Olga Fagerström – en släkthistoria
Olga Fagerström föddes i Fagersta by i Hofors 1887 som mittenbarn i en barnaskara med fyra flickor och en pojke. Föräldrarna var Erik Gustav Fagerström och Greta Lisa Andersdotter, den senare med rötterna i Dala-Husby. Erik Gustav var väl rotad i bygden. I generationer hade man varit gruvarbetare eller smeder – som så många andra i Hoforstrakten. Någonstans längre bak i en gäckande generationssaga, kan det ha funnits en valon – invandrarna från gränstrakterna mellan Belgien och Frankrike som gav oss valonbruken och grundlade vår ekonomi. Men det kan också varit så att valon-ryktet helt enkelt kom sig av att Olgas anfäder anammat tekniken valonerna introducerade. Valonsmeder kallades alla som gjorde det.
Den unga Olga Fagerström tog inte emot vad som helst. Hon lämnade sin första man för ett nytt hårt liv, men ett liv där hon var respekterad.
Olga bangade inte ur för att slita i skogen. Här ska hon till att köra ur en kolryss ur skogen, med tjuren Porjus som draghjälp.
OLGA VAR EN UNG SKÖNHET. När hon är 19 år gammal gifter hon sig för första gången. Maken är bara fyra år äldre, vilket snarast är en ovanligt liten åldersskillnad när vigseln står 1906. 1908 får paret en son och 1912 kommer en dotter. Men något är inte som det ska i förhållandet. Någon gång 1913 eller 1914 lämnar Olga familjen. Hon har dragit försorg om barnen. Dom har hon placerat ut hos sina systrar. Äldsta sonen Erik har berättat att han har ett minne om hur Olga går ifrån honom, vänder sig och vinkar. Sen är hon borta. När hon dyker upp i officiella rullor igen står hon som hushållerska och frånskild.
VI VET INTE VAD SOM HÄNDE. Det finns misstankar om att mannen var våldsam. Att händelsen tog även honom hårt visar det faktum att han flyttar till By utanför Avesta 1914. Där gifter han om sig, men dör i lunginflammation 1918. Möjligen är det en följd av Spanska sjukan. Olga då? Olga är en stark kvinna. Hon vet att ta hand om sig. Det var möjligen därför hon beslutade att lämna sin första familj. Hon är fortfarande ung. Och hon är inte räddhågsen.
1915 FÅR VI EN VINK om hur hon lyckats försörja sig. Hon dyker upp som Hushållerskan Olga Lund, född Fagerström. Och hon dyker upp för att hon fött ännu en dotter. Anna. Fadern anges som okänd, men det är han inte. Han är i allra högsta grad känd. Men hans inställning till äktenskap är för tiden modernt. Fadern är rallare och Olga har varit hushållerska i rallarlaget där han jobbade. 1915 har dom återvänt till platsen där han var med och byggde inlandsbanan några år tidigare. Anna föds i Orsa. Och förhållandet är lindrigt sagt stabilt. Hans namn är Johan Arvid. Den lilla familjen flyttar snart till Tierp, där det fortfarande byggs järnväg. Familjen växer. Och nu har Olga hämtat hem sin äldsta dotter också. 1917 kommer Erik. 1919 kommer Harry. 1921 kommer Britta. 1922 är det färdigbyggt. Då går flyttlasset tillbaka till Orsa.
FAMILJEN SLÅR SIG NER efter den bana Johan Arvid varit med och byggt. Man slår sig ner i Emådalen och flyttar snart till Gråtbäck. Idag verkar det märkligt. Det finns en vägskylt som pekar ut vägen och när man åkt ett par mil efter vägen kommer man till – en vändplan. Men vägen var inte det viktiga. Det var järnvägen som gjorde Gråtbäck bobart. Fast när man flyttar är det vägen som gäller. Familjen har inte många tillhörigheter. Men på en bild som finns i Orsa bildarkiv ser vi hur Olga går bredvid ox-kärran med kökssoffan på. Den lilla stugan i Gråtbäck har stampat jordgolv. Barnen fortsätter komma med jämna mellanrum. Arvid, Eivor och Karl Henry, Hejke kallad. Året innan Karl Henry, föds också Vera Ingeborg men hon dör innan hon är en månad gammal. Ett öde som de flesta familjer drabbas av vid den här tiden. Det är snarast regel att något barn i en stor kull dör.
LIVET ÄR TUFFT. Johan Arvid jobbar i skogen, liksom de äldsta pojkarna. Olga tar hand om familjen OCH – jobbar i skogen hon med. Hon är med vid kolningen. Hon är med vid myrslåttern på sensommaren. Man tar reda på allt som skogen ger. Det lilla foder man får ihop på myrslåttern fraktar man hem – på dressin! Det är lite lyxigt. Det är ju lättare än att klövja hem höet som en del bönder fortfarande gör. Fast det är lite farligt också. En dag kommer ett extrainsatt tåg plötsligt rusande mot Olga och Johan Arvid och deras överlastade dressin. Johan Arvid lyckas välta dressinen av spåret, Olga hamnar under hölasset och ligger där och svär medan Johan Arvid kämpar för att hålla undan dressinen som är så nära tåget att hjulen snurrar mot tågets sida. Men det gick bra. Som det oftast gjorde.
OLGA FORTSÄTTER som Johan Arvids hushållerska även sen barnen kommer. Både officiellt och inofficiellt. Hon står verkligen för maten till skogsarbetarna. Hon håller liv både i dom och barnen. Med häst och vagn – nästan alltid barfota – åker hon till Emådalen och provianterar i den lilla butiken byggd av trälådor som innehållit amerikafläsk. Naturligtvis på kredit. Johan Arvid är som så många av de gamla rallarna socialist – för att inte säga kommunist. Det är lätt att bli det när man är i det närmaste livegen. Det där med äktenskap är mest religiöst mumbo jumbo. Fast kyrkoherden i Orsa ger sig inte. Han ringer ideligen till Gråtbäck och ber att få tala med Johan Arvid. ”Hur ska jag skriva Olga, nudå?” Hon är ju dessutom frånskild. ”Skriv ´na på pärmen, prästjävel” blir Johan Arvids svar. Fast han kryper till korset. 1927 gifter sig Olga och Johan Arvid ”för barnens skull”. Och i kyrkboken kryssar kyrkoherden över det lilla u-et i u.ä, utom äktenskapet, och plitar dit ett i. Eivor och Karl Henry blir båda födda i äktenskapet från början. Någon praktisk skillnad har ingen av de inblandade rapporterat om.
1938 ÄR DET DAGS ATT PACKA FAMILJ och de få tillhörigheter man har och bege sig till nästa äventyr. Johan Arvid har fått arrendet på gården Bolet, på vägen mot Grönklitt. Han känner säkert ett större mått av frihet. Men arbetsinsatsen är inte mindre för det. Trots allt blir förhållandena drägligare. Det är närmare till förnödenheterna också. Nu kan Olga ta häst och trilla och bege sig in till kooperativa för att proviantera. Hon deltar fortfarande aktivt även i skogsarbetet, inte minst vid kolning. Inte sällan kommer Bäckmansmor farande ner på byn, kolsvart av sot och alltid barfota. I ungdomen var hon vacker – och på det sätt som tid och hårt arbete kan skulptera en kropp är hon väl det än. Bara på ett annat sätt.
Tillsammans med rallaren Johan Arvid, vars rallarlag hon jobbat som hushållerska för, slog sig ner i Gråtbäck för att så småningom hamna i Bolet.
Lill-pojken Karl Henry uppflugen på grinden till Bolet. ”Karl Henry”. Vilket namn på en unge, sa en granne. ”Kalla pojken Hejke” sa en granne en gång och Hejke blev det livet ut.
Barnen kom i jämn takt. Och självklart skulle de hjälpa till i jordbruket.
JOHAN ARVID OCH HANS KAMRAT BOLET-KALLE tar sig understundom ända till Mora med rälsbussen för att få ut sin ranson. Ibland tar den slut innan de är hemma igen. En dag hittar länsman Johan Arvid i diket där han sover ruset av sig. Familjen är känd för att vara en redlig familj så istället för att bara bura in honom ringer han upp Olga och frågar vad han ska göra av Johan Arvid. – Låt´en ligga! Svarar Olga. Johan må vara redig, men han har kort stubin. En gång har han nästan slitit örat av minstingen när han varit mer obstinat än vanligt.
BARNEN HJÄLPER TILL I ARBETET på gården och i skogen. Därför blir kriget ett stort avbräck. De äldsta sönerna kallas in i beredskapen. De äldsta barnen har redan skaffat familj på annan ort. Efterhand händer samma sak med de andra barnen, alla utom ett. Han kommer att bli hemmasonen och bor och tar hand om sin mor till hennes död. Inte för att det inte funnits chanser för honom. Utan för att någon måste göra det och det blev hans lott. Efter moderns död kommer han faktiskt att vid mogen ålder skaffa familj, till allas förvåning och glädje!
DE HÅLLER UT FÖR LÄNGE. Olga och Johan Arvid. Men det hårda arbetet tar ut sin rätt. I början av 50-talet avslutar man sin tid i Bolet. Ingen kommer att ta över. Gården står för fäfot och får förfalla. Men än idag kan man se spåren. Grunden. Olgas syrenbärså. Ett vildvuxet vinbärssnår. Och man kan faktiskt se spår av de sista fårorna Johan Arvid plöjde på marker skogen börjat ta över. Förutom den del som blivit grustag förstås.
DE FLYTTAR NER TILL ETT MODERNT BOENDE på Storgatan. I de nybyggda pensionärslägenheterna. WC och varmt och kallt vatten. Visserligen dusch i källaren, men ändå. Fast duschen är ett problem. Olga blir med åren mer och mer orörlig. Hennes kroppshydda blir inte mindre av det. Var dusch blir ett äventyr. Hon måste förstås ha hjälp. Men med de förhållanden hon kom från är det ett mindre problem. I mars 1959 ska Johan Arvid vinka av två av sina barnbarn som varit och hälsat på. Han följer dom till stationen. De tar adjö och kliver på rälsbussen. Genom fönstret ser de sin morfar segna ner på perrongen. Han har fått en hjärtattack och dör där vid järnvägen som han var med och byggde.
ETT OCH ETT HALVT ÅR INNAN Johan Arvid dör har det kommit ett nytt barnbarn. Han har varit lite rädd för den svartmuskige farfadern med den stora mustaschen, men bara ett par dar innan Johan Arvid är borta har han självmant krupit upp i farfars knä. ”Jag tror att farfars stabben blivit vän med farfar” säger Johan Arvid. Farfars knä är borta, men farmors finns kvar – om än nätt och jämt. Det finns inte mycket plats där. Farmor blir med tiden volumiös. Men barnbarnet älskar sin farmor och kärleken är besvarad. ”Pöjtjen är fin”, konstaterar hon nöjt.
BARNBARNET BLIR ÄLDRE och börjar observera saker. Han konstaterar att hans fastrar och farbröder alla niar sin mamma. Va! Är farmor NI! Varför då? Hans egen pappa är den enda av barnen som säger du. Han avslöjar för sonen att det var det som fick farfar att nästan slita örat av honom. Han hade sagt du till pappa. Sån brist på respekt gick inte ostraffat förbi. Barnbarnet fortsätter att kalla farmor för du. Dom är ju kompisar.
OLGA HÄNGER MED ÄN ETT BRA TAG. Fast hon nu är sittande går virknålarna som aldrig förr. På sin plats vid matbordet gör hon fantastiska överkast, kuddöverdrag, grytlappar. Mot slutet tryter synen, men hantverket sitter i händerna. Hon gillar att lyssna på Tore Skogman och Jokkmokks Jokke. Hon och hemmasonen skaffar färg-tv. Full färg på alla reglage. När det är hockey på tv kommer spelaren först och efter kommer färgen som var de fartränder.
NÄR BARNBARNET GÅR I VAL OCH KVAL om han ska konfirmera sig går farmodern bort. Det blir den första begravning han är med på. Alla är klädda i svart. Alla gråter. När farmors kista sänks ner i graven ser man hörnet på Johan Arvids kista där nere. Så nära varandra kommer de att ligga. Barnbarnet bryter ihop. Kyrkoherden och mamma tar hand om och tröstar honom. Men han blir aldrig konfirmerad.
I VUXEN ÅLDER INSER BARNBARNET det stora han fått vara med om. Hur han via Olga – Johan Arvid minns han inte – fått en aning om vilken omvälvning samhället gått igenom – och fortfarande går igenom. Hans egna föräldrar tillhörde generationen som verkligen tog klivet ut ur Fattigsverige, tack vare det jobb deras föräldrar gjort. Han har också lärt sig att det inte finns någon väg tillbaka. Bara framåt. Vi ska lära av det förflutna. Men vi ska låta det vara förflutet.
DET BLIR MITT SÄTT ATT HYLLA MINNET av den starka kvinnan Olga Maria Fagerström, gift först Lund och sedan Bäckman. Och den tjurskallige envise men rättrådige rallaren Johan Arvid Bäckman.
Janne Bäckman. Sonson.
Vill du också hitta din släkts historia?
Börja släktforska!
Idag finns det utmärkta möjligheter att forska på nätet. Riksarkivets digitaliserade arkiv står till förfogande gratis! Det finns också utmärkta webbaserade digitala släktträd som kan vara intressanta att titta på när du blivit riktigt biten. Ancestry, My Heritage och ArkivDigital är några exempel. På www.dis.se får du mer tips. Som vanligt är det roligast att göra det tillsammans. Ovansiljans släktforskare är en särdeles aktiv förening som hjälper dig vidare.