Orsa Aquademie – De femderton
De senaste åren har lärt oss att det här med att driva en akademi, det är svårt det. Då är det trösterikt att tänka på att det faktiskt funnits en akademi som oförvitligt stått på konstens och kulturens barrikader, en akademi som inte dragit sig för att ta strid OCH som lyckats dela ut ett kulturpris som aldrig blivit ifrågasatt! De femderton lyckades helt enkelt med det som de aderton till slut inte klarade längre.
Ett antal aquademieledamöter förevigade för pressen, vilket samtliga fick böta till stångfondsförvaltaren för. Ohövitsman Larsson sittande längst till höger.
JAG TALAR FÖRSTÅS om Orsa Aquademie. Lite hemlig var Orsa Aquademie. De 15 medlemmarna – de femderton – hade alla sina Aquademienamn. En tidig medlemsmatrikel upptar medlemmar som Alfa, Celsim Långa, Godtrogen, Snus E, Nestor och Stubb Olof (Ohövitsman). Den sistnämnde var den stora motorn i det kulturella sällskapet, Olle Larsson.
HUR FICK DÅ ORSA sin egen aquademie? Som namnet antyder är den minsta gemensamma nämnaren vatten. Herrarna – för de femderton var samtliga män – ägnade lördagsmorgnarna åt simning och bastu. Det avgörande var dock att vid det efterföljande fikat så ville alla ha ett glas vatten till sitt kaffe. Själva grundandet, eller snarare instiftandet, av Aquademien räknade man själva till den 17 januari 1973. Det var då den första skrivelsen inkom, adresserad till Orsa Aquademie. Det historiska budskapet i skrivelsen (ett vykort med den norska färjan Peter Wessel på) lyder: ”Kunde tyvärr inte ställa upp idag med” undertecknat Kortlös.
SEDAN SEN DAGEN har den 17 januari firats som Aquadmiens högtidsdag. Fast egentligen var varje lördag en viktig dag. Det gemensamma kaffet – ursprungligen intaget på gamla Frelins före öppning – intogs efter det att ohövitsmannen läst sin betraktelse över tillståndet i nationen, gärna ur ett Orsaperspektiv. De allra flesta talen finns bevarade till allmän glädje. Så här lät det just den här veckan då kompassen kommer ut, fast år 1999:
”Ärade ledamöter. Vi ligger nu mittemellan Lucia och Tomten och hade det inte varit för det här med den julianska kalendern och den gregorianska skulle dom legat närmare varandra, nämligen å vintersolståndet infaller den 22 och tomten där han nu är och tar sig i skägget och funderar å en förunderlig gåta medan månen lyser vit å taken och endast han själv är vaken. Redan nästa gång vi samlas här har det börjat ljusna och har vi lämnat detta millenium som så stort började med att Olof Skötkonung lät döpa sig vid Husaby källa år 1000. Han var kung i Sverige och efter honom har jag fått mitt namn. Han slog sig ihop med den danske kungen Sven Tjuguskägg som var son till Harald Blåtand, kung i Danmark, och slog norske kungen Olav Tryggvesson i slaget vid Svolder samma år vad vid denne avgick med döden. Jag tycker det kan vara på sin plats att erinra om detta nu så att det är fullt klart hur det kan gå för norrmän om de sticker upp mot svenskar.”
Ja – ni förstår principen. Studentikost och bildat.
I SAMBAND MED CENTRUMINVIGNINGEN förärades Orsa med ett nytt konstverk, Orsakullan, skapad av den erkände konstnären Calle Öhrnemark. Natten innan avtäckningen kunde den student som inte firat skolavslutningen för väl se fyra män i febril aktivitet utanför socknens bibliotek, inte långt ifrån kullan. Trots livlig trafik den natten – och att Securitas passerade på sin nattliga tur för att bevaka kommunens byggnader – förblev de fyra männen okända. Dock inte vad de arbetat med. För när morgonen kom hade Orsakullan fått sällskap av Kullans Kille! Enligt en skylt vid foten var det ett verk av Kent Milles.
– Det gjorde att ingen riktigt visste om det var ett verk av en riktig konstnär, berättar Aquademieledamoten Fidius som var en av de fyra bakom verket. Så inledningsvis vågade ingen riktigt kritisera verket.





LÄGG DÄRTILL att Orsakullan blev oerhört omdiskuterad i sig. Allt från att detaljer i dräkten inte stämde till att den helt enkelt var ful. Killens uppdykande gjorde debatten mindre.
– Det skrevs långt över 100 artiklar – även i rikspressen. Till slut blev diskussionen så het så vi fann det för gott att berätta att vi var upphovsmännen. (Då hade familjen för övrigt utökats med ett par barn av okänt ursprung.) Förutom Fidius – under vilken pseudonym döljer sig Anders Björklund, då stadsarkitekt i kommunen, var upphovsmännen Stubb Olle Larsson, Helge Soling och jordägarnas snickare Sven Björkkvist.
– Det tog hus i helsike igen. Det fanns folk som tyckte att Helge och jag som var anställda av kommunen skulle få sparken.
EFTER ETT ÅR lät Aquademien binda in alla artiklar i ämnet som de hittade och överräckte verket till Orsa sockenbibliotek som motvilligt tog emot boken. (Erbjudandet att ta emot Killen tackade kulturnämnden nej till.)
Sällan har konst diskuterats så livligt vid vartenda fikabord i kommunen.
KILLEN FICK ETT FORTSATT LIV även om han just nu ligger magasinerad med skadade fötter. Han blev nämligen modell för den kanske största insatsen – en med ovanligt mycket allvar för att komma från Aquademien – Årets Osskall. Priset delades ut till en prominent kulturarbetare på den lördag som inföll närmast Aquademiens högtidsdag. Det innebar att man delade ut det innan kommunen delade ut sitt Kulturpris. Vilket var en del av grejen.
– Vi tyckte väl att kulturnämnden gått förbi en del kulturpersonligheter och ville rätta till det, berättar Fidius. Till slut blev det en sport att vi skulle ge Osskallen till förtjänta personer innan kulturnämnden hann med att göra det! Och det blev man bra på. Så bra att Osskallen snart hade minst samma status och prestige som kommunens! Själva utdelningen följde protokollet från Nobelfesten.
PÅ ANGIVET KLOCKSLAG klev ohövitsmannen ut från jordägarlokalen, tog av sig glasögonen och förkunnade vilken man på mötet tidigare på morgonen enhälligt utsett till årets Osskall. I själva verket var det förstås herrar Larsson, Soling och Björklund, som bestämt det. Därefter hade man alltid haft sån tur att man fått tag på pristagaren som fördes in mellan raden av aquademieledamöter, fick lyssna till motiveringen. I salen fanns alltid två stolar till kung Carl Gustaf och Silvia IFALL dom skulle dyka upp. Till ritualen hörde också att läsa upp telegram från landshövdingen om varför han inte kunde vara med. Och det var inte alltid påhittat! Landshövding Gunnar Björck svarade själv i ett brev förmedlat av kommunalrådet Ann Beskow.
CEREMONIN FÖLJDES av Snillen spekulerar, d.v.s. kaffe med vatten bredvid, kanelbulle och wienerbröd. Därvid presenterades också beviset för att det funnits en forntida Aquademie, en petrifierad kanelbulle av oklart ursprung. (Myren där den sades hittad kunde variera.) I själva verket var det förstås en bulle kvarglömd i ugnen när den skulle tinas. Urkunden skickades också runt (alltså vykortet) och framförallt var det inte alls lika tråkigt som en nobelmiddag. Jag vet ty jag var där.
MED STIGANDE ÅLDER på ledamöterna glesnade de aquademiska leden och när ohövitsmannen lade ner sin vandringsstav var dess saga över. En saga kantad av skratt – och av en och annan av obehag rynkad panna. Själv saknar jag den oerhört. Jag saknar dessa stadgade herrars lekfullhet och respektlösa syn på omvärlden. Gubbigt? Javisst. Ni skulle se samlingen av vykort, vilket det var obligatoriskt att skicka om man inte kunde vara med på lördagsträffen. Det förekom en del bibelord, men det var för att väga upp de andra. Barnsligt? Understundom underbart barnsligt men framförallt intelligent, utmanande och – helt enkelt roligt.
VI BEHÖVER FLER aquademier och kanske ska vi hava förtröstan: Det sägs att den dagen Kullan återförenas med sin Kille ska en ny Aquademie se dagens ljus – allmänheten till tjänst och förfägnad, till kulturen fanbärare!
ÅRETS OSSKALLAR:
1985 Eric Borgert
1986 Pelle Jakobsson och Erik Moraeus
1987 Jan Bäckman
1988 Bror Fredberg
1989 Vaino Ranung
1990 Karl-Gustav Hedling
1991 Martin Persson
1992 Brita Bjarling
1993 Yvonne Sundin
1994 Ingemar Gustavsson
1995 Ivar Ohlsén
1996 Hatt Albert Andersson
1997 Sture Stenberg och Sven Brunberg
1998 Britt Gunnarsson
1999 Ulla Borén
2000 Per Ström och Pelle Klockar
TEXT: JANNE BÄCKMAN (ÅRETS OSSKALL 1987).

