[3 april 2023]
Livet i finnskogarna – fromt eller?
Del 2. I vilken Gezelius tillrättavisar en fallen kvinna och …
Komminister Gezelius är skickad av biskopen till Orsa finnmark för att stävja det gryende läseriet. Efter en strapatsrik resa har han hamnat i Tandsjö och redan kunnat identifiera sina huvudmotståndare, soldaten Varg och hans bror Hindrick Mårtensson. Innan han skulle ta itu på allvar med dessa fick han dock ett annat grannlaga uppdrag.
Han hade tänkt vila upp sig inför en väntad drabbning med ”de andeliga”, då han efter gudstjänsten snappat upp att dessa skulle ”anfalla mig”. Först kom dock Olof Persson och berättade att han hade en vallpiga i sin tjänst, Sigrid Svensdotter. Sigrid hade för två år sedan fött ett barn ”blifvit hävdad” men inte hade angett någon far till barnet. Det fanns två misstänka kandidater till faderskapet, drängarna Lars Persson i Fågelsjö och Halvard Persson i Lilla Tandsjö. Gezelius var inte pigg på att ta upp fallet, men var rädd för att försämra oddsen för sitt stora uppdrag och kallade därför Sigrid till förhör. Sigrid erkände att hon ”beblandat sig med bägge” men misstänkte att det var Halvard som var fadern ”hvarpå hon svarade med ord, som gåvo tillkänna att Lars skulle brukat onani synd”.
Både Halvard och Lars, som var Halvards farbror nekade till faderskapet under utfrågningarna. Lars erkände att han hade friat men fått korgen, men inte mer. Gezelius bollade tillbaka till Sigrid och bad henne överbevisa sina presumtiva barnafäder. Detta gjorde han genom att tussa ihop Sigrid i tur och ordning med Lars och Halvard och avlyssna samtalet som utspann sig. Det enda som kom ut av det var att Halvard blev förbannad ”och började utfara i de hårdaste talesätt mot denna qvinsperson, visande henne neder i afgrunden”. Då härsknade även Gezelius till. Vem var Halvard att ”tillsluta eller öppna nådenes dörr för en syndare eller synderska?”. Förmodligen anade han i Halvard en läsare, som självsvåldigt tolkade Guds ord, utan hjälp av prästen. Halvard skulle passa sig. ”Fortlever du deruti, änsönt du vet dig vara säker, skalla samma som du nu så dristigt fäller över henne, en gång drabba dig själf.”
Halvard dröp av men det förhöjda tonläget hade lockat de övriga ”andlige” till rummet och Gezelius såg det för gott att ta fajten med läsarna på en gång. Det dom hört handlade egentligen inte om deras avfall från den rätta tron, menade han. Men det var ändå ett bra exempel på den osed, att döma och tolka skrifterna utan ledning från kyrkan, som drabbat dem alla. ”All den ändan mine vänner är jag nu hitsänd, att igenom Guds nåd undervisa de enfallige, övertyge de villsefarande om sine fel och misstag samt om salighetens grund, ordning och medel underrätta”. Vem som var far till Sigrids barn verkar ha ramlat nedåt i dagordningen, för det får vi inte besked om.
Gezelius använde sannerligen både piska och morot i sina ambitioner att få in de församlade på den rätta vägen. Han visade stor förståelse och till och med glädje över deras ambition att leva ett kristligt liv. Vid den här tiden var dock Satan en högst närvarande potentat i människors vardag och Gezelius menade att dennes lock och pock ständigt förledde människorna om de så hade de bästa intentioner. ”Kan han ej behålla den gånga själen på det ena, så söker han nog på det andra sättet”. Gezelius räknade upp en rad förseelser mot den rätta tron och inte minst tog han upp händelsen på kyrkbacken där Hindrick Mårtensson kallat Gezelius lögnare och satans redskap. ”Månne intet en sådan människas tungmål röjier hvars andas barn han är?” kontrade Gezelius. Prästerskapet var nog stort och tungt för att ytterligare börda skulle läggas på.
Nu blev det liv i luckan. Diskussionen höll på i minst fyra timmar. I ett försök att sammanfatta Gezelius egen sammanfattning (och dessutom läsa mellan raderna) så utspann sig följande:
De församlade avkrävde Gezelius på bevis om att han var rätt präst och inte en falsk profet och själamördare. Gezelius vände på steken och frågade hur de kunde komma med anklagelserna när de allra flesta av dem inte ens hört honom predika än! Hans ändamål med resan var att leda in människorna på rätt väg igen. ”Men villjen I så bemöta mig, som I nu begynt får jag beklagligen säga till eder som Stephanus till judarna: O, i hårdnackade och oomskornte till hjärtan och öron, i sån alltid den Helige Ande emot”. Någon diplomat syntes Gezelius inte ha varit. Och mycket riktigt gick både Hindrick Mårtensson och Mats Sigfridsson i svaromål. De refererade bland annat till ett brev där Gezelius anklagat Fågelsjöborna för okristligt beteende som bevis. Gezelius hade bara svarat på upplysningar från uppsyningsmannen, försvarade han sig. ”Eller sägen mig, vore den en rätt präst som såge att förförelse -andan ville insmyga sig och förvilla dess åhörare samt föra dem på sidan om trons väg – men han ansåge saken med stilla tigande och läge honom fritt förvilla hjorden? Nej, han vore visst en lego-herde och fallsk prophet”.
Efter en lång föreläsning lämnade Hindrik Mårtensson mötet i vredesmod. Några åhörare hade tydligen Gezelius öra och anmodade honom att rätta sig efter komministerns ord. ”Skulle jag höra honom? Han vill ju hafva mig till helvetet” svarade Hindrik.
Mats Sigfridsson ”en man af mycket hetta”, hävdade att han – likt Jesus i öknen – blivit utsatt för satans frestelser ”i det han af satan förd från den ena bergskullan till den andra”. Det var ett bevis på hans nådestånd, menade han. Han vågade inte lita på Gezelilus. ”Jag vill gärna tro dig, om jag visste att du ej vill mörda min själ”.
Framåt midnatt tröttnade Gezelius på munhuggandet, avbröt samtalet och kallade in alla de som samlats för att lyssna på dem på aftonbön. Gezelius konstaterar att de flesta tackade vänligt för mötet. Även Mats Sigfridsson tog Gezelius i hand varpå Gezelius uttryckte: ”God natt min kära Mats Sigfridsson! Gud förlåte dig den synden du idag begått. Du har försmädat Andans ämbete, i det du föraktat mig hans ringa tjänare.” Den som föraktade Guds man på jorden föraktade Gud, menade han och bad Sigfrid att besinna sig.
När Gezelius beredde sig för att gå till sängs knackade det på dörren. Det var Mats och hans hustru och drängen Sigfrid som kom tillbaka. ”Käre herr comminister, förskjut mig icke” jämrade sig Mats. Han hade fått samvetsbetänkligheter och efter ytterligare en stunds diskussioner verkade Mats lättad. Enligt Gezelius ”tycktes han blifva mig mycket tillgifven”.
Möjligen hade Gezelius ”räddat” en själ. Men hans uppdrag var inte klart än. Och Sigrid – hon med det oäkta barnet verkar ha blivit helt bortglömd i röran!
Missa inte den spännande fortsättningen.
Janne Bäckman.

Beväpnad med bibel och katekes gick Gezelius i klinch med ”de fromma”. De hade också de böckerna och några till. Men de begrep inte att tolka dom på det rätta sättet, menade Gezelius.