NÄR KARL XII fått nådastöten lämnade hans syster Ulrika Elenora strax över makten till sin gubbe, Fredrik I. Han var mer intresserad av party än kungeri.

FREDRIK I BLEV INTE heller enväldig kung som sin svåger, utan försågs med ett råd som dominerades av hattpartiet (adeln), i ständig kamp mot mössorna (borgare och bönder). Det handlade inte om ett demokratiskt styre utan egentligen om att adeln plockade tillbaka en hel del av sin makt. Hattarna levde på mutpengar från Frankrike och mössorna lät sig mutas av ryssen. I själva verket var det rådets ledare, kanslipresidenten Arvid Horn som ledde landet och inte utan framgång.

”Frihetstiden” kallades perioden och till en del med rätta. Det blev en period av fred och trycket på folket avtog. Vi såg en del innovationer inom Sveriges gryende industri. Alströmmer byggde upp en modern textilindustri, Polhem gick bananas i Stiernsund och uppfann allt han kunde. Cajsa Warg tog av vad hon hade och Carl von Linné, Celsius och Eva Ekeblad, den första kvinnan i Vetenskapsakademin, var barn av Frihetstiden.

FAKTUM ÄR ATT vi hade fred i över 20 år. En ovanligt lång tid i dåtidens Europa. Men det small igen. 1741 var Horn borta från presidentskapet sedan några år och krigsromantikerna – unga män som inte fått uppleva krigets fasor – dominerade Hattarna och ville återuppliva forn-stora dar. Man förklarade krig med ärkefienden Ryssland. De hade inte folket med sig – och en uruselt rustad armé.

1742 SKULLE ARMÉN FÖRSTÄRKAS med 14.000 man. När man kom till utskeppningsstället dök 3.000 upp. Men inte heller de hade lust att offra sig i Hattarnas krig. Dalkarlarna ställde ultimatum. De som varit ryggraden i så många andra kungars arméer vägrade gå ombord om inte också Fredrik I följde med och ledde dem, som tidigare kungar gjort. Till slut tvingades de ombord med våld i det som kom att kallas Lilla Daldansen. Fredrik tycks ha ägnat sig åt hovfröken Hedvig Taube (m.fl.) istället. Barn hade han, men inte med sin fru drottningen, vilket skulle få konsekvenser.

KRIGET VAR EN KATASTROF. Dessutom var det missväxt och hungersnöd i Dalarna. Hattarna hade dessutom lagt hinder för dalkarlarnas fria och naturliga varuutbyte med Norge, det som vi än idag hyllar i våra forfärder. Till allt detta kom ett bråk på högsta nivå. Vem skulle blir Fredrik I:s tronföljare?

DET FANNS FLERA KANDIDATER. Den danske prinsen Fredrik var huvudkandidat och favorit hos dalkarlarna. Men den ryska tsaritsan Elisabet kuppade igenom Adolf Fredrik I som tronföljare. Det visste dock inte dalkarlarna om när man beslutade sig för att tåga till Stockholm och tala om vad man ansåg. Man skulle ”runka perukerna av herrarna” som man uttryckte det. Det var inte Fredrik I man var förbannad på. Tvärtom tyckte man att han skulle ha makten, inte rådet som man tyckte ställt till allt. ”Vi vilja hava en kung och inte så många – nu vilja alla regera, som peruker bära!” var Leksandskarlarnas förklaring till upproret.

ALLT SEDAN LILLA Daldansen hade man broderat på upprorsfanorna. Först försökte man gå den officiella vägen. Sommaren 1742 höll man landsting och formulerade sina krav.
Den 8 mars 1743 stod en deputation från övre Dalarna, med bl.a. Skinnar Per Andersson från Sollerön i spetsen, inför riksdagen och framförde vad man tyckte om tronföljden och om kriget mot Ryssland. Åsikterna om kriget förstärktes när soldater började komma hem från Finland och kunde vittna om situationen.

I MITTEN AV MARS gjorde en gemensam delegation från Dalarna och Hälsingland klart för de höga herrarna att de inte skulle låta sina soldater gå ut i krig förrän general-erna som ställt till det i kriget blivit bestraffade (de lyckades schabbla bort Finland) och tronföljdsfrågan var avgjord till prins Fredriks favör.

LANDSHÖVDING Carl Gustaf Wennerstedt fick det otacksamma uppdraget att vid ett nytt landsting i Leksand framföra regeringens befallning om dalregementets uppbrott. Han höll på att åka på stryk. (Det lär ska finnas ett yxhugg kvar i taket på den gamla sockenstugan som minne av händelsen.)

När han lät skicka ut ett varningsbrev att läsas upp i alla Dalarnas kyrkor den 15 maj 1743 var upproret ett faktum.

STATSSEKRETERAREN Gustaf Boneauschiöld skriver i sin redogörelse för Daldansen att ”Så förblef dock denne allmoge fast wid thes förut fattade uppsåtlige motwilje och uppstudsighet som nogsamt kan skönjas af den skrift hwilken med fullmäktiges underskrift ifrån 25 socknar jemte Wenjans sockens deputerade, samt de öfrige socknars therpå skrifne bifall och samtycke, af den 13 Aprilis, sedan allmogen var gående ur sockenstugan, ingavs till Landshöfdingen, hvarutinnan the, intagna utav en blind förmätenhet, sig inbilla, att hela riket syftade på Dal-ortens och thes Innwånares utlåtelse, och å nyo upprepa theras högstförgriperlige påstående, hwarförinnan de förklara intet manskap therifrån skulle släppas i fält”!

PÅ DEN MAGNIFIKA byråkratiskan betyder det att dalkarlarna var tjurskallar som trodde att de hade hela landet med sig i beslutet att inte skicka mer soldater till det redan förlorade ryska kriget.

BONEAUSCHIÖLD insinuerar i hela sin beskrivning att upprorsmännen tvingat flera socknar, bl.a. Hedemora, att skriva under stöd för upproret. Så var knappast fallet. Flera socknar hade egna skrivningar, varav Orsas intar en särställning, men mer om det i nästa nummer av Orsakompassen.

Janne Bäckman.