dikten som
utspelade sig
i orsa kyrka
Kan ni tänka er en midsommarmässa i kyrkan när portarna plötsligt slås upp och in kommer prins Carl Philip, konstnären Lars Lerin och poeten Bob Hansson in. De tämligen beskänkta herrarna sätter sig ner i bänkarna och stämmer in i psalmsången så kraftfullt att de tar över totalt. Under tiden sitter Junior i bilen och väntar på de tre rumlarna. Är bilden osannolik?
PÅ MIDSOMMARAFTON är det hundra år sedan som precis en sådan händelse utspelade sig i Orsa kyrka! Fast de tre var förstås Prins Wilhelm, Anders Zorn och Erik Axel Karlfeldt. Den senare odödliggjorde händelsen i sitt poem Kyrkosångare som publicerades i diktsamlingen Hösthorn 1927. Och i bilen satt Emma Zorn och väntade på att få åka vidare till Skattungbyn.
NÄR DIKTEN KOM spekulerades det rätt ordentligt om vilka de tre egentligen var. Karlfeldt förstod man var med men om de andra två var buden många. Heidenstam och Fröding var några av buden. Prins Eugen lika så och till och med Nathan Söderblom ansågs dölja sig bakom de tre som beskrivs som en konungason som såg ut som en midsommarstång, den andre var diger och röd och het och den tredje ”mer av folkets typ”, vilket blygsamt nog var Karlfeldt själv.
PRINS WILHELM har själv berättat om händelsen och även Axel Hambraeus har vittnat om den i ett brev. Han var nämligen en av prästerna tillsammans med kyrkoherden Johan Gabrielsson. I sin bok ”Blick tillbaka” berättar Wilhelm om händelsen. De har firat midsommaraftonen hos Zorn i Mora. Som sig bör vakar man in midsommardagens gryning och ett tämligen duvet sällskap beslutar sig på midsommardagen att ta en ”uppfriskande åktur” med målet Skattungbyn där Zorn vill visa den gamla timringskonsten. Dessutom planerar man att besöka lillasyster Mejt och Orsa kyrka. Man hade inte räknat med att gudstjänsten ännu skulle pågå. Det hölls ett kyrkligt ungdomsmöte i byn men kyrkan var ändå inte särskilt välfylld. När de tre superkändisarna – sin tids jetsettare – kom in i kyrkan väckte det givetvis en viss uppståndelse.
”DET ÄR MYCKET TROLIGT att vi såg en smula dävna ut efter nattvaket och därför strax blev genomskådade av den skarpsynte klockaren” konstaterar prins Wilhelm. Axel Hambraeus beskriver deras entré så här:
”MAN HADE SJUNGIT en psalm och kyrkoherden hade hunnit halvvägs i sin predikan, där han dundrade mot modern otro och sedernas upplösning, då församlingens uppmärksamhet togs i anspråk av trenne herrars intågande i helgedomen. Kyrkoherden, som hade god syn, såg genast vilka de voro, och ehuru han icke var buskablyg av sig, kom han i ett ögonblick bort i sina tankar. Möjligen hade hans ord fallit annorlunda, om han varit beredd på sådana åhörare, nu samlade han sig dock och dundrade färdigt på den inslagna vägen. Men när amen vart sagt och en psalm sjungen, gick han ned och hälsade gemytligt furstesonen och hans drabanter välkomna.”Sångkvaliteten i trion var – låt oss säga varierande, något som Wilhelm också vittnar om:
”VARKEN ZORN ELLER JAG hade några röster att skryta med utan det var Fridolin som fick klämma i för oss alla tre.” Fridolin var Karlfeldts diktar alter-ego. ”Jag tror Karlfeldt aldrig var medveten om hur högt han den gången föll in i psalmen…”
1919 VAR DET INTE BARA de tre kändisarna som väckte uppmärksamhet. Zorns bil var nog så imponerande. Och där satt Emma och väntade … När de tre äntligen kom ut var dom inte ensamma.
”NU SLOGS HASTIGT en kompakt ring av åskådare kring bilen. Nyfikenheten var stor och man hörde en och annan förnumstig anmärkning om det besynnerliga åkdonet” minns prins Wilhelm.
AVFÄRDEN BLEV tämligen bullrig. ”… det dröjde en stund innan den kom igång, men i gengäld förde den sen lika mycket oväsen som den värsta racer. Puttrande, spottande, smällde och rök. Kretsen vidgades snabbt, man ryggade förskräckt några steg tillbaka och betraktade med oförställd häpnad det flåsande vidundret som betänkligt störde en gassig helgdagsaftons frid.”
NÄR WILHELM skriver om sitt och vännernas besök i Orsa kyrka är han den enda som fortfarande är i livet av kyrkosångarna. Han erinrar sig bibeltexten som lästes i kyrkan den dagen. ”En människas dagar äro som gräset, hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vinden går däröver, så är det icke mer, och dess plats vet icke mer därav”.
Men konungasonen har invändningar mot orden:
”Men kring de båda dalahövdingarnas vårdar skall vinden aldrig upphöra att tala. I dess ord förnimmer vi något av det äktaste, lödigaste och omistligaste som blivit vår svenska
arvedel. Och på dem bägge kan man tillämpa morasonens ödmjukts stolta ord:
”Gärde onums weiser wen an wilda”. Hans verk visar vad han ville.
Den andre var diger och röd och het och såg sannerligen ut som en större profet, eller ville man finna en pfalzgreves plym på hans hatt som ett krön åt hans ampla volym.
Den förste såg ut som en midsommarstång, förty han var smäcker och rak och lång.
Han sjöng som från ovan med furstligt dån, och sannfärdeligen var han en konungason.
Den tredje var mera av landets typ, lägre till växten, men intet kryp, spände sitt bröst, simulerade buk, som fogdar och gelikar hava för bruk.
Emma Zorn 1860–1942.
Född Lamm. Träffade Zorn när fadern beställt ett porträtt av brodern och Emma satt barnvakt. Fyra år senare var de gifta. Emma grundade Zornmuseet, Mora folkhögskola och Zornska barnhemmet och var starkt engagerad i folkbiblioteket och hembygdsföreningen. Lär ha lånat ut pengar till Karlfeldt så att han kunde köpa Sångsgården. Emma väntade i bilen under högmässan och hamnade därmed inte heller i dikten.
Kyrkosångarne Karlfeldt, Hösthorn (1927)
När prosten såg upp från det sista blad av predikan, såg han tre män i rad som stodo under gångens båge av björk, just där solen sken in, medan kyrkan var mörk.
De stodo med förklarat ljus över hyn, och kyrkfolket trodde sig skåda en syn: »Förvisso är detta de vise män från österlandet som gå igen.«
»Nej«, viskade klockarn, »de blicka så slött, det är djävulen, världen och vårt eget kött.
Med Herodias dotter, som Johannem besvek,
ha de dansat i natt sin midsommarlek.«
Men amen vart sagt, och psalmen tog vid, och orgorna spelte Den blomstertid. De tre stämde in med iver och fart och sjöngo både fagert och underbart.
Den förste såg ut som en midsommarstång, förty han var smäcker och rak och lång. Han sjöng som från ovan med furstligt dån, och sannfärdeligen var han en konungason. Hans sång gick lugnt som med vana fjät genom förgården upp till ljusets majestät
och sänkte sig ödmjukt med dämpad ton som ett palmsus vid konungarnes konungs tron.
Den andre var diger och röd och het och såg sannerligen ut som en större profet, eller ville man finna en pfalzgreves plym på hans hatt som ett krön åt hans ampla volym. Men hans sång flög lätt och ljus som en fjäril kring altarets heliga tyg och käril, den steg efter pelarn till korets valv och låg som en lärka bredvid duvan och skalv, den for som en smekning, förstående, len, över gammalt guld och liljor i sten.
Så sjöng han konstens och skönhetens lov, som en Hiram av Tyrus i Salomos hov.
Den tredje var mera av landets typ, lägre till växten, men intet kryp, spände sitt bröst, simulerade buk, som fogdar och gelikar hava för bruk.
Men hans hjärta var fullt av sommarens lust, och hans röst var frodig av sol och must, än hög, än låg, som stundom man hör, då kyrkovärdar sjunga i kör.
Han stod som för hela fädernestammen och drillade långt på bönernas amen.
Så sjöng han med andakt och fyrväldigt ljud som en åkermans son till åkrarnas Gud.
I blickarnas brännpunkt de stodo med lugn, de stodo som tre män i en brinnande ugn. Och prosten steg ner och kom ut på gången och sade: Tack för den märkliga sången! Tack själv, kusin, sade Abednego. De andra hälsade höviskt och tego. De tre gingo ut efter längd och rang, och menigheten följde på sten som sang.
Det stod en vagn utan hästar vid porten, en sådan var aldrig skådad i orten.
I denna stego de främmande tre; att de voro något heligt kunde man se. Ett moln slog upp kring den frustande kärran, och folket sade: De fara till Herran.
Janne Bäckman.