SEN VÄLDIGT LÄNGE har folk på bestämda dagar samlats för att köpa eller byta varor med varandra. Ju mer vi blev specialiserade desto större ekonomisk betydelse fick marknaden.
Orsaborna for runt med sina stenar, Våmhuskullorna med sina hårarbeten och så vidare. Marknaden hölls på en lämplig marknadsplats, lätt åtkomlig – med den tidens mått mätt.
     Folktraditionens Jamtmot där dalkarlar, härjedalingar och jämtar ska ha träffats och bytt varor placeras idag i rena vildmarken, inte långt ifrån den lika mytomspunna Rövarbergsgrottan. Namnet Jamtmotåsen finns idag kvar, men vissa forskare menar att namnet bara hänvisar till platsen där Jämtån rinner in i Ämåsjön. Legenden om Rövarbergsgrottan och en gammal marknadsplats hänger dock tätt ihop. Rövarbergsgrottans rövare – inte sällan utpekade som hemkomna soldater som inte kunnat anpassa sig till normalt liv – hade fororna på väg till Jamtmot som populärt byte.
     En titt på kartan antyder också att den idag så avlägsna platsen där någonstans jamtmot ska ha legat för några hundra år sedan var tämligen centralt. Vi får tänka bort E45:an och bilvägar överhuvudtaget. Människor färdades efter vattenleder och naturliga leder – och när det var vinter var det rena autostradan över myrar och frusna sjöar till området.

NÅVÄL. BLOTT DET FAKTUM att det FINNS en folktradition som utpekar en marknadsplats mitt i vildmarken säger också lite om hur mycket fenomenet marknad betydde ekonomiskt.

MED TIDEN BLEV INTE MARKNADEN bara en nyttoföreteelse. Det blev också en nöjesplats där folk träffades under festligare former och slog sig lösa. Ibland på varandra … Men när det började bli för kul så kom förstås regleringarna som ett brev på posten. Marknaderna blev förbehållna städerna. Ute på landet fick man ha marknad på vissa bestämda dagar. Inte sällan sammanföll de med kyrkliga högtider.

EN MER ALLMÄN LANTHANDEL blev faktiskt tillåten först i mitten av 1800-talet och då minskade betydelsen av städernas torghandel och marknadsplatser succesivt. På landet hade dock marknaden startat ett nytt behov. Nöjesbehovet.
     Kreaturshandeln hängde förstås med ända in på 60-talet (på sina håll längre.) Men sockermättade marknadskarameller, stinkbomber och tubsockor skulle ta över det merkantila utbudet. Tyngdpunkten gick fort över till att träffas och ha kul. Det äldsta folknöjet tycks ha varit slagsmålet, vilket först i våra dagar fått ge vika för virvelvindar och snurrande tekoppar. Men så är inte heller marknadshelgen den folkfesthelg den en gång var.

JÄMFÖRT MED REGIONBYN MORA har marknaden i Orsa alltid varit modest – och relativt färsk. Vi har inte haft en egen marknad sedan slutet av 1800-talet och då var det en ren kreatursmarknad som alternerade mellan Malmtorget och på åkern ungefär där Lillåhem ligger idag. De flesta affärerna skulle avslutas med en pilsner och en sup på gästgivargården. Nykterhetstillståndet blev förstås därefter.

Stor-Olle, länsman, behövde dock inte bry sig om att sätta in några fyllerister på ”finkan” vid Lillåstranden. Det fanns ju ingen biltrafik och hästarna kunde praktiskt taget själva dra hem sina husbönder fram på småtimmarna, berättar signaturen J E B i Orsa skoltidning i mitten av 30-talet.
     Platsen utanför tingshuset kom att vara Orsas marknadsplats ända till tidigt 60-tal då den flyttade till Orsa camping. Marknaden i centrum är alltså en modern företeelse med bara 35–40 år på nacken.

ÄVEN OM VI VARIT SMÅHANDLARE i marknadssammanhang (jämför med Rättvik och Kivik…) så har marknaden alltid framkallat åsikter. I Orsa skoltidning nr 1 1946 redovisar en – låt oss kalla det marknadskritisk – Hjalmar Hedman en undersökning om skolbarnens beteenden på marknaden. Först konstaterar han att marknaden i sig – kålsoppeståndet och något enstaka affärsstånd undantaget – var ren geschäft.
     Idag var nöjesfältet det viktigaste. Vi lämnar ordet till rektor Hedman: ”Om nu nöjesfältet och dess attraktioner är det viktigaste, så borde åtminstone fordras, att det, som bjudes där, är av någorlunda hög klass”. Värst var förstås det musikutbud som erbjöds: ”Eller vad sägs om de s.k. kupletterna på marknaden i höstas? Har ni hört något mera andefattigt och dumt, rått och snuskigt? Det är synd om folk, som inte kan skilja mellan det som är kvickt och det som är dumt…”

Nog måste väl de människor, som kan skriva och framföra sådana saker, ha en ganska snedvriden uppfattning om skönhet och människovärde, om kärlek och moral, om äktenskap och sexualliv. Och det skulle vara intressant att få mäta deras intelligensålder.        En ljuspunkt ska i alla fall antecknas: Efter den sämsta visan applåderade inte publiken. ”Skada att man inte har en visselpipa”, sa en. Största delen av publiken lät kanske det hela gå sig förbi utan att reagera på något sätt. Människor är ganska hårdhudade i vår tid. Och många trodde väl att det var något fint. Ty det var ju ”högklassig underhållning” av ”förstklassiga artister”.
Hedman som själv skrev kupletter hade inget emot formen. Men nån kvalitet kunde man väl kräva… ”en bra visa ska vara kvick utan att vara dum, den ska roa utan att såra, den ska lyfta människan och inte dra ner henne.”

HEDMAN GJORDE OCKSÅ EN UNDERSÖKNING av elevernas beteende och upprördes förstås av att några varit ute ända till kl. 23. Praktiskt taget alla hade gjort ett besök på marknaden. Hedman konstaterar: ”Vid granskning av tidsuppgifterna för min egen klass gjorde jag en mycket intressant iakttagelse: De fyra, som varit på marknaden längsta tiden, är sådana, som har mest svårt för sig i skolan, under det att nästan alla ”skolljus” återfinns i grupperna under medeltid. Av så litet material kan förstås inga bestämda slutsatser dras. Men det vore väl inte så underligt, om det skulle finnas ett visst sammanhang. De intelligentaste barnen måste väl i alla fall först tröttna på sådana enkla nöjen.”

Rektorn säger att han inte vill trötta ut oss med svaren på frågorna i undersökningen men konstaterar besviket att bara 22 av de 97 besökande skolbarnen som hört visorna inte tyckte om dem. De flesta tyckte de var roliga och klämmiga. Dessutom var det de fånigaste och fjolligaste styckena som fastnat bäst… ”Åtminstone har vi lärare ingen anledning att känna oss tacksamma för den grund för skolans sexualundervisning, som lades där” suckar den plågade pedagogen.

MEN DET VAR ALLTSÅ LÄNGE MORA marknad som var den stora marknaden här ikring. Signaturen J E B igen:
”Vi fick egentligen marknaden från Mora. Jag vet inte varför. Den kanske inte behövdes där sedan Zorn hunnit måla av den? Orsabönderna var i varje fall glada att slippa gå eller kärr-skaka de två milen till Mora. Inte behövde man heller vada i vatten till knäna över flottbron vid Noret. Den sjönk nämligen under vattenytan, när det myckna marknadsfolket skulle över…”

MORA MARKNAD VAR EN HÖSTMARKNAD, som hölls i oktober månad och låg efter Strandgatan. Även här var kreaturen i fokus, även om Näsnissa Olof Samuelsson i en beskrivning av marknaden konstaterar att kreaturen var ungefär lika många som kreatursförsäljarna. Han konstaterar också att Orsaborna gärna köpte koppar, men också att de hade svårt att sälja sina slipstenar. ”Mot slipstenarna var den misstanken allmän, att om de än till en början voro runda, skulle de omsider bli ovala med sänkor i gången.” Eller som man på skämt uttryckte sig: ”runda som sliphon”.

DETTA KAN I OCH FÖR DIG VARA ETT UTTRYCK för den spända stämningen mellan Mora- och Orsakarlar. Den stämningen kostade en stackars oskyldig värmlänning livet.
En av Orsabönderna var så trött på att morkarlarna tvingade av besökarna tull vid flottbron vid Mora Noret att han helt sonika styrde ner sitt ekipage bredvid bron och simmade över. Det retade förstås morkarlarna som senare på kvällen, ordentligt styrkta på de olika ölstugorna bestämde sig för att ge osskalln en minnesbeta han sent skulle glömma. I sitt omtöcknade tillstånd och i det halvdunkel som lagt sig över Mora råkade de få tag på fel karl och dessvärre slog man ihjäl denne.

FULLA AV ÅNGER ERKÄNDE DE SITT DÅD men fick milda straff då det hela ju varit ett misstag och offret var en värmlänning …

Rasismen fanns även förr om dock med andra syndabockar.

Janne Bäckman.