Skivan kom. Den hette Goknul och förändrade mitt unga musikaliska liv. Här kom en svensk trubadur med djup självsäker röst och visade att man kunde sjunga om sin verklighet, därhemma i det trygga Härjedalen – ibland på mål – och samtidigt ha den skapande dörren vidöppen mot världen. Jag visste det inte då, men Ewert var min första kontakt med det som brukar kallas Americana, via hans översättningar av den obskyre Shel Silverstein. Han förde Karibien till Hede genom Belafontelåten Mama look a hobo, i Ewerts version ”Mamma sjå en fusse”. Och alla dom där kongeniala småtrallarna, Sädes-Erlands Trall, Stor-Märta och Elegi över svårartad julafton. Låtar i en tradition vi trodde dött ut, men som Ewert blåste liv i. Vi kunde alla utantill och gick och skrålade dom i korridorerna på Orsaskolan.

Med skivan Och inte kallar jag det gråta öppnade han mina dörrar mot Taube, Lars Forsell och Villion och de andra klassiska berättarna förklädda till musikanter.

Ewert var trogen sina rötter. Han har gjort renodlade bluesskivor, spelat in på Sao Tome, sjungit på engelska. För hans rötter fanns i den berättande världen, var nu gränserna råkade gå nånstans. Och han var ju en jäkel på att berätta historier, vilket han ständigt visade på TV i ”Har du hört den förut?”.

Och så var han ju President Ewert. President i republiken Jämtland. Ett stort uppdrag för en Härjedaling bosatt i Västergötland … Hans tal till republiken i samband med Storsjöyran går till historien. Inte minst hans entréer, inflygandes i zeppelinare eller ridande på elefant t.ex. En gång har jag varit på plats och det var en blandad upplevelse. Stortorget kokade av Jämtlandsnationalistiska vibrationer med ständigt återkommande rop: ”Jamtland, Jamtland Jamt å ständugt”. Sen gjorde presidenten entré – den här gången nerför en Hollywoodtrappa, iklädd frack och med balettflickor med strutsfjädrar – till en Sinatra låt. I slutet av låten dolde balettflickorna presidenten bakom strutsfjädrarna och när de åter öppnade upp stod där Ewert som vi var van att se honom, med hatten, rutig skjorta och väst.

– Fan, jag har alltid drömt om att få göra en sån där entré, sa han. Och så höll han talet. Ett tal som hade glimten i ögat, var en pastisch på andra stora presidenters yviga tal, men genomsyrades av en humanism och mänsklighet och det framtidshopp som i ett andetag blåste bort de obekväma känslorna.

Att Ewert var president i 30 år är för övrigt en motsägelse i sig. Han var uttalad syndikalist och hade inte mycket till övers för auktoriteter och överheter…

Våra vägar korsades några gånger och Ewert var den där typen som det kändes som man alltid känt. Han såg alla och behandlade alla på samma sätt. Någon gång kom han vandrandes tillsammans med vapenbrodern Sid Jansson, på väg till Fryksås fäbodpensionat på deras årliga vandringsturné (varifrån man alltid skickade vykort till Systembolagsföreståndaren i Waxholm OCH till Fryksås fäbodpensionat). 1978 gick dom tillsammans med Lasse Göransson från Smygehuk till Fryksås, så det var inte någon vanlig promenad de var ute på.