DEL 163

Jag har nyligen kommit hem från en resa i ”Orsabygderna” i Minnesota. Det var ett kärt återbesök hos Tom Coleman, som jag ju träffade första gången för två år sen. Tom, som nu har fyllt 97 år, är den siste i USA som fortfarande talar orsamål.

Tyvärr har han inte så många tillfällen att använda orsamålet. Tom säger att sistor sö ånn språköd ossmol mi var bröderna Bismark, som gick bort för omkring trettio år sen. (Familjen Bismark utvandrade från Orsa i slutet av 1800-talet och tog sig detta tyskklingande namn när de kom till USA. Tom säger att de nog var beundrare av den tyske kanslern Otto von Bismarck.)

Trots att han inte pratar så mycket orsamål nuförtiden, så hör man genast att Tom är jänn riktin osskall, när han språkör ossmol. Tom skämtar och säger att han flyttade från Orsa år 1873. I själva verket var det hans farfar, Kalmars Erik, som tjugo år gammal lämnade Hansjö och Orsa detta år. När Tom växte upp på 1920-talet talades orsamål både i hemmet och bland grannarna på bondgårdarna runtomkring.

Liksom många av de orsabor som utvandrade till USA var Toms förfäder baptister som inte ville tillhöra den svenska statskyrkan. De bosatte sig i Stanchfield, Isanti County i Minnesota, där de grundade en egen kyrka. Toms mormor var kusin till min mormorsmor. Båda hette Knutar Kerstin – Knåjtör Kisti – och var födda i Hansjö. När jag hälsar på hos Tom och hans dotter Judy räknar de mig därför som sin kusin. De har en stark känsla för Orsa och för det gamla hemlandet.

De sista tjugo åren har Tom brevväxlat med Sigurd Mårsén i Skattungbyn. Det var Sigurd som läste om Tom i ett reportage i Mora Tidning och förstod att Tom inte längre hade någon att prata orsamål med. Då började Sigurd skriva brev till honom upo ossmol och även skicka böcker och skrifter. Detta har betytt mycket för Tom, som både fått förnyad kontakt med sin hembygd och kunnat hålla liv i sitt språk.

Sigurd har blivit en kär vän till Tom, men de har aldrig träffats eller talat med varandra. När jag nu var på besök hos Tom, passade jag på att ringa videosamtal till min mamma, medan hon hälsade på hos Sigurd i Skattungbyn. Så Tom fick samtala med både Sigurd och med min mamma Astrid (som ju är Toms ”third cousin”).

Tom tyckte att det var fint att få prata orsamål med släkt och vänner i den gamla hembygden. ”Men när vi ses upi immilem (i himlen) – do fo wi språk ossmol mi wärödra – utan att behöva använda såna här apparater!”, sa Tom.

Tom hälsar till alla som han känner i Orsa med omnejd!

Sjåssum, Eva.

Kusinträff i Minnesota:
Sara och Lisa Soder,
Linnea och Eva Olander,
Judy och Tom Coleman.

Stäng meny