Orsa och hockey
– en bra kombination
När Orsafostrade Pontus Näsén i vinter drar på sig SHL-laget Oskarshamns tröja så är det knappast den förste orsingen som spelat hockey på högsta nivå. Det faktum att han precis blivit uttagen till Tre kronor är inte heller det något nytt, om än förstås glädjande. Få kommuner (om några?) av Orsas storlek har producerat så många hockeyspelare på elitnivå och meritlistan bland våra bästa spelare kan göras lång. Här finns SM- och VM-tecken, landslagsmeriter och cup-meriter i en diger hög. Följ med Orsakompassen på en odyssé bland de mest meriterade spelarna som orten fostrat.
Orsa var inte direkt först bland Ovansiljankommunerna att plocka upp den nya sporten ishockey, när det begav sig. Snarare tvärt om. När Mora IK besegrade Älvdalen i den första ishockeymatchen i Dalarna i -24 graders kyla 1937, visste nog knappt orsingarna vad ishockey var. Här lirade man bandy. När man väl rätade ut de böjda klubbladen och bytte ut bollen mot en gummitrissa, stod det dock inte på förrän spelarproduktionen till landets högre ligor var i gång.
En av de första bland våra ”exporter” att ta plats i högsta serien torde Göran ”Gugge” Bruksner varit. Göran debuterade i Orsa IK som 13-åring 1948. Han gick sedan via Trollhättan till Wifsta/Östrand (numera Timrå). Efter en säsong där fortsatte karriären i Södertälje SK, där han blev kvar i tre år. Efter den aktiva karriären hade Göran en del tränaruppdrag. Bland annat coachade han Södermanlands lag i TV-pucken vid flera tillfällen, samt var tränare för Södertälje SK i Elitserien säsongen 77/78.
Sören Borgström var också en av våra tidiga exporter till svensk elitishockey. Han gjorde sig ett namn i småländska Östers IF, där han spelade vid tre olika tillfällen. Debuten i Öster skedde säsongen 59/60 i dåvarande division 2. Redan säsongen efter gick dock flyttlasset till Gävle och Brynäs IF i All-svenskan (högsta serien på den tiden). Sören återvände till Öster och var med i det lagbygge som skapade hockey-hysteri i Växjö under första halvan av 60-talet. Säsongen 63/64 fick laget även chansen i högsta serien. I det laget återfanns inte mindre än fyra Orsakillar.
Förutom Sören spelade även Gösta Caris samt tvillingarna Leif och Kurt Jakobsson i klubben. Som lagkamrat hade de dessutom ingen mindre än Tommy Svensson. Han satsade dock som bekant på fotbollen istället. Med tanke på att han sedermera som coach för svenska landslaget kammade hem ett historiskt brons i VM 1994, så får man väl ändå förlåta honom för hans val. Tillbaka till Sören så; enligt obekräftade källor spelade Sören även för Tingsryd i högsta serien. Han representerade därmed tre olika klubbar i landets högsta serie. Efter den aktiva karriären tog han upp coachandet. Först som spelande coach i Alvesta och sedan bara coach i IF Troja under två säsonger.
Sören Borgström.
Tvillingarna Leif och Kurt Jakobsson hamnade även de i de södra delarna av landet. Som tidigare nämnts ingick de i Östers IF:s trupp när de gjorde sin (hittills) enda säsong i högsta serien 63/64. Annars tillbringade de mesta tiden i Tingsryd. Under den sejouren lyckades även Leif spela till sig en plats i Vikingarna (Tre kronors B-lag). Han noterades för 3 B-landskamper.
Orsa IK 1950. Stående från vänster: Tord Modig, Ralf Holmström, Rolf Sirsjö, Sven-Olof Holmström, Lars Eriksson, Per Gösta Backlund, Lars Holmström.
Knästående från vänster: Sören Borgström, Leif Putte Lindgren, Sven Sjööns, Lars Sterner, Lars Zetterström.
Ishockey plockades för första gången upp på Orsa IF:s program 1945, på initiativ av Karl-Erik Faleij. Om ni tycker efternamnet klingar bekant i sammanhanget så tycker ni rätt. Brodern Gunnar hade vid den här tiden sysslat med ishockey i grannkommunen Mora i över ett decennium redan. Den första utrustningen Orsapojkarna drog på sig var därför begagnad utrustning från Mora IK. Sporten lades dock ned efter bara två år, eftersom den ansågs för dyr. Istället bildades Orsa ishockeyklubb 1947. Som ortens största klubb var man förstås duktiga på att fostra talanger som sedan fick chansen på högre nivåer.
Göteborg är tydligen en attraktiv destination för hockeymasar från Orsa. Det kan te sig en aning märkligt eftersom det inte är några räkor vi pratar om. Inte gillar de torsk heller. (Ok, den var dålig, men vi pratar faktiskt Göteborg). Kjell Jönsson som kom att bli en av våra största profiler, hamnade i Göteborgsklubben Västra Frölunda redan säsongen 59/60. Första säsongen blev en omedelbar succé, då han kom tvåa i den interna poängligan. Kjell blev Västra Frölunda trogen till skridskorna förpassades till hyllan säsongen 68/69. Höjdpunkten var ett SM-guld säsongen 64/65, tillsammans med storheter som Lasse Lundvall, Gert Blomé och Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson. Ja, och så ett par Orsakillar till förstås (vi kommer till det). Kjell representerade även Vikingarna under ett antal matcher säsongen 66/67. Efter den aktiva karriären tog en tränarkarriär vid, där han säsongen 82/83 återvände till Västra Frölunda som huvudtränare. Som om inte det skulle räcka för att få legendstatus har Kjell fortsatt inom ishockeyn på förbundsnivå. Dels Göteborgs hockeyförbund, dels Svenska ishockeyförbundet som vice ordförande. Under en period när Rickard Fagerlunds efterträdare Kjell Nilsson tog time-out, klev Kjell även in som ordförande. Han är numera hedersledamot i förbundsstyrelsen.
Nils Carlsson debuterade i Orsa IK säsongen 57/58. Han skulle bli kvar i klubben hela åtta säsonger innan det säsongen 65/66 blev allsvenskt spel i Mora IK. Fyra säsonger blev det i grannkommunen innan huvudstaden kallade. Djurgårdens IF blev nästa anhalt, där Nisse gjorde en säsong. Därefter blev det en säsong i Nacka i andradivisionen. Efter de två säsongerna i Stockholm flyttade Nisse hem och rundade av spelarkarriären i Malungs IF. Nisse gjorde sig känd som en riktig tuffing på isen. Bland annat ska han ha delat ut en omtalad bröstvärmare på AIK-legenden, och sedermera Tre kronors förbundskapten Ankan Parmström. Riktigt hur den smällen avlöpte förtäljer dock inte historien. Nils hade sedan en lyckad sejour som tränare och var förutom i Mora IK även i Leksand, Malung och HC Val Gardena i Italien.
Dag ”Daggen” Olsson är en av de mest välkända och meriterade hockeyorsingarna. Kanske inte direkt för sina bedrifter som spelare, utan den karriär han ägnade sig åt när han lagt axelskydden på hyllan. (Skridskorna skulle dock få sitta på ett tag till, vilket vi kommer till). Precis som många andra samtida orsingar hade Daggen kontrakt med Mora IK. När Dag kom in på lärarhögskolan i Gävle revs dock kontraktet. Istället blev det spel i den klassiska Gävleklubben Strömsbro i All-svenskan. Flyttlasset gick sedan tillbaka till Dalarna, eftersom det var dags för Daggen att rycka in på I 13 i Falun. Ny klubbadress blev då Leksands IF, där Dag blev kvar en säsong. Spelarkarriären fortsatte sedan i Borlängeklubben Tunabro. Dag var där med och spelade upp klubben i Allsvenskan säsongen 70/71 och stannade kvar som spelare säsongen efter. Dag blev sedan assisterande coach under Sigge Bröms och tog sedan över coachsysslan helt i klubben. Efter några säsonger som coach blev det så dags för Daggen att kliva ut på isen igen, nu iförd svart-/vit-randig tröja. Som domare blev Dag Sveriges genom tiderna mest meriterade. Inte på grund av hans insats som domare i TV4:s satsning Gladiatorerna, där Dag blev känd för den breda massan, utan framför allt på isen. Dag är den enda svenska domaren som dömt såväl OS-final, VM-final och Canada Cup-final. Han var också legendarisk domarbas under ett drygt decennium.
När Mora IK på våren 2004 tog klivet upp i högsta serien för första gången på 29 år hade en ung lintott från Orsa vid namn Jonathan Granström precis fått lufta sina vingar i laget. Granis kom sedan att etablera sig i Mora IK:s A-lag på allvar de följande säsongerna, där han blev en viktig kugge i lagbygget. Så bra gick det att han 2005/2006 slog sig in i juniorkronorna och spel i junior-VM. När Mora IK 2008 ramlade ur elitserien blev det flytt för fortsatt spel på högsta nivån. Jonathan var helt enkelt för bra för andradivisionen. Istället blev det spel i Brynäs.
Förutom en avstickare två säsonger till Luleå har han sedan varit Brynäs trogen. Jonathan är känd som en riktig retsticka och tuffing som ofta står i händelsernas centrum när det hettar till på isen. Jonathans meriter låter inte skämmas för sig. Bland karriärens höjdpunkter – utöver att ha varit med och spelat upp Mora IK till elitserien – kan nämnas spel i Dalarnas TV-pucklag 01/02, SM-guld med Brynäs 2011/2012, Champions Hockey League-mästare 2014/2015 med Luleå samt SM-silver 2016/2017 med Brynäs. Jonathan har även fått representera Tre kronor på seniornivå vid ett par tillfällen.
Efter bildandet av Orsa IK skulle andra klubbar följa i spåren. Den klubb som där intar en särställning är Stackmora sportklubb (SSK). En liten byförening som skulle bli till en av de trevligaste inslagen på hockeykartan och som var en hörn-sten i hockeykulturen i Ovansiljan. SSK bildades 1951 och till en början handlade det mesta om skidåkning. Ishockeyn smög sig dock ganska snart in på klubbprogrammet och på annandag jul 1952 invigdes utomhusrinken i Stackmora. Från 1957 och framåt var sedan ishockey den dominerande sporten i SSK. När ishallen i Orsa byggdes 1986, flyttade SSK sina hemmamatcher dit. Efter säsongen 97/98 lades klubben ned och därmed gick en av ishockeysveriges trevligaste bekantskaper i graven.
Svenska mästarna 1965 Västra Frölunda IF i Rekordmagasinet med inte mindre än tre orsingar, varav två från Stackmora SK. Muffen i bakre raden och Kjell Jönsson och Ingemar Caris intar varsin ytterplats i nedre raden. Här försöker man luras genom att slänga in en Göte Hansson. Denne Göte är dock Gävlegrabb.
Tillsammans med Gugge Bruksner hör nog Stackmoraspelaren Arne ”Muffen” Eriksson till de tidigaste spelar-exporterna. Det första nedslaget i allsvensk ishockey gjorde Muffen i Mora IK redan säsongen 57/58. Han blev kvar där i två säsonger innan flyttlasset gick till Kiruna AIF där det blev spel i division 2 en säsong. Karriären fortsatte sedan i allsvenska Göteborgsklubben Västra Frölunda IF. Fyra säsonger i VFIF blev det för Muffen, vilket sista säsongen 64/65 kröntes med ett SM-guld.
Brödratrion Olle, Gösta och Ingemar Caris var stora namn inom SSK. Såväl Gösta som Ingemar tog sig vidare till högre nivåer och Ingemar får sägas vara den som tog sig allra längst. Ingemar, som till skillnad från övriga spelare i denna artikel var målvakt, inledde karriären på högre nivå i Karlbergs BK i Stockholm. Han flyttade dock ganska snart till Västra Frölunda. En klubb han sedan tillbringade resten av sin aktiva karriär i. Ingemar ingick i det orsingtäta lag som tog SM-guld 1965. Det renderade honom en plats i Tre kronor, där han bland annat spelade i VM i Ljubljana 1966. Gösta Caris är, så vitt känt, den ende Orsaspelaren som spelat i samtliga av de tre klubbar som haft störst dragningskraft på våra ”landsmän”, nämligen Mora IK, Östers IF och Västra Frölunda IF. Till Mora kom Gösta säsongen 61/62 och där gjorde han två säsonger, varav en i allsvenskan. Nästa anhalt, säsongen 63/64 blev, som tidigare nämnts, det nybakade allsvenska laget Östers IF. Gösta blev kvar i klubben tillsäsongen 66/67 och anslöt sig därefter till brorsan Ingemar i Västra Frölunda, där karriären rundades av. Åtminstone på den nivån.
Nej, Mora har aldrig haft lila färg i klubbdressen. Det har nog blivit lite knas i färgsättningen bara. Här ses i alla fall Stackmoraprodukten Gösta Caris mitt på övre raden, samt Orsabekantingarna Börje Nordvall och Kjell ”Rövarn” Eklind. För att skapa förvirring har även en Mats Lind smugit sig in på lagbilden. Det är dock inte Stackmora-Mats.
Under 60- och det tidiga 70-talet talet var det många orsingar i Mora IK och många från just SSK. Stackmoragrabbarna Göte ”Göken” Hansson och Mats Lind (mer om honom senare), som debuterade samtidigt i Mora IK 66/67, var mycket tongivande spelare under Lill-Strimmaepoken. De fick sedan sällskap av en tredje Stackmorakille, nämligen Hans-Olov Ernlund. Mats var på väg bort då, men Göken blev kvar i Mora IK i åtta säsonger. Hans-Olov var även han kvar länge i Mora IK. Hela 12 säsonger närmare bestämt. En säsong i elitserielaget Björklöven blev det också 78/79. Den säsongen noteras Hans-Olov även för spel i Vikingarna.
Kallmoragrabben Mikael Hindrika kom aldrig att spela i rikets högsta serie, konstigt nog, men hans meriter på juniornivå gör att han har en given plats i denna artikelserie. Mikael slog igenom med dunder och brak i TV-pucken säsongen 81/82. Tillsammans med Moras målvaktslegend Thomas Melin utgjorde de båda fundamentet i Dalarnas lag som tog sig ända till finalen. Där förlorade Dalarna dock mot Stockholm med 3-4, efter ett snöpligt sudden death-avgörande. Mikael utsågs till turneringens bästa forward och fick ta emot Sven Tumbas stipendium för sin insats. Han tog även en plats i U16-landslaget samma säsong. Året därpå debuterade Mikael i Mora IK:s A-lag. Landslagsuppdragen fortsatte med U18-landslagsspel både säsongen 82/83 och 83/84. Säsongen 84/85 blev det även spel i Juniorkronorna (J20-landslaget). Mikael blev Mora IK trogen till han lade skridskorna på hyllan efter säsongen 87/88.
Orsingtätt i Mora IK säsongen 82/83. Mats Lusth, Hans-Olov Ernlund och Inge Olsson återfinns på översta raden. Tränaren Nils Carlsson sitter på främre raden. Någonstans under havet av hjälmar bör även Torgny Laggar, och Mikael Hindrika finnas.
Två StackMorsingar i aktion mot Hammarby på Johanneshovs isstadion (nuvarande Hovet) 1968. Längst bort Mats Lindh och Göken närmast med #13 på ryggen.
Mora vann f.ö. med 2-6 där Nils Carlsson stod för ett mål, Mats Lindh gjorde också ett mål (assist från Rövarn Eklind) samt en assist.
Mats Lind är en av våra starkast lysande stjärnor på hockeyhimlen. Uppvuxen bredvid rinken i Stackmora hade han förstås nära till att öva såväl skott som skridskoåkning. Det gav frukt och Mats debuterade i Mora IK samma säsong som Göken Hansson 66/67. Mats blev kvar till säsongen 69/70. Under Mora-tiden listades Mats för såväl J20-landslagsspel (nuvarande juniorkronorna) samt 6 matcher för Vikingarna. Efter Mora gick färden via en säsong i Örebro till Västra Frölunda IF, där han spelade i fyra säsonger, varav han i tre av dem blev VFIF:s bäste poängplockare.
Vid det här laget hade Mats dessutom vuxit i hockeykostymen så pass att han tagit en ordinarie plats i Tre kronor. 1972 deltog han i såväl OS i Sapporo som VM i Prag. I VM-turneringen plockade Tre kronor hem bronspengen, efter att ha slutat trea bakom Tjeckoslovakien och Sovjetunionen. Det blev även en till VM-turnering för Mats, 1975 i Västtyskland. Precis som tre år tidigare renderade det i en bronspeng bakom Tjeckoslovakien och Sovjetunionen, med skillnaden att Sovjet stod som segrare denna gång.
Efter säsongen 74/75 lämnade Mats Sverige tillsammans med kompisen Willy Lindström. Destinationen var Winnipeg Jets som då spelade i WHA (World Hockey Association). WHA var en nystartad liga som skulle konkurrera med NHL. Man hade lyckats locka en rad namnkunniga spelare, som t.ex. Wayne Gretzky, Gordie Howe och Bobby Hull. Den sistnämnde dessutom lagkamrat med Mats i Jets. Winnipeg kallades inte svensklaget för inte. Förutom Mats spelade Willy Lindström, Lars-Erik Sjöberg, Thommie Bergman, Curt Larsson, Dan Laabraten samt storstjärnorna Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson i laget. 1976 var Mats med när Jets plockade hem Avco World Trophy, WHA:s motsvarighet till Stanley Cup. Två säsonger blev det i Nordamerika, innan flyttlasset gick tillbaka över Atlanten igen. Ytterligare fem säsonger i Västra Frölunda blev det, där största framgången blev ett SM-silver säsongen 79/80. Efter säsongen 81/82 lade så Mats skridskorna på hyllan.
Vi avslutar denna odyssé med den särklassigt mest bereste och samtidigt mest merittyngda av alla Orsas hockeykrigare, nämligen Mats Lusth. Mats är förvisso inte född i Orsa, men han växte upp i Orsa och tillbringade mycket tid på Höglundas och Kurulds rinkar på sin väg mot fullfjädrat proffs. Detta tillsammans med hans starka band till Orsa gör att det skulle betraktas som direkt tjänstefel att inte ha med honom här. Problemet är att Mats är stoff till en hel avhandling. Vi får helt enkelt köra en snabbresumé, vilket även den har potential att storleksmässigt hamna i paritet med en genomsnittlig novell.
Mats tog sig fram till Mora IK:s A-lag säsongen 79/80 via juniorspel i klubben. Redan under Moratiden hade Mats en del landslagsuppdrag.
Vi avslutar denna odyssé med den särklassigt mest bereste och samtidigt mest merittyngda av alla Orsas hockeykrigare, nämligen Mats Lusth. Mats är förvisso inte född i Orsa, men han växte upp i Orsa och tillbringade mycket tid på Höglundas och Kurulds rinkar på sin väg mot fullfjädrat proffs. Detta tillsammans med hans starka band till Orsa gör att det skulle betraktas som direkt tjänstefel att inte ha med honom här. Problemet är att Mats är stoff till en hel avhandling. Vi får helt enkelt köra en snabbresumé, vilket även den har potential att storleksmässigt hamna i paritet med en genomsnittlig novell.
Mats tog sig fram till Mora IK:s A-lag säsongen 79/80 via juniorspel i klubben. Redan under Moratiden hade Mats en del landslagsuppdrag.
Säsongen 81/82 ingick Mats Lusth i juniorkronornas trupp i Junior-VM, tillsammans med bl.a. Ulf Samuelsson, Peter Andersson, Per-Erik Eklund, Jonas Bergqvist och Jens Öhling. Säsongen efter ingick Mats sedan i Vikingarna.
Efter tre säsonger i Moras A-lag var det dags att ta steget till elitserien. Ny klubbadress blev Färjestads BK, där han stannade i fem säsonger. Under den tiden lyckades laget plocka hem två SM-guld, 85/86 och 87/88, samt ett SM-silver 86/87. Sedan dök en viss Percy Nilsson in i handlingarna. Percy var byggentreprenören i Malmö som ville sätta ihop ett ”Real Malmö” för att först och främst gå upp i Elitserien och sedan ta hem ett SM-guld. I planerna ingick Mats tillsammans med en rad storheter inom svensk ishockey. Säsongen 88/89 debuterade Mats i Malmö och redan säsongen 90/91 spelade Malmö i Elitserien och SM-guldet kom sedan planenligt säsongen 91/92, där Mats för övrigt stod för det avgörande målet i 4–2-segern över Djurgården.
Nio säsonger blev det för Mats i Malmö IF/MIF/MIF Redhawks (jag har förmodligen glömt några namn laget haft), som utöver ovannämnda bedrifter även innefattade en vinst i Europacupen 1992. Efter säsongen 92/93 gav sig Mats ut på en liten klubbturné. På tre år avverkades i rask takt Grasshoppers i Schweiz, Leksands IF och Västerås, innan han återvände till MIF för att fullborda sina nio säsonger där.
Den aktiva karriären avslutades sedan i moderklubben Mora IK säsongen 00/01. Mats utpekas som den som en gång myntade uttrycket ”grishockey”. En disciplin han behärskade till fullo, och för sin tuffhet och kämparanda blev han också ”Överstegrisen” med hela svenska folket. En kanske till synes mindre smickrande merit var att han säsongen 97/98 var Elitseriens mest utvisade spelare, men det säger mer om hans spelstil och inställning än något annat. Som överstegris var han en viktig kugge för sina klubblag och bidrog starkt till deras framgångar, de täta besöken till utvisningsbåset till trots. För sina ovärderliga insatser har hans nummer pensionerats i Malmö och tröjan hissats upp i taket.
Som tränare efter spelarkarriären tagit slut har Mats varit mycket framgångsrik och faktiskt ännu mer resbenägen än som aktiv. Listan på klubbar som Mats tränat är nästan lika lång som listan av regel- och seriesystemändringar som svensk hockey årligen släpper, och han har verkat som tränare i Frankrike, Italien, Norge samt en rad svenska klubbar. Största meriter där är fransk mästare med Grenoble 08/09 samt att han tog upp Malmö till SHL 2014/2015.
Tack till Sparr Krister Insulander, Ola Insulander och PeO Klarström.
Jonas Brus.
