en snäll katt. Dja måssåm jänn stremingg – ge katten en strömming!

Men det finns ju också vilda kattdjur. Jag har fått frågan vad lodjur heter på orsamål. Ett svar är att det nog funnits flera olika namn. Förr ansåg man nämligen att lodjur med olika färg och teckning i pälsen var olika arter: kattlo (med fläckar på ryggen), rävlo (med små fläckar på benen) och varglo (med svaga fläckar). På orsamål sa man katt-lo, revå-lo och warg-lo. Men enligt Dalmålsordboken kunde kattlo på orsamål också betyda katthona.

Ett annat vilt djur i skogen kallades bjänn-lo – björnlo – men det är faktiskt inte något lodjur, utan helt enkelt en björnhona. Det verkar alltså som att lo kunde betyda hona på orsamål. Ordet bjännlo har använts både i Orsa och på Sollerön. Solleröborna kunde dessutom använda det om en kvinna som var på väg att gifta sig. Björnar hade förr med lysning och giftermål att göra, men det är annan historia.

Så här på vårkanten brukar ju katterna göra väsen av sig. Kattor a brajad ö wält ela noti, skriver Ernst Grandell – katterna har levt om och fört oljud hela natten. En katt som löper kallas braj-katta. Man säger också att katta i braja – katten är ”löpsk”. Men ordet braja kan användas på flera olika sätt: ä wart braja betyder att allt gick på tok!

PS. Det finns många olika ord för när olika djur är brunstiga. Jag återkommer till det nästa gång!
Sjåssum Eva.