Men precis som i Asterix Gallien fanns det ett – eller egentligen flera – områden dit maktens hand visserligen nådde, men inte fick något ordentligt grepp. Finnmarkerna. Det handlade inte bara om de första savolaxfinnarna som ju hade en hel del magiska riter och handlingar med sig, inte sällan ärvda av samerna. Naturen hade sin egen magi som det gällde att hålla sig väl med. Men samtidigt kombinerade man sin gamla tro med en from kristen tro, så nånstans var även dessa ett mindre problem.
Värre var det med dom som inte brydde sig så mycket. Eftersom kyrkan låg nere i Orsa och dit var det ju flera mil, så kunde man göra lite hur man ville på skogen. Visst. Det hände att man åkte dit. Redan vid ting 21 december 1699 angav kyrkoherde Johannes Elfvius son till Laurentius Petri Elfvius, han med häxbränningarna, att några drängar i Hedås fäbodar ohelgat sabbaten med kortspel. Fäbodarna låg långt ifrån kyrkan så det var helt ok att de inte infann sig där. Men enligt vittnen hade drängarna spelat kort vid tiden strax före gudstjänsten. Och det gick inte för sig. De försökte bagatellisera det hela genom att säga att de bara på skoj spelat om frukostgröten, men det bet inte på tinget som dömde dem till att böta 40 mark eller om de inte kunde hosta upp det, åtta dagars fängelse på vatten och bröd!

Som alltid kommer det en reaktion på det rådande systemet. Folket på finnmarken blev plötsligt allt mer fromt. I sina egna ögon frommare än statskyrkan. 1780 var det speciellt religiöst oroligt på skogarna. Då skickade biskopen ut dåvarande komministern i Mora, sedemera kyrkoherden i Orsa, Samuel Gezelius, på en resa till Orsa och Fågelsjö finnmarker för att ”förebygga de oredor i religion, som där på en tid börjat insmyga och utvidga sig”. Det handlade om de första tecknen på det s k läseriet. Folk hade börjat tolka de religiösa skrifterna själva, utan ledning av dom som visste hur det skulle vara EGENTLIGEN, prästerna.

Botemedlet var förstås att en redig präst skulle hålla gudstjänst. Den 23 och 30 juli skulle Gezelius själv banka andligt vett i halvhedningarna. Som ciceron hade han med sig en soldat från Björkberg och den 24 eller 25 juli skulle dessutom vicepastorn Ericsson ansluta sig i Fågelsjö.

Själva början blev svår. Gezelius sällskap uteblev. På grund av ett missförstånd kom det aldrig några hästar som skulle ta honom vidare från Fågelsjö och mot Rosentorp och Orsa. Gezelius tog då tillfället i akt att tala med ”en av de förvillade Fogelsjöboerne” soldaten Varg. Varg skickades till Gezelius av sina befäl, utan att veta vad mötet skulle handla om. Det gick så småningom upp för Varg men ”hans tal och svar liknade hans ansiktes ställning, som var mycket förvirrad”. Dessutom var han stursk, tyckte Gezelius. Varg var djupt religiös, och började orera om fariséer och skriftlärde och om falska profeter och lärare som i dessa yttersta dagar skulle komma fram. Varg kunde styrka allt med hjälp av bibeln, men Gezelius avfärdar det förstås som irrläror. Man lade till och med fram en bibel och bad Varg att peka ut de avsnitt han byggde sin tro på. Enligt Gezelius fick det Varg att begrunda sina fel och misstag och gjorde avbön. Låt oss gissa att han gick tillbaka till sin egen tolkning när Gezelius åkt hem.

Gezelius frågade också sin roddare Isac Jonsson hur det stod till med det religiösa. ”Gud ske lov, bra” svarade Jonsson. Visst kunde man väl falera en del, men en hel del av det som sades var överdrivet. Enligt Gezelius var Jonsson en tvivlare, men det lilla samtalet man hade fick honom att gråtande berätta till sina grannar att ”aldrig vill jag vika ifrån det han lärer mig”.

Sen skulle det ros till Tandsjö. Det stormade och man tog sig inte långt förrän båten blåste i land. Istället sökte man skydd hos Pål Ersson, där Gezelius fann en rad religiösa böcker. Han gjorde sitt bästa för att ta reda på om dessa missbrukades, genom att fråga ut familjen vilken av böckerna som var vackrast. ”Den om nådatiden” svarade dottern i huset, vilket fick Gezelius att falla ut i en lång tirad om vikten av att de som hade den rätta tron förmedlade innehållet i de religiösa skrifterna. I annat fall skulle de kunna misstolkas och ge upphov till rena villfarelser. Ungefär. Fast med många fler ord och inte minst bisatser. Gezelius skrift är inte den mest lättlästa.

Stormen höll i sig så man fick ta omvägen runt sjön mot Tandsjö. I Lilla Tandsjö bodde Thures änka. Stugan var ett känt läsarfäste som Gezelius tänkt åka förbi, men på uppmaning gick han in även här och såg flera religiösa böcker i fönstret. Till sin förskräckelse såg han bland dem – och den verkade vara den mest lästa – ”Anonymens anmärkningar öfver herr prosten Genbergs visitationsakt”. Bokens syfte var enligt Gezelius: ”att fånga och förföra enfalldiga sinnen, just derföre har han icke eller vågat utsätta sitt namn”. Han lovade att ”språka vidare” med dem om ämnet på återfärden och nu kunde de fortsätta resan till Fågelsjö sjöledes ”fast under mycken lifsfara”.

Hela byalaget mötte upp pastorn vid ankomsten och han inhystes i Jon Matssons stuga. Dan därpå var det dags att jobba. Han inledde dagen med nattvard för de så hågade. Enligt Gezelius hade soldaten Vargs bror, Hindrick Mårtensson, stått utanför stugan och kommenterat riten och framförallt framhållit att Gezelius var en lögnare och inte hade fullmakt att ge någon syndernas förlåtelse.

Därpå följde själva gudstjänsten, som bevittnades av en talrik samling från hela finnmarken, ja till och med folk från Sveg och Lillhärdal, enligt Gezelius. Gezelius höll en enkel gudstjänst, eller som han själv säger ”en rätt och skälig gudstjänst, det jag sökte på det enfalldigaste och tydeligaste utföra”. Några stora tankar om sina åhörare hade han tydligen inte. På plats var nämnde Hindrick Mårtensson som inte drog sig för att visa vad han tyckte genom ”att han mitt under predikan drog på munnen och vände ansiktet bort”. På kyrkbacken lär han ha givit betyget ”finare redskap har satan aldrig kunnat skicka hit”.

Gezelius har en svår motståndare att knäcka. Han får också flera delikata uppgifter på resan.
Missa inte fortsättningen på hans strapatser.

Janne Bäckman.