I SVERIGE HAR ARBETARNAS DAG firats sedan 1890 (då även liberalerna gick med i förstamajtåget). 1907 gick det första förstamajtåget i Orsa. Men faktum är att det demonstrerades för ett mer jämställt samhälle i våra bygder innan dess.

MAN KAN SÄGA ATT ARBETARRÖRELSEN kom till Orsa med tåget. Bland rallarna fanns flera agitatörer, bland andra Gustaf Hedenvind Eriksson, sedermera författare. Förutom att agitera om arbetarrätt startade han också en kooperativ butik för att arbetarna på skogen och rallarna skulle kunna köpa till förmånligare villkor. Men den tidiga arbetarrörelsen var splittrad. Den uppkom egentligen ur mer oorganiserade hungerdemonstrationer och kravaller och den ideologiska linjen var inte helt solklar. Sina djupaste rötter har man i industrialismens England där förutsättningarna för arbetare förändrades över en natt. Dessförinnan hade ju begreppet knappt varit relevant. De flesta hade varit självförsörjande.

SOCIALDEMOKRATERNA DOMINERADE tidigt arbetarrörelsen. Men där fanns också Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti och flera falanger på skalan från de som ville ha en demokratisering av samhället på parlamentariska grunder till de som förordade revolution. Och bland dem som stred för jämlikare förhållanden fanns även icke-socialistiska rörelser som nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen. Den stora omdaningen av samhället mot ett jämlikare styressätt drevs i Sverige mer av sakfrågor än av ideologi. För på något mystiskt sätt lyckades man manövrera sig framåt, skillnaderna till trots.

I ORSA UPPSTOD DET EN ARBETARKLASS i skogen och kring järnvägen. När Stockholmsgruvan startades – det första exemplet i bygden på gruvdrift på kommersiella villkor – byggdes arbetarskaran på och det var här den första demonstrationen arrangerades, fem år innan första-majtåget. Det var den stora rösträttsdemonstrationen 1902, där grunden var stenarbetarna. Tåget utgick från Mässbacken och tog sig hela vägen in till Orsa där det avslutades med ett stormöte. Resultatet lät dock vänta på sig. Sverige fick inte allmän och lika rösträtt för män förrän 1909 (fast det kunde förstås inte tillämpas förrän 1911 eftersom det inte var något val före det). Kvinnorna fick vänta ännu längre. 1919 fattades beslutet och två år senare kunde man praktisera sin nya rätt. Om man betalt kommunalskatt eller haft understöd av fattigvården vill säga. Och det var en avsevärd del av befolkningen som föll för de strecken. Rösträttsåldern var dessutom satt till 23 år.

DET GJORDE FÖRSTÅS ATT DEMONSTRATIONERNA fortsatte. 1905 höll IOGT-NTO sitt distriktsmöte i Orsa och i samband med det hölls en stor demonstration för folknykterheten.

MEN LÅNGT INNAN ARBETARRÖRELSEN – och de flesta av övriga folkrörelser – blivit en maktfaktor att räkna med visade Orsas sockenmän framfötterna för jämlikhet. Skälet var praktiskt om än saken var ädel. Det handlade om lika arvsrätt för män och kvinnor och året var redan 1845.

REGELN VAR ATT RIKSDAG OCH REGERING pysslade med sitt och så fick man sköta sina praktiska förehavanden ute i socknarna. Men just 1845 sa Orsa sockenmän ifrån till konungens befallningsman. Fram till 1845 gällde det i arvssammanhang att en syster bara ärvde hälften jämfört med sin bror.
Liberalismen hade börjat göra sitt intåg och den här ordningen började ifrågasättas. Det fanns en del praktiska invändningar. Bonde- och prästständerna var splittrade, men en falang inom bondeståndet var rädda för att det nya arvssystemet skulle leda till ännu större ägosplittring än den vi redan drogs med. Några ansåg också att det skulle bli för dyrt för sönerna att lösa ut sina systrar som ju inte var lämpade för jordbruk… Adeln var odelat mot förslaget och borgarståndet lika otvetydigt för.

Riksdagsmannen för Ovan- och Nedansiljans fögderier, Lars Olsson, var emot reformen, men tyckte ändå att han skulle fråga runt vad de han representerade tyckte. Snyggt nog gjorde han det EFTER att riksdagen röstat för förslaget!

ORSA SOCKENMÄN SVARADE med sedvanlig försiktighet att de bara hade att rätta sig efter det beslut som Kungl. Maj:t skulle stadfästa. Vid den här tiden måste fortfarande kungen, Oscar I, godkänna resultaten. Men sen kommer det anmärkningsvärda, för orsakarlarna skriver att OM förslaget till lika arvsrätt INTE gick igenom skulle man i alla fall göra som man alltid gjort häruppe. ”Då äga de alltid den utväg, som de förut ofta begagnat, att genom frivillig överenskommelse låta sina söner och döttrar ärva lika”. I våra trakter var det nämligen vanligast att man delade lika mellan bror och syster, inte minst på grund av att männen dog så unga att det varit opraktiskt att göra på annat sätt. Kvinnorna fick därmed i större grad än på andra håll i landet ta hand om hemmanen, eftersom de blev lämnade ensamma att sköta dem.

DET VAR NU INTE SOCKNEMÄNNEN som motsatte sig ett bevarande av den gamla ordningen rent officiellt. För i brevet till kungens befallningshavare noterar man att detta inte var ett beslut av sockenstämman, utan endast en opinionsyttring av alla som råkade vara med på stämman den gången!

DET VAR PÅ NÄPPEN ATT DET BLEV LIKA ARVSRÄTT, för trots majoriteten för förslaget i riksdagen så överklagades beslutet till Högsta domstolen – som avstyrkte den! Det retade dock kungen som åtminstone i vissa fall var radikal. Han körde helt enkelt över hovrätten och godkände reformen och från den stunden hade syster och bror samma arvsrätt.

Därmed har hela Sverige samma rätt som vi i våra bygder löst utan att fråga Stockholm.

Janne Bäckman.