Vi börjar med korna. Ko heter ju tjir på orsamål. Det är inte så konstigt som det låter. På isländska och i flera norska dialekter heter det kýr – och det är samma ord som svenskans ko. Men vad heter då en tjur på orsamål? Jo, den kallas för uxä – d.v.s. oxe.
I andra delar av Sverige är ju en oxe en kastrerad tjur. Men kastrerade tjurar var ovanliga i våra trakter. De måste dock ha funnits, eftersom det finns flera ord upptecknade: en tjör-ux eller drag-ux kunde man ha i Mora eller Våmhus. Och i Orsa gjorde man skillnad på en gäld-uxä och en böll-uxä. (Ordet gälda betyder kastrera.)

När kon är brunstig säger man: tjiri i ixna eller ixnadn. Precis som man kanske kan gissa, så har det något med ordet uxä/oxe att göra. Kon längtar efter oxen. Wi djinggöm mi ixn-tjiri börta uxåm = ”vi gick med den brunstiga kon till tjuren”. I våra grannsocknar (där man till skillnad från här i Orsa kan uttala bokstaven y) säger man ungefär: tjyre i yxn. Ordet yxne är för övrigt ett namn på flera olika orkidéer. Det hör faktiskt också ihop med brunst och oxar. Rötterna anses likna testiklar. Karlfeldt kallade nattviolen (nattyxne) för ”älskogsört”. Och Linné har berättat att rötterna gavs till tjurar, som var ovilliga till parning.

När kon väl har blivit dräktig säger man att hon är kåvstinn eller ikåv (med betoningen på i-). Kalv heter kåv på orsamål. När kon ska kalva, säger man att hon ska littnå (”lättna”) eller bjårå (”bära”). Wi åmm jenå ni-beriga tjir = ”vi har en ko som just har kalvat”. Om man hade en ko, som skulle kalva till hösten, sa man att man hade jenå ö:st-bjarö. Skulle hon kalva till jul, så var det je jol-bjårå.