[19 DECEMBER 2022]
Jul – En gång i tiden
En gång i tiden firades inte jul till Kalle Ankas minne. Tidens TV var kyrkbacken, julljusen var av talg, inte LED, Näsnissa Olof Samuelsson, född 1867 var en flitig nedtecknare av livet i Orsa under förrförra seklet. I Orsa skoltidning 4 1971 berättar han om hur julen firades förr. Han börjar med förberedelserna.
På tredjedag jul inledde man ”timbörkalasi” kalaskörningar med timmer från skogarna! Bilden föreställer dock ett mer vardagligt timmerekipage. Foto Orsa Bildarkiv.
”Dagarna före jul rådde stor brådska, bygdens handkvarnar togos i livligt bruk för gröpning av malt till jul- och timmerkalasbrygden. Från Västerdalarna inköpt fisk lutades. Bröd av olika sorter, såsom ärt- och potatisblandat rågbröd, kornbröd och rågbullar bakades.
I en del familjer skurades stugugolvet, varvid fulla ämbar (Bittör) vatten inburos och slogos ut, över golvet, medan de mer försigkomna barnen med en kvast under ena foten och styrande och sparkande med den andra, lik en virvelvind seglade i olika riktningar i vattnet. Under vilostunderna petades hål i igengrodda skarvar mellan golvtiljorna, genom vilka hål skurvattnet avleddes. Efter fullbordat värv fick golvet torka upp så småningom.
Julljusen (jol-ljosi) tillreddes av vid slakten tillvaratagen sämre talg, (rintkragär). Denna var lika torr och hård som lutfisken vid inköpet och måste förden skull undergå en grundlig bearbetning för att fylla sitt ändamål. Först hamrades talgen till en mjuk massa på förskinn, (stjimpor), utlagda på stugugolvet. Därvid användes hammare, vilka undan för undan uppvärmdes vid elden i spiseln. Arbetet utfördes av barnen och det var inte utan att de smått kivades om platserna vid förskinnen och vid spiseln, alldenstund hamringen var mer roande, men i spiseln låg det nära till hands att hamrarna blevo utan skaft.”
LJUSEN SKULLE VARA dels enkla, dels med tråd och dels med tre grenar. Själva doppningen skulle utföras av vana kvinnor.
”Annars tog man risken att av alltsammans få julgröt till svinen.”
SJÄLVA STÖPNINGEN SKEDDE I EN SMÖRKÄRNA. Det var vid den här tiden på året man brydde sig om hygienen för en gångs skull.
”Om åtskilligt brast, efter nutida begrepp i fråga om boningsrummens skurning, fingo de dock sin högtidsprägel till julen. Dess interiör förhöjdes med hackat granris, vilket ströddes på golvet. Dalmålningarna dammades och andra väggbonader, knypplade handkläden (ånkläni), blevo skinande vita vid tvätten, sängvässlen utbyttes mot nya sådana, vrår och skrymslen pyntades upp på bästa sätt och grenljusen fingo plats i fönstren. På bordet framsattes trä- eller tennstop med julöl, smör, tillrundat som en hätta, på en trä- eller tenntallrik samt småost och messmör på en annan tallrik och även gammelost, i den händelse sådan fanns att tillgå. För ett värdigt julfirande skulle ock brännvinskaggen fram, samt därtill bröd och bullar.”
MÄNNEN JOBBADE I SKOGEN in till det sista. På själva julafton fick man inte hugga ved så det klarade man av i skogen innan. Så var det dags för själva firandet.
”Efter allt julstöket blev det inte mycken tid till vila, då ottan började kl. 4 på juldagens morgon. Ottan var allmänt besökt. Kyrkfärden var som ett enda stort tåg med facklor, då de ottebesökande skarorna med tjärstickeblossen kommo fram till kyrkan. Inne på de sammanträngda gårdarna i Kyrkbyn, vilken av gammalt var belägen väster om kyrkan, upptogos varenda plats av kyrkskjutsar. Under ottan, vilken pågick till fram mot dagningen, rådde högtidlighet och andakt.”
PSALMSÅNGEN LEDDES AV KLOCKAREN, och enligt Näsnissa Olof sjungs det inte på det viset längre.
”Det var gammaldags upplyftande sång, som aldrig mer får höras i Orsa kyrka. Med fädernas bortgång tystnade sången därinne sannolikt för alltid.”
En något mer borgerlig jul än den som Näsnissa Olof beskriver, hemma hos familjen Tegman 1929. Foto Orsa Bildarkiv.
Näsnissa Olof Samuelsson från Oljonsbyn, längst till höger, syns här med fr v fostersonen Tur Hans Hansson, Tur Hans hustru Margit och Näsnissa Olofs hustru Näsnissa Anna. Foto Orsa Bildarkiv.
EFTER OTTAN SAMLADES MAN på sin tids Facebook fast IRL, dvs utanför kyrkan för att hälsa på varandra, skvallra och ”bjuda varandra på en uppfriskande vänskaps- och styrketår.”
Juldagen var annars lugn.
”På juldagen, högtidens heligaste dag, höllo alla sig inne hemmavid och njöto i fulla drag av julens timliga goda, liksom ock av dess andliga välsignelser efter måttet av envars mottaglighet”.
På annandagen var det andra bullar.
”På annandagen kände man sig mer fri efter hemkomsten från kyrkan. Man njöt ock mer fritt av brännvinskaggens innehåll än dittills under julen. Kl 6 på kvällen ingick nästa dag. Julen var tillända och måttet fyllt av alla till densamma hörande gudaktighetsövningar. De återstående timmarna av dagen och fler tillägnades åt brännvinet i kretsen av supkamrater, tills allt som hör till tiden och dess nakna verkligheter försvunno för medvetandet. Glädjen över den nya livsinställningen stod högt i tak. I detta tillstånd avlägsnade sig den ene efter den andre, för att bokstavligen kravla sig tillrätta såväl på benen som ock till sin verkliga inställning till tillvaron i tiden.”
PÅ TREDJEDAG JUL forslade man hem timmer från skogen under s. k. kalaskörningar, timbörkalasi. Den vars timmer man körde hem var värd och såg till att varje kalaskörare fick ”en sup eller två och sedan alla fått lassen pålagda, bjöd värden på rågbulle, smörgås och brännvin, varjämte nämnda vara ytterligare tillhandahölls under hemfärden.”
VÄL HEMMA BLEV DET LUTFISK, kött och potatis, gammelost och korv, bröd och ännu mer brännvin till körarna. Snart var diskussionerna igång, ”om goda travhästar, stora och små timmerlass, skickliga och slarvaktiga timmermän, by- och sockensmedernas olika fallenhet för sitt yrke, skick och oskick, slipstensfärder till norr, söder, öster och väster, älgskyttar och hästskojare m.m.”
Näsnissa Olof beskriver hurusom körarna blev tämligen lössläppta varefter nivån sjönk i tumlare och kopparskålar.
”Om någon fått tänderna så vassa att det tog sig uttryck i kalasfridens störning, fick denne en lämplig avbasning, honom till straff och andra ” vasstänta” till varnagel.”
NÄSTA DAG FORTSATTE MAN TIMMERKÖRANDET och en ny värd såg till att hålla grytan kokande och så höll man på till Tjugonda knut.
Säga vad man vill om våra förfäder. Men fira jul kunde dom…
Janne Bäckman.
VARFÖR SÄGER VI JUL?
Julen har ju under kristen tid firats till åminnelse av Jesu födelse. Därav heter högtiden på engelska Christmas – Kristus mässan. Jättelogiskt. På tyska heter det Weinacht. Helig natt. Passar som handsken i det ”moderna” konceptet. På franska heter det Noel. Det betyder födelse. Funkar också. Men här kan det vara så att ordet kommer från keltiskans ord för ny sol. Och det är vink om att vi firat helgen redan innan Jesu födelse. Och det har vi. Fast då handlade det om midvinter. Man firade att nu vände det. Det är i den kontexten vi hittar vårt jul, eller yule (som man faktiskt också använder i engelskan ibland). Ordet finns både i fornnordiskan och i gotiskan. Riktigt hundra på betydelsen är man inte. En ganska övertygande tolkning är dock att ordet helt enkelt betyder – fest.
VARFÖR SÄGER VI TOMTE OCH VARFÖR SÄGER HAN HO HO HO?
Tomten är också äldre än julen. Ursprungligen var han en liten vresig gråklädd vätte som såg efter gården han bodde på. Det var viktigt att hålla sig väl med honom. Speciellt viktigt var det att man skötte djuren. Han antogs vara den första mannen som odlade upp just den gården och som inte kommit till ro efter döden, utan fortsatte att slå vakt om den. Den gårdstomten är sannolikt också en utveckling från fornnordisk folktro. Så småningom blandades hans egenskaper samman med Sankt Nikolaus, en helgonförklarad biskop från Turkiet. Han färgsattes av Coca-Cola och vips hade vi vår röda jultomte. Att han säger Ho ho ho får vi skylla på Shakespeare. Skrattet kommer från hans figur Puck i En midsommarnattsdröm.