När Orsa gjorde uppror
del 3:2 – Får jag lov? Dalkarlarna bjuder upp till Lilla och Stora Daldansen
Upprorshären är nu på väg mot Stockholm. De förser sig med vapen och ammunition i Falun. I Husby förser de sig med vinkällaren på Kloster. Att marschera gör en törstig och hungrig. Detta faktum används flitigt i propagandan MOT dalupproret.
MAN VILL FRAMSTÄLLA hären som en bunt försupna bonnlurkar. De är dock mer organiserade än så. Dock inte tillräckligt, som historien snart ska visa.
EN DELEGATION möter upprorsmännen i Sala och försöker tala dem till rätta, dvs förklara för dem hur förledda de är och hur ett av kraven – straff för de generaler som schabblat bort kriget – redan är uppfyllt. Två av generalerna har blivit dödsdömda. Om de vände nu skulle de inte heller straffas. Fortsatte de blev de dock inför ”… Gud, samt Hans kongl. Majt. och riksens Ständer och underståtare, Theras egne Medbröder och Hela efterwerlden blefwo answarige för thet blod som kommo således att spillas.”
Det bet inte. Hären delade upp sig i tre enheter och traskade vidare mot Stockholm. Något solkades truppens rykte av att många människor hakade på hären och utnyttjade
tillfället att plundra i deras spår. T.o.m Boneauschiöld höll dock dalkarlarna som oskyldiga till detta. Men det var nog också det enda …
HELA TIDEN PÅGICK förhandlingar mellan rådet och dalkarlarna. Ömsom smek och ömsom örfil. Bland annat påpekade kungen själv att man med lätthet hade kunnat slå ner hären mycket tidigare men att man av hänsyn låtit bli. Kungen själv mötte hären som nu samlats i Stäket. Han kunde tänka sig att ta emot några fullmäktige i staden – som för övrigt var trång av hemvändande soldater och flyktingar och dessutom drabbad av en rejäl sjukdomshärd. En delegation med Gustaf Schedin, upprorets självskrivne ledare med sin erfarenhet av både svensk och preussisk krigstjänst, i spetsen följde kungen och fick bland annat nyheten att fred slutits med Ryssland och att ett intåg i staden skulle kunna äventyra även den.
MEDAN MAN PRATADE hade hären tagit saken i egna händer. Man tågade in i Stockholm. Vid Norrtull lade man beslag på fyra kanoner av en trupp som av allt att döma beordrats att inte ingripa mot hären. Nu anslöt de som varit hos kungen och försökte faktiskt att få dalkarlarna att vända. Det var för sent. Dalkarlarna tog sig in till Gustaf Adolfs Torg och inkvarterade sig runt om i staden, tämligen uttröttade efter marschen.
DET KOM ATT DRÖJA några dagar innan något mer dramatiskt hände. Freden blev nu allmänt känd. Dalkarlarnas fullmäktige hade flera möten och framförde bl.a. klagomål över att överbefälhavaren i ryska kriget inte tillhörde dem som dömts. Man klagade också på skatt på fönster (!) och på boskap. Förhandlingarna gick i stå, bland annat på grund av upprorsmännens oregerlighet. Troos Hans Persson från Stackmora representerade Orsa och han har berättat att han efter den dan ville ta med sig Orsabönderna och gå hem, men han hade inte lyckats övertyga dem.
STRANDNINGEN VAR OLYCKLIG. Dels för att dalkarlarna var nära att lyckas få igenom sina krav. Dels för att en eskader med 12 fartyg på kvällen kom till Skeppsholmen. De hade inte varit i landet och besättningen var därför inte influerad av den upproriska stämningen.
NÄR FÖRHANDLINGARNA skulle återupptas möttes dalkarlarna av en grupp på 30 soldater vars kapten lät meddela att de var beredda att med liv och blod försvara freden mot dalkarlarna. Faktum var att under vapenskramlet förhandlades det fram en ganska förmånlig uppgörelse. Den uppgörelsen kom dock aldrig fram till de som behövde veta den. På båda sidor fanns det de som ville att båda sidorna skulle ta till vapen och de hann före.
DALKARLARNA BESATTE norra delen av Gustaf Adolfs Torg (nuvarande Norrmalmstorg). Åtskilliga hann dock tillfångatas och avväpnas. Några under försäkran att om de lämnade staden före kl 5 så skulle de gå strafflösa. Åtskilliga fick dock aldrig höra denna försäkran.
CA 2000 MAN blev kvar vilket motsvarade regeringstrupperna, men de senare var ju så mycket mer erfarna och bättre beväpnade. Syftet från dessa tycks inledningsvis ha varit att avväpna dalkarlarna, men någonstans brann ett skott av. Striden var ett faktum – men det var fortfarande en motvillig strid. Bland annat lär Västmanlands regemente ha vägrat att skjuta. ”De är våra föräldrar, bröder oh släktingar – vi skjuta inte på dem”.
Utgången var dock självklar, speciellt sedan andra regementen tycks ha drabbats av blodtörst.
NÄR SKOTTEN LAGT SIG var omkring 3 500 dalkarlar tillfångatagna och fängslade. Uppgifterna om antalet dödade varierar stort. Jag har sett siffror från 42 till 400. I den senare siffran ingår dock alla som dog av sjukdomar bland de 3500 tillfångatagna dalkarlarna. Första siffran ligger nog närmare sanningen om antalet stupade i själva striden.
SJU ORSABÖNDER fick sätta livet till under slaget. Jönsar Olof Persson, Hansjö, Smeds Hans Jönsson, Stenberg, Gref Jonas Ersson, Torrvål, Håll Hans Ersson, Vångsgärde, Kneckt Eric Olsson, Holen samt Solleröfödde Anders Nilsson, måg hos Petter Oxe i Sundbäck och Älvdalsfödde Hendric Persson. Dessutom dog den enda av orsabönderna som dömdes för upproret. Sundbäcks Anders Andersson fick 20 par spö och tre års straffarbete i Varberg men dog på väg till fängelset.
EFTER SLUTLIG RANNSAKNING inför Svea hovrätt dömdes Skinnar Per Andersson och Gustaf Schedin att mista livet genom halshuggning den 30 januari 1744. Fyra personer till dömdes och halshöggs vid samma tillfälle: Holbert Anders Ersson i Garsås, fjärdingsmannen Smeds-Anders Mattson i Garsås, Gisslar Erik Hansson i Vikarbyn och Karl Olovsson Beronius i Smedsby. Många dömdes till spö- och fängelsestaff.
ORSA FÖRKLARINGSSKRIFT.
Orsabönderna gick inte obemärkta ur Daldansen, men med sju dödade var vi den socken som kom undan lindrigast. Kanske hade det att göra med att Orsas deltagande var något motvilligt. De ställde upp på dalkarlarnas krav och författade också en egen besvärsskrift till kungen. När beslutet om upproret togs i Lisselby i Mora den 30 maj, skrevs det under av flera delegater från samtliga socknar. Från Orsa var det bara en, Jan Jansson i Holen. Däremot samlades socknemännen till stämma den 1 juni. Där författade man Orsa socknemäns försäkringsskrift. I den fastslår man att orsabönderna mangrant kommer att följa med upprorshären, men inte för att upphäva sig mot överheten eller ta till våld, utan för att efterforska vad orsaken är till motsättningarna i landet och för att ta reda på vilka rykten som florerade som är sanning. Man tvådde sina händer.
FÖRKLARINGSSKRIFTEN är undertecknad med bomärken från Laggar Hans Jonsson, Sticks Eric Jonsson, Jönses Eric Jönsson, Difses Jöns Jönsson, Smeds Hans Jonson,
Diäken Olof Hansson, Troos Hans Persson, Lars Hans Joensson, Sundbäcks Anders Andersson (som alltså dömdes till spö och fängelse och dog) samt Kråk Olof Ersson och Lars Jockomsson.
Daldansen brukar räknas som det sista bondeupproret i Sverige. Visst förekom uppror även senare, men inte förrän vid Norgekrisen i början av 1900-talet har landet varit så nära att drabbas av inbördeskrig. Hade dalkarlarna varit lite bättre organiserade hade man kanske pratat med diftonger i Stockholm idag.
Janne Bäckman.
