Orsaläseriet – del tre

Orsaläseriet – i fängelse på vatten och bröd för Guds skull

Del 3 • Näs Anna kaxar upp sig, väckelsen går i stå och baptisterna växer.

Detta har hänt:
Läsarna har kaxat upp sig. De går till nattvarden utan att ha genomgått syndabekännelsen och börjar hålla egna möten. De blir snart helt avstängda från nattvarden och flera av dem döms till böter för gäckeri och nattvardsförseelsen. För flertalet omvandlas straffet till fängelse på vatten och bröd.

Baptister i Stanchfield: När konventikelplakatet avskaffades och vi kan börja tala om reell religionsfrihet i Sverige. Då hade åtskilliga frikyrkliga – inte minst baptister – redan flytt till USA för att få utöva sin tro. Många baptister kom till Stanchfield, Minnesota och fick ledande positioner i församlingen. På den här bilden från ca 1890 har flera av de äldsta baptisterna samlats i Atens för att hylla Johan Larsson, som utvandrade från Orsa och bildade en församling i Stanchfield och mannen på porträttet, Masser Anders Persson, Hansjö baptistförsamlings förste föreståndare som blev baptistskolan i Stanchfields förste lärare. Personerna är sittande fr v: Hol Anna från Hansjö, Grunrisa Karin från Slättberg, Masser Anna från Hansjö, änka efter Masser Anders, Påla Margit från Hansjö, Brätt Kerstin från Stenberg, Bäcker Kerstin från Åberga. Stående: Päts Erik Eriksson från Hansjö, Hol Anders från Hansjö, Spännar Lars Larsson från Hansjö, Bogg Hans från Hansjö och Skräddar Johan Larsson från Slättberg.

HADE NÅGON TROTT att den punktmarkering man nu var utsatt för från kyrkan och den världsliga ordningsmakten skulle avskräcka läsarna hade man fel. Tvärtom såg man, när alla förhör var avklarade, läsarna inköpa vetemjöl och vin nere i Orsa. Om kyrkan nekade läsarna nattvarden så fixade man det själva.

PÅ PÅSKDAGEN 1852 delade Dordlofva Erik Ersson ut nattvarden till läsarna. Själv fick han motta sakramenten av Näs Per. Givetvis följde man den gamla handbokens anvisningar om hur nattvarden skulle gå till. De motiverade sin handling med att eftersom de var avstängda från nattvarden och belagda med kyrkplikt så kunde de inte gå till kyrkan. Och nattvarden kunde de inte få förrän kyrkplikten var avklarad. Men den var viktig för dom. Från Stockholm kom glada tillrop och till och med signaler om att läsarna tänkte skilja sig från kyrkan. Hittills hade man ju varit kvar, men hoppats på att kunna reformera den. På försommaren gjorde Orsaläsarna slag i saken. Man förklarade sig separerade från kyrkan och utsåg Dordlofva Erik till ledare. Mot slutet av 1852 kom också domen mot läsarna att stadsfästas. Böterna stod fast, men eftersom man inte hade råd att betala dem blev de omvandlade till vatten och bröd.

NU VAR INTRESSET FÖR LÄSERIET PÅ HÖGVARV mediamässigt. I Aftonbladet publicerades en insändare till försvar för läsarna. Den uppgavs vara författad av prästmän i Dalarna som bland annat var upprörda över att kyrkliga frågor skulle avgöras av en världslig makt. Insändaren besvarades av pastor Arborelius. Lite förvånande hade han viss förståelse för kritiken mot konventikelplakatet.

”Deremot borde ins. nu veta att hos affällingarne, så faderligt de än varit behandlade, så väl före som efter det fullständiga affallet, den solklaraste bevisning på deras förstånd haft lika ringa verkan som de känslofullaste förmaningar och varningar på deras hjertan. Af allt hvad de tala och tänka, afvikande från den allmänna läran, icke en enda tanke, knappt ett ord , är deras eget, utan ett ideligt idisslande af det, som andra lage dem i munnen samt att ,om någon gång de gifva sig ut på fri hand, allt hvad de då af egen fatabur frambringa, är till den grad vittnande om okunnighet, inbilskhet och sjelfförtroende att man måste häpna öfver deras andeliga torftighet och råhet…”

Arborelius framställde läsarna som ett gäng knäppskallar.

I FEBRUARI 1853, innan de ledande läsarna ännu krupit i kurran, hölls ”den stora visitationen” i Orsa. 135 läsare var kallade till bland annat kristendomsförhör inför den visitationskommitté som domkapitlet utsett, eftersom de vägrade gå i kyrkan. Läsarna verkar ha dykt upp tämligen mangrant. Första dagen ägnade sig kommittén till de som utpekats som ledare. Dagen därpå hölls förhör med årets nattvardsbarn. Det gick bra och kommittén började tycka att läseriet trots allt inte ställt till allt för mycket. Sen kom det stora kristendomsförhöret där läsarna under sju timmar utsattes för 232 frågor. Av praktiska skäl delades de upp i två grupper och Näs Per svarade på frågorna för den ena gruppen och Dordlofva för den andra, där hans numer trolovade Näs Anna ingick. Det hela verkar ha gått lugnt till även om det lär ha sjungits en hel del väckelsesånger under mötena.
Visitationskommittén kom förstås fram till att prästerskapet i Orsa inte begått några fel, medan läsarna trotsade lagen. De hade till och med hållit möten under visitationens gång!

Länsfängelset i Falun: Hit fördes läsarna på vatten och bröd för att förmås krypa under korset igen. Det lyckades inte.

Uppfattningen om dopet var en av skiljelinjerna mellan kyrkan och delar av frikyrkorörelsen – men även inom rörelsen. Baptisterna förespråkade vuxendopet.

UNDER VISITATIONEN kom körsnärerna David Forsell och P F Hejdenberg till Orsa. Båda var ledande inom Stockholmsväckelsen. Dessa angavs, blev gripna och fick åka fångskjuts till Falun. Läsarna fick kanske något oväntat stöd från teologiska fakulteten i Uppsala som i ett yttrande över protokollet från visitationen ansåg att läsarna hade ”ett innerligt och allvarligt kristligt behov” vilket motiverat deras agerande. Man föreslog också att det skulle vara okej att använda de gamla kyrkliga böckerna, de som läsarna gillade, i kristendomsundervisningen.

DET HJÄLPTE INTE DE DÖMDA. I mitten av februari fördes Dordlofva Erik, Byss Erik Jönsson, Näs Anna Persdotter och Hol Anna Persdotter i fångsläde, med fotbojor, till Falu cellfängelse där straffet, fängelse på vatten och bröd, inleddes. Det avhöll inte Näs Per från att fortsätta mötesverksamheten och de likaledes olagliga skolorna man startat i Dordlofvas frånvaro. Efter 23 dygn var Näs Anna tillbaka i Orsa och det var dags för kyrkoplikt. När hon fick frågorna som innebar att hon avsvor sig sin villära svarade hon med eftertryck: NEJ! Det gav henne ytterligare 8 dagar på vatten och bröd. Efter det kröp hon till korset och svarade ja på frågorna, enligt uppgift för att hon inte ville förarga församlingen. Dordlofva kom tillbaka från Falun en vecka efter Näs Anna. Alla trodde att han skulle följa Annas bångstyriga exempel men – nej. Han svarade alla frågorna jakande. Han ångrade sig. Under några dagar gick han också på undervisning hos kyrkoherden. Men snart var han tillbaka i leden och tog emot nattvarden av Näs Per Persson. Han avsade sig dock prästerskapet.

UNDER ÅRET FÖREKOM FLERA DOMAR och rättegångar. Bland andra Dordlofva fick ytterligare ett fängelsestraff på vatten och bröd. Bidrag kom in från hela landet till läsarnas böter men de användes istället till församlingens utgifter. De dömda valde fängelset, några sannolikt för att de såg propagandavinsten i detta. På sommaren syntes den mer militanta väckelsen ha börjat avta. Inom rörelsen fanns olika åsikter om dopet t ex. 1854 genomfördes de första baptistdopen i Enån, då 16 personer döptes. Dopet genomfördes av den nyss nämnde Hejdenberg. Han hade själv blivit omdöpt som baptist samma år. 1856 efterskänktes de sista böterna. 1857 togs konventikelplakatet bort och därmed de juridiska hindren mot egna sammankomster.

UNDER DE SISTA ÅREN av 1850-talet vann baptisterna stora framgångar. Näs Per började agera utanför Orsa. Helt lätt hade man inte. Varken läseriet eller expansionen inom baptismen sågs med blida ögon av alla vanliga orsabor. En del frikyrkligt sinnade valde att flytta till Amerika. Väckelserörelsen drogs med inre stridigheter. När man äntligen fick sin religionsfrihet 1860 – ja då hade de stora skarorna läsare krympt igen. Däremot började baptistförsamlingarna att växa till sig.

LÄSERIET I ORSA och landet skakade kyrkan och påskyndade säkert utvecklingen mot större religionsfrihet. Med våra måttstockar är revolten en märklig blandning av konservatism och progressivitet. Men det är inte samma måttstockar som fanns att tillgå vid den tiden. Alla skeenden måste bedömas utifrån sin tids referensramar.

Janne Bäckman.

Källor: Helmer Feldt, Orsaläseriet. Orsaboken del II. Näs Anna Pers Dotter, slutuppsats vid Betelseminariet år 1989 av Inger Bengtson. Nordisk familjebok, Uggleupplagan. Aftonbladet. Upsala nya tidning. Tidning för Falu Stad och Län. Nerikes Allehanda. Folkets röst.