Orsaläseriet – i fängelse på vatten och bröd för Guds skull
Del 1 • I början varde oenighet om ordet …
Orsas enda k-märkta byggnad står i Skattungbyn. Det är det gamla bönehuset, byggt åren 1852–53. Det är en fin, men ganska ”vanlig” timmerstuga. Det märkvärdiga med den är att det är den äldsta ännu använda frikyrkobyggnaden i Sverige. Och ännu märkvärdigare kan man tycka, är att den byggdes just när en högljudd kamp mellan Svenska kyrkan och de så kallade läsarna rasade i Orsa.
Sveriges äldsta bönehus när det låg på sin ursprungsplats vid torget i Skattungbyn.
STRIDEN SOM REDAN I SAMTIDEN kallades för Orsaläseriet var faktiskt ett ungdomsuppror. Ledarna var i 18–25 årsåldern. Med våran tankevärld var upproret märkligt konservativt OCH progressivt på en och samma gång. Kampen var så hård att några av ledarna gick i fängelse på vatten och bröd. Utvecklingen följdes med intresse av rikspressen!
BEGREPPET LÄSARE BÖRJADE ANVÄNDAS i slutet av 1750-talet. Det var benämningen på människor som utanför kyrkan höll enskilda sammankomster och som ägnade sig åt ett intensivt läsande av bibeln och andra kyrkliga böcker. De första läsarna såg kyrkan mellan fingrarna med. Merparten av samlingarna ansågs vara ”aktningsvärd och ej aflägnade sig från Lutherdomen” som Nordisk Familjebok uttrycker sig.
I SLUTET AV 1760-TALET börjar kyrkan dra öronen åt sig. Bland annat sen det börjat växa fram en väckelserörelse i Lillhärdal, initierad av Mårten Thunborg. Han höll nattliga sammankomster där det enligt samma nordiska familjebok ”sjöngs, predikades och profeterades i den mest uppjagade stämning; ”lambsens bröllop” firades, och anständigheterna sårande upptåg förekommo”. Folk fick vad som verkade vara epileptiska anfall och konvulsioner. Enligt läsarna hade dessa ”fått nåden”. Anledningen till att kyrkan började reagera var förstås religiösa. Men vi får inte glömma att kyrkan var en statskyrka. Staten hade också sina intressen i att det inte bildades sekter som ifrågasatte kyrkans väg – och därmed lätt skulle kunna fortsätta att kritisera själva staten. Det var av den anledningen som staten och kyrkan förbjöd bönemöten utanför kyrkan i det så kallade Konventikelplakatet 1726.
THUNBORG FICK FÖRSTÅS SPARKEN och dömdes till förvar i Härnösands hospital. Och det var förstås ett effektivt sätt att hälla fotogen på glöden … Visserligen slocknade den en aning i Lillhärdal, men istället dök den upp på Orsa finnmark – och egentligen i hela södra Norrland. Men läsarna hade lugnat sig. Så till den grad att Kungl. Maj:t själv gav dem ett skyddsbrev där de fick tillstånd att hålla möten trots konventikelplakatet. Läsarna var gudfruktiga människor som läste Luther och Johannes Arndt och andra fromma skrifter och sjöng sånger ur Mose och Lambsens Wisor, en tidig sångbok med andliga frikyrkosånger och andligt stärkande psalmer. Läsarna hade många drag gemensamt med de så kallade pietisterna ute i Europa. Fromhet, gudfruktighet och enkelhet var ledorden.
MEN SÅ KOM DET UT NYA BÖCKER, initierade av Svenska kyrkan. Luthers katekes från 1529 var den stora handboken i kristen tro – den protestantiska versionen. 1689 kom det ut en så kallad katekesförklaring, det vill säga en beskrivning hur man pedagogiskt skulle använda katekesen, skriven av ärkebiskopen Olof Svebilius. Den gällde ända till 1810. Då kom en ny förklaring av ärkebiskopen J A Lindblom. Året efter, 1811, kom dessutom en ny kyrkohandbok och för att strö ytterligare salt i de rättroendes sår kom J O Wallins nya psalmbok 1819. TRE centrala böcker som delvis omformulerade Ordet! Det var mer än många av läsarna kunde tåla. Det började sjuda i leden. Men det dröjde ändå till 1840 innan det jäste över.
Anders Wiberg brevväxlade med läsarna från USA och bidrog till att rörelsen ”radikaliserades”.
Näs Anna Persson tog med sig fritänkaridéerna från Stockholm.
Näs Per Persson, Näs Annas bror, kom att bli ledare för Orsaläsarna.
I BÖRJAN PÅ 1840-TALET reste två av ledarna för norrlandsläseriet, Per Ersson och Johan Riström, båda bönder från Nederluleå och alltså icke prästvigda, till Stockholm för att förmå de bestämmande att avskaffa ”nyböckerna” – eller att de åtminstone skulle få dispens från att använda den nya handboken. Det blev förstås avslag. Det innebar en total splittring mellan läsarna och kyrkan. Läsarna blev separatistiska och började hålla egen nattvard och egna dop, hållna av skriftlärda autodidakter.
ANDERS BLOMBERG HETTE EN SKRÄDDARE från Hälsingland som i början av 1840-talet bosatte sig i Mora där han gick omkring i byarna och läste ur Ekmans och Tollessons postillor, det vill säga predikosamlingar. Han flyttade snart till Orsa där han blev ledare för läsarna – ända till han övergick till Erik Jansismen, en frikyrkoyttring som är ett kapitel för sig… Blomberg gjorde sig känd för att inte skräda orden mot prästerskapet som han tycke ”voro värda att kasta på skräphögen”.
SAMTIDIGT KOM EN MEDLEM av läsarna från Älvdalen vid namn Hed Kerstin till Orsa som skollärarinna och dessutom hade två unga kvinnor från Orsa, Näs Anna Persdotter f 1826 och Slott Anna Persdotter under några år i Stockholm kommit i kontakt med läsarkretsar. Kyrkvärden Per Hansson slöt sig snart till kretsen av ”väckta” och ledde en del samlingar där man läste uppbyggliga texter och sjöng ur sångboken – samt en del sånger som han själv ska ha skrivit. Det var inledningen till den ungdomliga väckelse som nu snabbt spred sig i Orsa, med Näs Annas bror Näs Per Persson i Slättberg, född 1829, Dordlofva Erik Eriksson i Oljonsbyn, född 1833 och Bäcker Anders Andersson i Stenberg som ledare, med Näs Anna som en given huvudfigur.
INLEDNINGSVIS HADE DE FLESTA LÄSARNA – Blomberg undantaget – rört sig inom statskyrkan. Deltagarna var helt enkelt varmt troende och de kunde till och med gå hem till prästen på söndagseftermiddagarna för att få någon äldre predikan uppläst för sig. De hade visserligen egna möten i strid mot konventikelplakatet, men på grund av långa avstånd till kyrkan och i tider brist på präster hade kyrkomännen i Orsa länge tillåtit så kallade bya-böner. Det var alltså ok, så länge man höll sig till Luthers skrifter.
LEDANDE FÖR LÄSERIET NATIONELLT var bland annat körsnären David Forsell och kapten J C Berger, samt fabriksarbetaren Sven Edlund från Hudiksvall. Den avhoppade prästen Anders Wiberg, som kom att bli ledande inom baptiströrelsen, befann sig i USA, men Orsaläsarna började att brevväxla med dessa herrar och med modern vokabulär kan man väl säga att dessa ”radikaliserades”. Det skulle snart leda till öppen strid mellan kyrkan och Orsaläsarna.
Nästa nummer: Prosten Arborelius får problem.
Janne Bäckman.