Under ett drygt sekel hette en av de största källorna att ösa ur för den kunskapstörstande allmänheten: Nordisk familjebok. Första delen kom ut i maj 1875 med underrubriken ”konversationslexikon och realencyklopedi”. Det var ett häfte och man kunde prenumerera på det för att få tillgång till kontinuerlig bildning. När hela den första upplagan publicerats uppgick den till 878 ark utgivna i 18 band, varav det sista kom 1894. Andra upplagan som arbetades fram åren 1904–1926 är det största uppslagsverk som givits ut i Sverige. Den utgavs i 38 volymer och innehåller ca 182 000 uppslagsord! Femte och sisa upplagan gavs ut så sent som 1993 och då hade verket krympt till två band och 60 000 uppslagsord.

Det hela började med att Halmstadsförläggaren Christian Gernandt anställde språkforskaren Nils Linder för att ge ut ett uppslagsverk. Denne samlade ihop ett gäng experter som lämnade artikelförslag, skrev och granskade materialet som skulle sammanställas. Man var mycket fokuserade på det nordiska kulturarvet. Och det är som bekant rikt. Tidsplanen sprack rejält. Källmaterialet var litet och det krävdes ett gediget forskningsarbete för att få till verket. När det var klart var det det första uppslagsverket av modern typ i Norden. Men det hade också spräckt såväl omfångs- som tids- och ekonomiska ramar. Med råge. Trots ett rundhänt stöd från Vitterhetsakademin gjorde Gernandts förlag en förlust på en halv miljon på utgivningen.

1902 grundades Nordisk familjebok AB av Werner Landgren och bolaget började arbetet med en ny reviderad och utvidgad upplaga. Det skulle bli den största och mest kompletta som getts ut. Uggleupplagan som den kallades på grund av en bild på ett av bandens ryggar blev också legendarisk och är så än idag fast av andra orsaker. Första anledningen är förstås dess omfattning. Idag ser vi den mest som kuriosa och allt annat än vad som idag kallas PK, politiskt korrekt. Vilket förstås gör den rolig att läsa OM man inser vilken tidsanda den är skriven i och vilken världsbild som rådde i den andan. Flera artiklar är öppet rasistiska, med rasbiologiska beskrivningar av huvudtyper och hela paketet, och många sanslöst kategoriska. Inte minst vad det gäller att beskriva människor. Vad säger ni om den här beskrivningen: ”Befolkningen är en storväxt, vacker folkstam. Ärlighet och pålitlighet, idoghet och förnöjsamhet, stolthet och sjelf-känsla äro de utmärkande karaktersdragen”. Jodå. Det handlar om oss. Dalfolket. Fast man slänger in en brasklapp: ”Men några af dessa egenskaper urarta lätt till överdrift. Särskildt äro dalkarlarna ganska stolta öfver sina egna och förfädernas förtjenster.” Värmlänningarna är ”fridsamma, allvarliga, arbetsamma och redliga.”

Hur andra folkslag framställs vägrar jag att berätta. Fast om jag säger att kineser beskrivs så här: ”Intellektuellt hänseende äro kineserna en rikt utrustad nation; i förstånd, skarpsinne, fattningsförmåga och minne äro de fullt jämbördiga med de högst begåfvade av Europas folk”. Europa är helt enkelt rättesnöret utifrån var alla bedöms. Vi får lära oss att ”Till deras goda egenskaper höra flit och ihärdighet, tålamod, stor sparsamhet och måttlighet, lydnad, vördnad för ålderdomen samt vetgirighet; af deras fel äro misstrogenhet, falskhet och lögnaktighet, sinnlighet, girighet, krypande feghet mot öfverordnade, högmod mot ringare de mest framstående. De äro utan tvifvel jorden fredligaste folk.”

Sannolikt hade den beskrivningen blivit blockad av Google. Men det är inte bara folkslag som kategoriseras. Även yrken omfattas av tidens värderingar.

En musikant är en ”handtverksmässig musikidkare utan högre uppfattning” till skillnad från en musiker som är ”den som gjort musik till sitt hufvudstudium och lefnadsyrke, vare sig som tonsättare eller instrumentspelare.” Skillnaden mellan snickare och timmerman beskrivs bland annat: ”Timmermannens yrke karaktäriseras af sågen, yxan och spiken, snickarens af sågen, hyfveln och limmet.” Timmermannen behövs från byggets första dag till den sista, medan snickaren kommer in och finlirar i mitten. Bäst var möbelsnickaren som ”i långt mindre grad än byggnadssnickaren kan använda maskinens hjälp och af hvilken fordras den största erfarenhet, omtanke och noggrannhet…”

Ord som radio finns inte. Den var för nyupptäckt. TV får vänta några decennier till. Men grammofon finns förstås. ”En 1887 af tysken E Berliner konstruerad utvecklingsform af fonografen (se d.o.), hvilken förstnämnda apparat återgifver sång-, instrumentalmusik- eller deklamationsstycken med sådan styrka och tydlighet, att desamma kunna uppfattas äfven på rätt ansenligt afstånd från apparaten.”
En utveckling av grammofonen är auxetofonen som på elektrisk väg förstärkte det inspelade med hjälp av att en ”elektronmotor alstrar luft, som pressas upp i en sluten
dubbelljuddosa och högligen ökar vibrationen”.

Trogen sin avvaktande hållning till nymodigheter konstaterar artikelskrivaren Eugene Fahlstedt: ”Grammofonen kan få konst- och personhistorisk betydelse genom att till sena åldrar bevara en musikalisk artists, en talares prestationer, med minsta skiftning i föredraget återgifven och rätt mycket af klangfärgen träffadt. Å andra sidan är det fara värdt, att det kring sig gripande grammofonmodet förflackar allmänhetens smak genom att det ur ljudtratten framhasplade ändock saknar åtskilligt af livets rätta färg, hvartill kommer, att repertoaren visat sig till öfvervägande del bli anlagd på hvardaglig muntration.”

Janne Bäckman.