SOM NAMNET ANTYDER föddes Lars Elvius i Älvdalen, år 1624. Pappan Petrus Sudermannus var kyrkoherde och morbrodern Gustav Elvius var även han en aktad kyrkoman. Morbrodern var den som följde Lars till akademin år 1642. Snart var han amanuens, utsedd av Olaus Laurelius. 1651 hittar vi honom i Västerås skola där han även studerat musik och ansågs vara en god sångare. 1653 prästvigs han. Samma år gifter han sig med prästdottern Margareta Pontelia Widekindi och 1658 kallas han till pastor i Älvdalen efter sin far. Lars Elvius är fjärde generationen på posten! Han ”hade en tid lugn och nöje på denna sin fädernesort” vet Västerås Herdaminne att berätta. Han verkar ha byggt upp – eller möjligen tagit över – en liten förmögenhet. Det talas om att på herr Lars åker går det 30 kor. En ansenlig hjord vid den här tiden.

MEN SÄG DEN LYCKA som varar för evigt. På hösten 1667 kommer det till Elvius kännedom att gossen Mats Nilsson sett hur vallpigan Gertrud Svensdotter, blott 11 år gammal, fört sina getter över Österdalälven, vid Åsens by, genom att gå på vattnet. Gertrud kom egentligen från Lillhärdal men bodde hos sin farfar och hans systrar i Åsen. Lars Elvius som var en samvetsgrann prästman, förhörde Gertrud enligt konstens alla regler.
Gertrud uppgav att det var en piga från granngården hemma i Lillhärdal, Märet Jonsdotter, Stor-Märet kallad, som fört henne till Satan och lärt henne svartkonsterna. Hon hade sannolikt blivit inspirerad till bekännandet av 15-årige Erik Eriksson som ansågs vara synsk. Han hade berättat hur han fallit i dvala flera gånger och i en av visionerna under dvalan sett Gertrud och flera barn, bland annat hans egen syster, suttit vid ett bord i Blåkulla. Till och med Gertruds far vittnade om hur Märet och Gertrud använt honom som ridhäst till Blåkulla. Man misstänker att det berodde på att Gertruds far stått i avsikt att fria till Märet men åkt på storstryk av en rival.

FÖRHÖREN MED GERTRUD blev startskottet för häxprocesserna som under några år spred sig över snart sagt hela Sverige. Det är oklart huruvida Elvius själv deltog i den tortyr som tycks ha förekommit i sammanhanget. Vi vet att länsmannen Erik Hansson inte drog sig för metoden för att få bekännelser, men detta var inte sanktionerat av hovrätten, den instans som vid den här tiden hade rätt att besluta om tortyr som förhörsmetod.

KLART ÄR DOCK att både Elvius och Hansson trodde starkt på häxor och trollkonster – som så många andra vid den här tiden. Båda var också personligt berörda av anklagelser. Flera förhörda uppgav att Satan var lik prästen i Älvdalen och hette Lars. Satans hustru och barn skulle också ha samma namn som kyrkoherdens anhöriga. Länsmannens egna barnbarn tillhörde dom som sa sig vara häxornas offer och bland de personer han lät tortera fanns en av hans närmaste vänner.
Det låter för oss motsägelsefullt att man torterar sina närmaste, men vid den tiden var man övertygad om häxeriets existens och att den enda chansen att rädda sin själ var att bekänna sitt brott. I annat fall var man förlorad och ändå dömd till helvetet, även om man fick behålla livet en stund till här på jorden. Man förlorade förstås sin plats i samhället och var stämplad. Att tvinga fram ett erkännande var någon form av perverterad humanism. Obegripligt i våra dagar – helt logiskt med dåtidens tankevärld.

FAKTUM ÄR ATT man inte fick avrätta personer som nekade till sina brott. Det räddade också Stor-Märet vid den första rättegången, ledd av bl.a. Elvius. När domen föll i april 1669 kunde man inte döma någon till döden. Men det hängde på en skör tråd. De båda misstänkta, förutom Märet, Karin Änka som pekats ut när hon satt och följde rättegången, fördes till avrättningsplatsen med tron att de skulle dö. Man hoppades att de i sista stund skulle erkänna. Då skulle de få nattvarden, halshuggas och få nåd hos herren! Men båda fortsatte att blåneka.

LARS ELVIUS SADES LIDA av det som hände. På två sätt. Dels för att Satan så uppenbart – för honom – ställde till det på jorden. Dels av medlidande för de drabbade.
I Västerås herdeminne står det: ”Elfvius war ömsinnad och led dubbelt deraf, både af satans magt och konster, på hwilka han starkt trodde, och de olyckliga, dem han beklagade såsom sina förlorade åhörare”. Men stenen var i rullning. Häxjakten spred sig. Eftersom den inledande händelsen inträffat i Älvdalen, om än med Lillhärdalsbarn inblandade, ville Elvius förstås rädda sin hemsocken, Älvdalen.

MED STÖD AV DÅTIDENS instruktionsbok i hur man avslöjar och hanterar häxor, Häxhammaren eller Mallevs Maleficarum, i högsta hugg gav han sig ut för att jaga Djävulen och hans anhang ur socknen. Det var inte första gången den kom till användning. Boken skrevs redan 1487 av två dominikanska inkvisitorer och blev en bestseller. Fram till 1678 var det den näst mest spridda boken efter Bibeln i Europa. Det året togs titeln över av John Bunyans Kristens resa. Lars Elvius genomförde inte heller förhören på eget bevåg. Landshövdingen Duwall gav order om förhören.

I ÄLVDALEN KOM 30 MÄNNISKOR att anklagas för häxeri under ledning av fogden över Österdalarna. Rättegångarna inleddes i juli 1668. 18 personer dömdes till döden och sju dödsdomar verkställdes i maj 1669. Dessutom dog Gyris Märit Erichsdotter i fängelset, möjligen i sviterna av tortyr. De som frigavs var barn eller nekande och kunde därmed inte dömas, vilket sågs som ett mindre bekymmer eftersom de skulle straffas ändå efter döden. Flera av de avrättade hade angivits av barn. Barnvittnena råkade också illa ut. De piskades eftersom de ju varit i Blåkulla.

I MARS 1669 SVEPTE HÄXVÅGEN IN över Mora. Den 12 augusti kom den nybildade Dalarnas trolldomskommission till Mora och häxprocesserna inleddes. Under fem dagar förhördes sextio vuxna och ett okänt antal barn. Det finns inte så mycket bevarat från kommissionens förhör då den ansvariga skrivaren konstaterade att nästan alla hade samma historia att berätta. Det var inte värt att slösa tid på att skriva ner allt.

EFTER NIO DAGARS RÄTTEGÅNG dömdes 23 av de 60 misstänkta till döden för trolldom, avfall från Gud, förbund med Djävulen och barnaförande (de hade lurat barn till Blåkulla). 15 skulle avrättas direkt medan övriga skulle sättas i fängelse eftersom rätten var osäker på deras skuld och att de hade gott rykte och det fanns hopp om bättring!

Den 24 augusti 1669 halshöggs de 15 och brändes på bålet. ”Först sju på det första bålet, fem på det andra och tre på det tredje, ett gräsligt spektakel”. Ytterligare sex kvinnor avrättades senare. 148 barn piskades med ris och en pojke fick löpa gatlopp.

I nästa nummer av Orsakompassen, lagom till Valborg, får du läsa fortsättningen av historien. Då anländer Trolldomskommissionen till Orsa.

Janne Bäckman.