REDAN 1527 hade vi en kyrkoherde vid namn Sten som fick på moppe för att han stöttade den s k Daljunkern mot kung Gösta, han som vi kommer ihåg som Gustaf Vasa. (Det namnet lystrade han aldrig till själv.) Daljunkern uppgav sig vara Nils Sture, son till den stupade Sten Sture den yngre och som sådan med större rätt till Sveriges tron än Gustaf. Vi vet inte om han var det han utgav sig för. Gustafs propagandaapparat var stark. Kanske var han den förlorade sonen, kanske var han som kungen sade drängen Jöns Hansson som ville göra sig märkvärdig.

VI SKA DOCK hoppa fram 100 år i tiden, till 1627. På tronen sitter nu Gustaf II, mannen som ska få tillmälet ”Lejonet från Norden”. Men det är en bit kvar till dess. 1627 får Gustaf stryk vid slaget i Hammerstein. Själv såras han den 25 januari vid Danzinger Haupt och i augusti vid Dirschau. Hans blessyrer ger honom men för livet. Och än har han inte gått in i det som vi känner som 30-åriga kriget.

DET ÄR DYRT att kriga. Det kräver pengar och soldater. Gustaf II beslutar sig att avskaffa adelns privilegier. Nu ska även dessa se till att skicka soldater till armén, något som tidigare bara s k skatte- och kronobönder behövt göra. Dessutom påläggs adeln nya skatter. 

Det här tror man kanske skulle vara populärt bland allmogen, men det snarare förstärkte trycket mot dem. Adeln kompenserade sig på bekostnad av sina underlydande bönder. Orsa var en av Dalarnas fattigaste socknar. Utskrivningarna och beskattningarna tärde hårt. Så hårt att måttet en dag var rågat.

I STACKMORA ska det vid den här tiden ha bott en tyskättad skräddare vid namn Matz. Han benämns i olika sammanhang Mats Skräddare, Matz Pfennig eller helt enkelt ”Duken”, förmodligen efter sitt yrke.
Våren 1627 får Duken nog. Han samlar ihop en grupp orsakarlar och vandrar mot Älvdalen för att få med den socken som tävlar med Orsa om att vara fattigast, i ett uppror mot kronan.

DUKEN TAS EMOT i prästgården av kyrkoherden Johannes Birgeri Moraeus. Han är en gammal man med tidens mått mätt. Ca 67 år. Han har varit kyrkoherde i Älvdalen sedan 1601, på begäran av församlingen. En populär herre således. Han var också populär hos kungen, sedan han aktivt tagit sig an frågan om bevakning av gränsen mot Norge, som vid den här tiden låg mellan Älvdalen och Särna, efter det att Morakarlarna tröttnat på uppgiften.

NU VAR HAN en gammal – men rådig – man. Och utrustad med stor människokännedom. Det som ska följa kan man dra på munnen åt, som en skälmhistoria. Men då vill jag att ni betänker vilka tider som råder. Fattigdom och svält. Och kyrkoherden drar fördel av dessa faktorer. Han bjuder in upprorsmakarna till fest med mat och dryck. Så mycket att de somnar. Han låser in dem i festlokalen och trogen kronan som han är tillkallar han fogdarna.

Upproret är slut innan det kommit igång.

MATS SKRÄDDARE har sökt hjälp på fel håll. För en mer kungatrogen ätt än Johannes Birgeri Moraeus´s får man leta efter. Hans far hyllades för att han avvärjt ett attentat mot Gustaf Vasa. Hans son som var med om att fängsla Duken och hans upprorsmän har gått till historien som Daniel Johannis Buskowius, mannen som med 200 man och utan att lossa ett skott gjorde Särna, Idre och Hede svenskt.

Upprorsmännen fick hårda straff. Några av dem avrättades. Andra skickades till Ingermanland, sannolikt till krigstjänst.
”Den fantasten Mattias Penning Haffuer gjort et upror i Daalerna och ähre 6 aff dem rettade och bliffuer och sielff här i Stockholm som i morgon justiciferat”, skriver riksrådet Gariel Oxenstierna. Han skriver också ett brev till ståthållaren Per Nilsson om hur straffet ska genomföras. Han är, å kungl majts vägnar,  dock tydlig med att upproret är en isolerad händelse. Resten av Dalarna ska inte behöva lida för det inträffade.

JOHANNES Birgeri Moraeus belönades för sin rådighet med ett årligt underhåll på 15 tunnor spannmål. Han själv fick inte så mycket nytta av underhållet, för han dog i december samma år. Hans hustru Justina Larsdotter fick överta underhållet ”så länge hennes barn någorlunda blivit uppfödda”. 

1636 förlängdes tilldelningen med två år. 1639 beviljades hon åtta tunnor spannmål under sin livstid.  Hon avled 1661.

Janne Bäckman.


Nästa gång: Del två – Orsa skans.