I DECEMBER 1669 VAR DET ORSAS TUR. Under hela hösten hade förhör hållits under ledning av prästerna och länsmannen Erik Hansson, han med tortyrmetoderna. 48 vuxna och över 150 barn förhördes. Förhållandevis många erkände sig skyldiga men det var nu ett par av dem berättade att de erkänt efter tortyr. Och det påverkade faktiskt kommissionen som slog fast att dessa erkännanden inte gällde. Likafullt dömdes fem kvinnor till döden. Fyra erkände sig skyldiga direkt, sannolikt för att frälsa sin själ, och den femte nekade inledningsvis men erkände senare. Bålet ska ha stått vid infarten till Orsa skans.

1670 VERKAR PROCESSERNA TAGIT EN PAUS i Norra Dalarna men fortsatt nedåt landet. 1671 är det dags igen. En ny trolldomskommission är tillsatt och den här gången klarar sig inte Stor Märet. Nu säger hovrätten att ”hennes blotta nekande kan henne icke hjälpa eller från livsstraffet befria”. Den andra kvinnan som klarat sig vid första rättegången, Karin Änka, ställdes under Guds dom, och släpptes. Det vill säga – henne skulle Gud ändå ta hand om vid hennes ordinarie frånfälle.

I DEN ANDRA OMGÅNGEN DOMAR i Lillhärdal dömdes 34 personer till straff. Sju av dessa till döden. Bland dem alltså Stor Märet. Också Gertrud Svensdotter döms men benådas. Hon gifter sig med ett annat av barnvittnena, Lars Mattsson. 1675 begravs hon, en vecka efter att hon fött en son. Hon dör antingen i barnsäng eller pesten som ska ha härjat i trakten. En pikant detalj i historien är att hon 1670 kallats till prästgården för att underhålla prästens gäster med berättelser från Blåkulla … I den här vändan svepte farsoten häxprocesser över Rättvik och Leksand där elva kvinnor dömdes till döden och åtta avrättades i Leksand. I Lima och Stora Tuna socken avrättades en kvinna på vardera stället. I övriga landet ska bålen brinna i ytterligare fem år.

HÄR EBBAR DET STORA OVÄSENDET UT. Då har minst 55 människor i Dalarna och Lillhärdal – varav två ”trollkarlar”, Lasse Persson i Älvdalen och Enghies Anders från Morkarlby – mist livet. Totalt i landet avrättas cirka 300 människor de här åren, jämfört med totalt 400 under den tid straffet för häxeri fanns. Det avskaffades först 1779. Det ebbar ut, men det får följdverkningar. Inte minst för Lars Elvius. Kyrkoherden i Älvdalen är nära att gå in i väggen. Pressen har varit enorm. Dels från de som tagit anklagelserna på allvar (däribland han själv), dels från dom som reagerat mot förföljelserna. Redan 1669 begär han förflyttning och utses av kungen till kyrkoherde i Irsta, men han får inte tillträda tjänsten på grund av häxprocesserna. Trolldomskommissionen har lämnat en rapport om hur ”allvarligt och noggrant” han tagit del av rannsakningarna. Han mer eller mindre tvingas vara del i processerna, eftersom han varit med från början och vet hur det hela fungerar. Det finns också uppgifter om att han varit inblandad i någon annan affär som kostat honom nästan hela hans egendom. Enligt andra uppgifter säljer han allt i Älvdalen för att flytta.

MEN FLYTTEN BLIR INTE TILLRÄCKLIGT LÅNG när den väl kommer. Och då är vi tillbaka där vi började. 29 februari 1672, där Lars Elvius står inför sin nya församling i Orsa. Oönskad på grund av sin plikttrohet i arbetet mot Satan. Han tvingas också fortsätta delta i de mindre häxprocesser som fortfarande ploppar upp, men nu uteslutande med friande domar som följd. Den nya Trolldomskommissionen har nämligen fått kalla fötter. Man började utfärda domar som den Karin Änka fått. Man överlämnade vederbörande till Guds dom och släppte de fria. Även de som tidigare frikänts skulle man lämna i fred. Gud fixade ju rättsskipningen ändå, även om de friats av den världsliga rätten. Nu började också i allt större utsträckning de barn och vuxna som angivit häxorna att rannsakas och dömas. Efterhand tystades det hela ner. Man talade helt enkelt inte om saken. I t.ex. Rättvik blev det t.o.m. förbjudet att tala om häxor och häxeri. Det var som om häxeriet inte funnits. Och allt proklamerades från samma predikstolar som bara något år tidigare högljutt orerat om Djävulens framfart.

PÅ VISSA HÅLL FICK processerna rättsliga efterspel. Torterarna straffades och även angivarna – inte sällan barn. Men i Orsa tycks allt ha förbigåtts med tystnad. De flesta anklagade verkar, med något enstaka undantag, åter ha upptagits i bygemenskapen. Länsman Erik Hansson fick visserligen en reprimand för att ha tagit till tortyr, men fick fortsätta verka. Det kan förstås ses som ett taktiskt drag för att få samhället att snabbt fungera igen. Men för några enskilda var tystnaden förödande. Det handlar om de som ville ha värdslig upprättelse.

HUSTRUN BRITA I HANSJÖ var en av dem som dömts till döden, men legat i barnsäng vid tiden för avrättningarna. Hon kunde därför inte avrättas. Det ofödda barnet hade ju inte gjort något. Domen betydde att Brita i praktiken var utestängd från sockengemenskapen. Hon fick t ex inte ta nattvarden. När biskopen visiterade socknen 1671 väntade hon fortfarande på sitt straff och förde saken på tal med honom. Biskopen kunde inte hjälpa henne utan hänvisade till hovrätten. Och på hovrättens dom väntade Brita förgäves. 1674 avlider Brita. Det innebär nya problem för såväl familjen som kyrkan. Tystnaden har gjort att man inte vet om man ska betrakta henne som en dödsdömd grov brottsling. I så fall ska hon ju inte få en vanlig begravning på kyrkogården. Biskopens välvilliga inställning till henne – även om han såg sig förhindrad att ingripa – förhöjer förvirringen. Kyrkoherden överlämnar helt enkelt beslutet till landshövdingen som beslutar att Britas kista skulle bäras i tysthet ”utan något väsende eller ceremonier” till kyrkogården, fast norr om kyrkan. Landshövdingen menade att hon ”har likväl kristeligen avlidit”. Hovrätten hade ju inte givit någon order om att verkställa avrättningen.

TROLLDOMSKOMMISSIONEN får en helt ny uppgift 1677. Nu arbetar man, efter idogt arbete av kaplan Noraeus och läkaren Urban Hiärne, för att stoppa processerna och förhindra nya anklagelser, bland annat genom att proklamera att landet för alltid var rensat från häxor! Ett pedagogiskt grepp för att få bukt med vidskepelsen. Kanske är det tystnaden som gör att den illa omtyckte Lars Elvius kan bli riksdagsman och bevista kröningsriksdagen i Uppsala 1675. Han verkar också ha ”jobbat in sig” i församlingen och med tiden åtminstone övervunnit den rent fientliga stämningen.

1680 begär Elvius att få anställa en adjunkt då han började känna sig för gammal för de besvärliga resorna till Orsa Finnmark.

1694 begär han att helt få slippa sin tjänst och att sonen Johannes får överta den istället, vilket också beviljas.

1696 dör Laurentius Elfvius Petri i prästgården i Orsa.

För alltid med epitetet ”Den förste förhörsledaren i den rannsakning som skulle bli upptakten till de stora processerna i Dalarna”. Eller kanske var det som Västerås Herdaminne beskriver honom: ”Oberäknad hans widskepliga tro, gemensamt med Biskopen och alla hans medbröder, om trollsaken, war han en hederlig prest”.

Janne Bäckman.