Musiklegender #2
Blecko Anders – vår länk till forntiden
”Den intressantaste typen är en gammal Orsakarl, Blecko Anders Olsson. Han är bred och knotig, hans gestalt består av korta, räta linjer och tvära kanter; han är huggen i sten. Med hotfull min blickar han ut över mängden, som bestode den av idel fiender och han vrider fingrarna om stråken som röck han åt sig en pålyxa. Hans låtar förefaller att vara de äldsta, kärva och kärnfulla i sina doriska och lydiska tongångar som inga andra. Men Blecko Anders arm är styv av ålder och sinnelag och strängarna fräser som arga kattor under stråkens brutala rivande.”
Blickus var också en skicklig skomakare. Som sådan vandrade han långväga och snappade upp låtar, inte minst från Hälsingland, vilket gav honom en sällsamt stor repertoar. Foto: Anders Lind.
En stolt spelman förevigad av Per Winbergh.
BLECKO ANDERS SJÄLV hade förmodligen inte en susning om doriska och lydiska tongångar, men det hade författaren till raderna. De är tagna från Hugo Alfvéns skildring av spelmanstävlingen i Mora 1907, arrangerad av Anders Zorn. Blecko Anders, eller Blickus som han också kallas, var 75 år gammal vid spelningen, och han skulle hänga med i 15 år till. Viktiga år. Det gav hans beundrare fler möjligheter att teckna ner hans låtar – några av de äldsta bevarade som fortfarande spelas!
ALFVÈNS BESKRIVNING AV BLICKUS KARAKTÄR, den med den hotfulla minen, stämmer förmodligen rätt väl. Blickus var MYCKET selektiv när det gällde vilka spelmän han spelade tillsammans med och framförallt vilka som fick lära sig hans riktigt gamla polskor. Många voro kallade – Blickus var i sin samtid betraktad som mästerspelman – men få voro utvalda. Han var tjurskallig så till den grad att om han upptäckte nån som försökte lära sig hans spel i publiken, så krånglade han till dom eller t. o. m. spelade fel! När spelmän kom hem till honom för att lära sig låtarna spelade han dem olika varje gång. Gudskelov gav dom sig inte, så låtskatten finns bevarad till stor del. Både dom som Blickus traderade och dom som han själv skapade. En av dem som vann Blickus godkännande var Gössa Anders Andersson, den kanske viktigaste av traditionsbärarna.
EGENTLIGEN VAR BLICKUS SKOMAKARE. Att försörja sig som spelman var praktiskt taget omöjligt. Han hade egen skomakarverkstad men fick också göra långa vandringar, bl. a. till Hälsingland, för att få sin utkomst. Naturligtvis fanns fiolen med och han lärde sig många hälsingelåtar, men han spelade dem alltid på sitt eget sätt. Även inom musiken finns dialekter och bland Blickuslåtarna finns flera med spår av hälsingedialekten. Vandringarna gav också Blickus en imponerande repertoar.
Blickus började spela i sjuårsåldern. Den som lärde honom var Hassis Anders, eller Maklins Anders som han kom att heta, på Born. Blickus var snabb att lära sig. Som mycket ung började han engageras till festspelningar. En historia förtäljer hur man smugglade den unge Blickus i ett hölass till en bröllopsspelning i Bäcka för att inte hans konfirmationspräst skulle upptäcka honom. Spelmännen var ju betraktade som ”Ljotns stjalltjirer”, Djävulens skällkor. Blickus var så skicklig att det sägs att om han dök upp sent till någon dans så packade den andre spelmannen ihop av vördnad för mästaren.
BLICKUS VAR STOR OCH UPPSKATTAD I SIN SAMTID. Han förblev gåmbelgöss, ungkarl. Det var också spelmännens rykte som bidrog till hans civilstånd. Blickus hade varit kär. Men flickans föräldrar tillät inte henne att gifta sig med en spelman, en som lockade ungdomen i fördärvet. Han blev inte rik – vare sig på skomakeriet eller spelandet. De sista åren levde han hos systern Karin och hennes make Filip Gustaf Moraeus på Born. När Karin dött tog sonen Anders, med hustrun Anna, hand om spelmannen.
MORA TIDNING SAMMANFATTADE BLICKUS GÄRNING väl i minnesrunan i samband med hans död den 21 februari 1922:
”Fattigdomen blir ofta en konstnärs lott, men även den fattige kan skapa sig ett minne som lever.”
Blecko Anders har en av stenarna på Walk of Orsa.
Janne Bäckman.