Gezelius fann barnen svaga i innan- och utanläsningen och Gezelius frågade skolmästaren Anders Sigfridsson om anledningen till detta. Förklaringen blev helt enkelt att barnen inte kom till honom. Föräldrarna beklagade sig över att den stränga vintern med mycket snö gjort det omöjligt att skicka barnen till skolan. De lovade dock bättring sedan Gezelius påmint dem om att de satte barnens framtid på spel om de inte lotsades in i den rätta läran, vilket var skolans främsta uppgift vid den här tiden.

Tydligen hade Gezelius vissa framgångar. Glasblåsaren Söderberg sökte upp honom och ville att han skulle trösta hans hustru som helt sonika blivit utslängd från ”det andeliga sällskapet” efter det att hon ifrågasatt deras tro. Nu blev hon kallad avfälling av sina grannar, på samma sätt som de var kallade avfällingar av kyrkan. Nu fick Gezelius en förklaring till varför kyrkan var ifrågasatt på orten. Den låg långt ifrån dem och de få gånger de sökt sig dit hade de blivit ”snubbade och kallsinnigt bemötte”. Ville man skänka kyrkan något var det alltid för lite. Ville någon ha upprättelse för något hänvisades de nånannanstans. En kvinna som råkat ligga ihjäl sitt barn och i sitt elände sökte tröst och nåd hos kyrkoherden Riesler i Sveg fick rådet: ”Gack på krogen, min gumma och tag dig en sup, så får du tröst nog”. Dock lovade hon att rätta in sig under den rätta läran. Gezelius gav henne också en skrift mot svärmeriet i Lillhärdal vilken klargjorde att ”så kallade drifter och uppenbarelser äro snörrätt stridande mot Guds ord”. Och vart det ledde om man följde dessa drifter och uppenbarelser förstår ni vid det här laget. Men när kvinnan tog emot boken sa hon ”Aj” och gav tillbaka den. Gezelius frågade varför. ”Jo, jag fruktar, svarade hon, att jag blir alldeles förvillad af henne”. Gezelius tog tillbaka boken och beklagade henne ”som ären så förtjusta af lögnaktiga krafter, tecken och under, som ske efter satans värkan, att I icke villjen tro sanningen”.

Dagen därpå började Gezelius göra hembesök för att visa sin välvilja och fromhet. Han sökte också upp Hindrik Morgensson som hoppat över morgonbönen. Brodern, soldaten Varg, hävdade att Hindrik låg till sängs och grubblade över vad Gezelius sagt dan innan.
Gezelius åt middag hos finnen Olof Persson och höll nytt möte hos honom. Alla kom utom Hindrik. Den här gången ville Gezelius ha ett försoningsmöte. Alla skulle få chansen att erkänna sina fel och ”ställa allting till godo igen”. Efter en stunds tystnad tog skolmästaren ordet, men inte för att erkänna sina egna fel, utan för att klaga över dom andliga som vägrade skicka barnen till honom, vilket han såg som en förolämpning. Dessutom hade de förlett hans egen dotter Christin att ta sig an deras lära. Han angav dock ingen enskild utan anklagade hela gruppen. De som såg sig som anklagade försvarade sig med att de inte bedragit någon utan att de bara ville läsa och frukta Gud. Det gjorde de också efter gudstjänsten medan andra ägnade sig åt ”hvarjehanda lekar och lustbarheter”. Inte minst skolmästaren Anders Sigfridssons egna söner pekades ut. Dom hade t.o.m. varit ute på någon ”helige- eller söndagsnatt”. Det ledde till en kanonad av anklagelser till höger och vänster – dock inte så många erkännanden som varit avsikten med mötet. Gezelius försökte förklara att det var en stor synd även att anklaga varandra på detta vis och så småningom lugnade församlingen ner sig. Mårten Andersson, uppsyningsman, besvärade sig över att i synnerhet de yngre satt och pratade ”om allehanda dårskaper” vid andaktsstunderna. Det gjorde att tankarna skingrades och andakten gick om intet, menade han. Gezelius gav tips på uppbyggliga psalmer och böner och uppmanade såväl ”de andlige” som de rättroende att leva i sämja och förtroende för varandra.

Dagen därpå var det avfärd från Fågelsjö. Gezelius slutförde anteckningarna från sin resa och varnade en sista gång Fågelsjöborna för alla avstånd från den rätta läran och att de skulle be flitigt för att få ledning, eftersom de hade så långt till sina ”lärare”, dvs prästerna. Han tog vägen förbi glasblåsarhustrun som nu tog emot den bok hon tidigare vägrat och hon bad att det ej skulle ligga henne till last att hon vägrat ta emot den tidigare.

Den som saknades vid avfärden var förstås Hindrik Mårtensson. Gezelius sade att man skulle be för honom så att Gud inte alldeles tog handen ifrån honom. Soldaten Varg bad då att få några minuter att gå och hämta sin bror. Hindrik kom och Gezelius fick honom mellan fyra ögon, om än med viss möda. De församlade såg sannolikt framför sig en rejäl batalj.
Mötet fick en oväntad vändning. Gezelius hade ju fått rapporter om Hindriks grubblerier och frågade Hindrik om dessa. Svaret blev: ”Jag har varit verldenes barn lik, lefvat i sus och dus, ej frågat efter hvarken himmel eller helfvete.”
Därefter kom en rad bekännelser från Hindrik. Under en resa i Hälsingland ett år tidigare hade han köpt en häst och ridit i väg trots att han var rejält drucken. Två gånger hade hästen stupat. Andra gången blev Hindrik liggande och folk som fann honom bäddade ner honom i en säng. När han vaknade visste han inte var han var, var förlamad och pank. Han blev förstås förtvivlad och lovade att bättra sig och bad till Gud att förbarma sig över honom. Sen den dagen hade han försökt undvika synder och leva kristligt.
Gezelius konstaterade att Gud ingripit: ”Men märk! Så snart du ville begynna bättrings-arbetet, var själa-fienden straxt tillreds med en annan snara”. Det vill säga vantolkningen av bibeln. Hindrik lär enligt Gezelius ha insett sitt snedsprång och gjorde avbön. Gezelius största seger var ett faktum.

Får man tro Gezelius var tillbakafärden närmast att likna vid Karl Bertil Jonssons färd på julafton. Överallt vittnades om hur ”drifter, syner, omedelbare uppenbarelser och oloflige
sammankomster jemte förföriske böcker blefvo även såväl här som på andre ställen der jag var, förkastade, och de deremot uppmuntrade, att hålla sig vid den rena Guds ord”.

Blotta åsynen av en kyrkans man kanske gjöt olja på vågorna för ett slag. Det visade sig att bara om några tiotal år så skulle läseriet blossa upp igen, nu nere på byn. Men om det har vi redan skrivit om i Orsakompassen.

Janne Bäckman.