Jag – en neandertalättling

Det hetaste inom släktforskningen idag är förmodligen DNA-forskning. Man spottar i ett provrör eller gnider sig med en tops i kinden, skickar in resultatet till en firma och ett par veckor senare kommer ett resultat som berättar att man är Neandertalare. Visserligen till en mycket liten del, men ändå.

DET FINNS NÄMLIGEN en DNA-databas där man samlar DNA som man lyckats utvinna från fossila fynd av våra evolutionära kusiner. 50 000 år sen knallade det omkring en kvinnlig neandertalare i Sibirien, lyckligt ovetande om vad som komma skulle. För 7–8 000 år sen fanns släktingar i Luxemburg och Schweiz och för 3 000 år sen kom vi till Sverige via Ungern. Om nu fossil-dna:t skvallrar rätt.

MAN FÅR EN UPPSKATTNING av sitt etniska ursprung också. Enligt den är jag 53 % skandinav och 29 % finländare. Det kan äga sin riktighet. De 29% kommer sannolikt från den samiske anfadern Anders Larsson Musor i Bensbyn, Luleå. Det är intressant. Men sen kommer det verkligt intressanta. Det som får en att tänka till lite extra. 9 % av min genuppsättning kommer från Irland och England.
I dessa dagar med den så viktiga #metoo – kampanjen i sociala media blir tanken lite extra djup och mörk. Den som kan sin historia (vilket oftast utesluter många av dom som ständigt hänvisar till den i politiska sammanhang) fattar nog. Vad gjorde vi skandinaver i Irland och England? Levde rövare, bokstavligt talat. Fast inte bara. Så en liten förhoppning när jag att någon av mina förfäder som åkte i viking faktiskt etablerade sig på fredligt sätt på Irland, innan kosan – eller snarare drakskeppet – vände åter mot norr. Många gjorde nämligen det. Tyvärr är väl chansen rätt stor att jag har en anfader som slogs och våldtog och kanske t o m förde med sig trälar hem till norr igen. Möjligen är det också att jag trivs så bra i nämnda länder. En del av mig vill hem igen.

I MITT DNA FINNS DET också slattar från norra Afrika och mellanöstern – precis som hos de allra flesta av oss. Ett faktum som får mig att inse att det där förslaget från en SD-politiker att DNA-testa folk kanske inte är så dumt. Jäklar vilken överraskning han skulle få!

DEN ”VANLIGA” SLÄKTFORSKNINGEN är förstås väl så intressant. Den där man plötsligt får namn på sina företrädare här på jorden. Och ibland t o m bild. Och ofta en intressant historia på köpet. Min fru har det lätt. Hon har en massa adelsmän i släkten. En tappade huvudet i Stockholms blodbad (han stödde först upproret mot Kristian Tyrann, men bytte sida och belönades för detta på ett rätt brutalt sätt) och en var släkt med Harald Hårdråde som fick en pil i ögat i Hastings 1066. Det är faktiskt lättare att släktforska om det finns märkvärdigare anor i släkten. De var väl påpassade och dokumenterade redan i sin livstid (även om det väl inte är hundraprocentigt styrkt att Styrbjörn Olafsson verkligen levde 903–985. Ibland skrevs den äldsta historien för att göra sig själv lite mer intressant i samtiden). Ädlingar, präster och brottslingar är väldokumenterade.

FAST MINA ANFÄDERS ÖDEN kan vara nog så dramatiska. Som pigan som fick fem år på tukthus för att hon förmodligen dödat sitt barn. Eller farfarsfarfars fru som inom loppet av ett par månader förlorade två barn och sin man, vilket föranledde prästen till den lakoniska marginalanteckningen ”Enkan förtviflad.” Och så Anders Larsson Musor förstås. Min länk till urbefolkningen. På mormors sida blev vi kvar utanför Luleå tills hon och morfar tog tåget till Orsa, resande på en bana som farfar varit med och byggt. Och farfar bodde vid banvaktarstället i Gråtbäck. Så den här neandertalaren kom till Orsa med tåget.

ÄR DET DÅ BARA NOSTALGI att kasta sig ut i sin egen historia på det här sättet? Nej. Inte helt och hållet. Det är ett sätt att lära sig att inse att vi kommer från en rad förutsättningar, platser och händelser som vi inte rår på. Vad vi kan lära oss idag är framförallt att vi alla är resultat av en massiv gen-blandning under de senaste 200.000 år sedan när Homo Sapiens traskade in på scenen. Och då faller ju liksom en hel del dårpippiteorier som florerar i debatten.

TEXT: JANNE BÄCKMAN.