BERÄTTELSE I DEKLARATIONSTIDER

NÄR ORSA VAR SKATTEBEFRIAT

Så här i deklarationstider kan det ju vara läge för att drömma sig tillbaka till fornstora dagar, de dagar då Orsa gav skattmasen fingret, de dagar då besparingen hade sådan avkastning att vi var befriade från kommunal skatt!

Kungshaga byggdes som ålderdomshem för skogspengar.

ORSA HAR VARIT EN FATTIG SOCKEN. Riktigt fattig. Så fattig att Gustaf Wasa talade om oss som ”de fattige stackare som bo i Dalarne, synnerligen i Orsa.” (Han tyckte dock inte mer synd om oss än att han traktade efter våra kyrkklockor. Han fick en, men orsaborna lät omedelbart gjuta en ny, den vi fortfarande har kvar.)

UNDER 1700-TALET var nöden så svår att man fick begära hjälp från kungliga majt. Orsas problem var att så stor areal upptogs av ofruktsam myrmark, enligt den tiden lika ofruktsamma skogar och den odlingsbara marken var helt enkelt för sank, där den låg på gammal sjöbotten. Våra grannar i Hälsingland hade ett ordstäv som sa ”I Orsa, där tigga de”. Ett par år sägs nybyggarna på finnmarken räddat livhanken på orsabönderna, eftersom de behärskade svedjebruket och kunde få utkomst av den mark andra såg som värdelös. Skog. Det var något man använde för att bygga sitt hus och värma det med. Möjligen tävlade Älvdalen och de nordligaste Värmlandssocknarna med oss i eländighet. Och sen. Nästan över en natt blev vi norra Europas rikaste socken!

DET BÖRJADE MED STORSKIFTET PÅ 1860-TALET. Skogsmarkerna blev organiserade på ett sätt som gjorde dom lättare att bruka storskaligt. Det här insåg de s.k. ”baggbölarna” som även här lurade en och annan bonde på deras marker. Tillkomsten av Orsa besparingsskog var delvis ett verktyg i kampen mot baggböleriet. Projektet hade redan provats i Transtrand och Lima med framgång.

KORT GICK DET UT PÅ ATT VARJE JORDÄGARE i Orsa avsatte en tredjedel av sin skogsmark till en gemensam besparingsskog som drevs rationellt (efter den tidens mått) och vars avkastning fonderades. Ur fonden – som finns kvar än i dag – kunde jordägarna söka medel för att bruka sin egen mark, men framförallt; här samlades i kistorna för att kunna utveckla den fattiga socknen. Avkastningen till fonden räckte för att finansiera skolor, bygga järnväg, ålderdomshem och flera projekt som idag är ett kommunalt ansvar att driva OCH, vilket man sällan talar om, kyrkans verksamhet. På andra håll var allt detta skattefinansierat. I Orsa behövde vi inte betala skatt.

DETTA LEDDE FÖRSTÅS TILL att Orsa lockade till sig en rad entreprenörer från när och fjärran. Det var helt enkelt nyckeln till Orsas blomstring kring förra sekelskiftet.

SAMTIDIGT SKA VI KOMMA IHÅG att det var socknen som var rik. Många besökare som trodde att Orsaborna vräkte sig i lyx blev grymt besvikna. Nöden och missväxten var besegrad, men livsstilen bestod. Många kom fortfarande ihåg nödåren då varje korn kunde vara skillnaden mellan liv och död. Man var helt enkelt ödmjuk inför sin nyfunna rikedom. Och dessutom: Rikedomen var gemensam. Jordägarna hade gjort uppoffringar och förvaltade nu en gemensam fond. Klokt nog insåg man att den användes bäst för att höja statusen för hela socknen, eller kommunen som man nu börjat tala om.

NU VAR MAN INTE HELT SKATTEBEFRIADE och inte hela tiden. Den längsta perioden utan kommunal uttaxering tycks ha varit 12 år, mellan 1921 och 1933.

I ORSA SKOLTIDNING berättar Bengtar Erik Ersson för Lisa Lorenz om den förestående uttaxeringen. Anledningen är förstås den extrema lågkonjunktur som drabbat hela Europa, ja hela västvärlden.

BENGTAR ERIK BERÄTTAR: ”Men som det nu är ställt i Orsa, måste vi ju ha uttaxering. Dels har skogsförsäljningarna inbringat mindre än förut, och så slukar alla anslag, främst då till arbetslösheten, väldiga pengar. För närvarande har vi en brist på 254, 297 kronor att fylla. Och då är det klart att det måste falla på sockenbornas lott att betala skatt här som annorstädes. Här finns ju så få skattekronor, att taxeringen snart stiger till kr. 4:50, som den nu är fastställd till. Om vi bara kunde rätta oss litet mera efter vad vi har att ta av”, tillägger Bengtar litet smått bekymrad. ”Men det har jag ju sagt så många gånger förut.”

BENGTAR ERIK KAN INTE HELLER låta bli att ge uttryck för att det var mer ruter i folket, på den tid det var fattigt. ”Inte har någon förr i världen kunnat tjäna en tunna potatis på en dag. Som nu. Jag minns år 88, då jag for i Bergslagen och sålde slipsten. Där såg jag folk, som arbetade hårt i gruvorna för en krona om dagen, ja, t.o.m. för åttio öre. Och på det skulle de försörja familj. Då ansågs det som en skam att ligga fattigvården till last, och var och en sökte ärligt att klara sig själv. Men människorna var då för tiden nöjda med det allra nödtorftigaste. Man arbetade och läste bibeln. Se, i min ungdom trodde vi på Gud, och trodde att vi skulle komma till himlen, när vi dog.”

VI KANSKE LER LITE ÖVERSEENDE åt Bengtar Eriks uttalande idag. Men det är onekligen en bild av den enorma omdaning som Orsa gick igenom under senare delen av 1800-talet och fram till 30-talet.

Det är två världar som möts. Naturahushållningen och den moderna företagsekonomin i frontalkrock. Och om man så vill – kyrkan och det världsliga.

MED TANKE PÅ hur länge den ”gamla” världen påverkat människorna så är det inte så märkligt att Bengtar Erik inte känner igen sig och är tveksam till det nya.
Och visst kan man känna igen reaktionerna på förändringarna i samhället idag.

Janne Bäckman.

Bengtar Erik Ersson, jordägarnas hövding under skattebefrielsen.

Även järnvägen hade besparingsskogen intressen i.

Stäng meny