Charlie Watts var en legend. Punkt. En av dom som var med och förändrade världen i lika stor grad som mången politiker. En av dom som tog ungdomsgenerationen ett steg till och gjorde dom till något att räkna med. En av dom som gjorde upp med föräldragenerationens sätt att leva och tänka. 60-talet var revoltens år och revoltens vapen var musik. Charlies vapen var trumpinnarna.

Charlie Watts var av generationen som vägrar att bli gamla. Som bokstavligt talat gjorde åldern till en siffra, inget annat. Det trodde dom nog inte själva då, i början av 60, när frigörelsen från ett förstenat samhälle var som kraftigast. Förstenat. Freudiansk formulering. Charlie och Rolling Stones var med och satte stenarna i rullning. Mossa växer inte på rullande stenar. Det är därför Mick Jagger 78 år gammal studsar omkring på scenen som en 20-åring. Men nu får han studsa vidare utan Charlie. Om det går. Charlie var ryggraden, the beat.

Samtidigt var Charlie Watts så långt ifrån rockmyten som man kan tänka sig. Han var jazztrummisen och konstnären som av ekonomiska skäl fick lov att dela rum med Keith Richard och Brian Jones. Han föredrog Miles Davis före Elvis, men Keith lär ha guidat honom in i rock´n´rollens värld. Han lirade med Alexis Korners Blues Incorporated när de andra stenarna övertalade honom att komma med.

Elvis hade öppnat dörren, Beatles krattat manegen och nu kom Rolling Stones – och var farliga. Alla utom Charlie Watts. För evigt den stilige tystlåtne i bandet. Brian dog, Keith och Mick levde livet och Charlie – hängde med frugan. Han gifte sig 1964 med Shirley Ann Shepherd och äktenskapet varade livet ut. Han pysslade med sin konst och hästuppfödning och hade lätt ångest varje gång han fick lov att ge sig ut på turné. Han har i en av sina få intervjuer berättat att han älskade att spela och stå på scenen, men att det tog honom veckor att packa en resväska innan de kom iväg. Under turnéerna trivdes han bäst på hotellrummet. Klivet över tröskeln och ut i världen utanför kunde te sig gigantiskt.

Allt var förstås inte rosenrött. På 80-talet hamnade både han och Shirley Ann i en medelålderskris och hamnade i en period av drogmissbruk – han som knappt rört alkohol och droger förut. Ironiskt nog när de andra festprissarna i bandet varit på rehab och gick in i nykterheten. Fast kanske logiskt. Charlie följde ju inte de utstakade vägarna. Och paret hämtade sig också snabbt och fortsatte sitt icke-rock´n´roll liv.

Charlie Watts blev med jämna mellanrum framröstad som en av rockens viktigaste trummisar och gillade det inte. Han var en bandtrummis. Utan bandet var han ingenting, menade han. Han fattade överhuvudtaget inte uppståndelsen kring Rolling Stones och ännu mindre kring hans egen person. Han var en av grabbarna. Grabbarna hade haft tur. That’s it. Det handlade inte om någon falsk blygsamhet. Sånt kan vara fruktansvärt oklädsamt. Och oklädsamt är ett ord som inte kan förknippas med Charlie Watts. Tvärtom. Vanity Fair satte upp honom på listan över världens bäst klädda män. Och inte ens där försökte han. Han bara var stilig.

Själv har jag bara sett Rolling Stones en gång, 1995 på Stockholms stadion. Redan då spekulerades det att det kunde vara deras sista turné. (De gav sig ut igen bara några veckor före Charlies död…) De var ju 50+ hela bunten. Spelningen var mycket bra. Men höjdpunkten kom när bandet presenterades. När det var Charlies tur utbröt ett veritabelt åsk-väder i publiken. Ovationerna ville inte sluta. Och Charlie stod där på den stora filmduken bakom scenen och log förläget och såg ut som han tänkte: ”Äsch inte ska väl jag – men jävlar så trevligt det här är, trots allt.”

Keep on rocking in the next world, Charlie Watts.

Janne Bäckman.

PS. Visste ni att Charlie också designade flera av Stones spektakulära scenbyggnationer, liksom flera av deras skivomslag?