Orsas kanske mest meriterade motorhjälte gillade längre åktider. Sexdagarstävlingar, Novemberkåsan och liknande men också de klassiska TT-loppen. Det räckte med två hjul. Henry ”Lill-Orsa” Bohlin tillhörde på femtiotalet och framåt Sveriges absoluta MC-elit. Det där med två hjul fanns i släkten. Pappa Ernst och Henrys bröder Erik och Algot var tävlingscyklister, precis som Henrys farbror Erik ”Orsa” Bohlin, vinnare av det första sexdagarsloppet för cykel i landet och bronsmedaljör i lagtävlingen vid OS i Paris 1924. ”Orsa” Bohlin trampade inte bara cykel. Han arbetade på Nymansbolagens experimentverkstad i Uppsala med att utveckla NV-motorcyklarna. Han vann också 250 kubik-klassen på Saxtorp 1930.

Henry, som på grund av släktskapet med Orsa Bohlin samt det faktum att han bara var 150 cm lång snabbt fick smeknamnet ”Lill-Orsa”, kom till Stockholm som 14 åring 1941 för att lära sig ett yrke. I krigstider var inte det det lättaste men han fick jobb som svarvare på Primusfabriken på Lilla Essingen. Efter yrkesskola blev han svarvare på Ragnar Ekbergs instrumentverkstad. Men motorcyklarna lockade mer och snart fick han jobb på farbror Eriks arbetsplats på Nymansbolagen. Sin allra första tävling körde han vid en rundbanetävling på Östermalms idrottsplats. Han hade själv trimmat sin NV-hoj genom att svarva toppen och vända styret nedåt för att minska luftmotståndet! I sin första tävling kom han trea.

Framgångarna fortsatte att komma och snart var han till och med sponsrad av Nymans verkstäder. Det krävdes bra prylar för de tuffa sexdagarsracen. Och bra fysik. Men det var inga problem för ”Lill-Orsa”. Han var, sin storlek till trots, ett kraftpaket. Han tränade nämligen också brottning och när han nån gång längtade hem till Orsa cyklade han hem! Dessutom hade han ju till skillnad från många andra åkare inte någon större tyngd att släpa på.

Det verkliga genombrottet kom sommarsäsongen 1950. ”Lill-Orsa” körde nu en Puch 125:a med dubbelkolvsmotor och två förgasare, naturligtvis trimmad av honom själv. Nu var det TT som gällde. Han började med att vinna Juneloppet i Jönköping den 21 maj. Nästan på hemmaplan, i Hedemora, tog han så hem det legendariska TT-loppet i överlägsen stil. Det var det stora genombrottet. Nu var ”Lill-Orsa” legendar! Med det kom också bättre förutsättningar och bättre sponsorstöd. 1952 vann han det första Västkustloppet på en 4,2 km lång bana, den längsta i landet efter kriget. Den anlades med hjälp av vägförvaltningen, polisen och inte minst hemvärnet som drog kabel mellan posteringar utefter banan för att klara kommunikationen.

”Lill-Orsas” framgångar tog honom hela vägen till Brasilien, vilket resmässigt blev ett äventyr men tävlingsmässigt en flopp då de inte alltför drivna organisatörerna bara lyckades ordna ett race! Men Henry kom i alla fall i kontakt med de nya moderna fyrtaktare som italienare och fransmän tävlade på och som blev för mycket till och med för ”Lill-Orsas” hemmabygge. Han skulle dock få sin revansch. När han så småningom lyckades komma över en fyrtaktare blev han åter svensk mästare och dessutom kom han tvåa efter en tjeck i Hedemora, samtidigt som de utklassade de ditresta italienska fabriksförarna. En liten hämnd för Brasiliendebaclet. Efter de framgångarna fick han ett så bra bud på sin hoj att han sålde den, men reste till Bologna och knallade in på Ducatifabriken för att köpa en ny. Så gjorde man inte. Det var inte att tänka på. Men det visste ju inte ”Lill-Orsa” som charmade hela gänget och kom hem med en 125 cc Ducati som egentligen var byggt för världsmästaren Luigi Tavari!

Henry ”Lill-Orsa” Bohlin, som på hemmaplan etablerade en framgångsrik MC-firma, fortsatte mc-tävlandet i ytterligare tiotalet år med framgång. Men samtidigt odlade han ett annat intresse. Den för racerbåtar. Även här blev den leende orsabon framgångsrik. 1959 vann han SM i sin klass och kom tvåa i EM i standardracer i Mora. Samma år slog han hastighetsrekord på Långtarmen i Mälaren.

”Lill-Orsa” var också flitig medarbetare i vissa tekniktidningar och inte minst förekom han på ett otal idolbilder under åren. Dessutom medverkade han i flera mer eller mindre lyckade utvecklingsprojekt för tävlings-mc. Han må ha varit bara 150 cm lång, men i den kroppen rymdes ett stort hjärta, som klappade lite extra för Orsa och inte minst för Orsayran där han var en ständig gäst som lyste upp tillvaron med sitt alldeles äkta leende.

Janne Bäckman.