Storyn i både filmerna och musikalen Jesus Christ Superstar ses till stor del genom Judas ögon. Judas som är hängiven saken – ett fritt Israel – tycker att Jesus som han beundrat mer än någon annan, börjar svika sitt högre ideal. Han ägnar sig mer åt sin lojala beundrarinna Maria Magdalena och har blivit för intagen – för att inte säga självupptagen av sina följares beundran för honom. En utmattad Jesus säger t.o.m. åt de som ber honom om hjälp att ”hela er själva!”. Judas anger Jesus med den outtalade tanken att den rebelliska rörelsen ska få ett nytt ledarskap. För angivelsen får han 30 silvermynt, men tar sitt liv när han inser vad han gjort.

Till skillnad från i evangelierna slutar Jesus Christ Superstar här. Det psykologiska spelet mellan Judas och Jesus och de övriga är det viktiga. De teologiska frågorna initierade av den i föreställningen frånvarande återuppståndelsen är inte intressant för berättarna.

Skaparna av Jesus Christ Superstar är förstås Andrew Lloyd Webber och Tim Rice. Redan 1965 hade den då 17-årige Lloyd Webber och den 20 årige Rice skrivit musikalen The likes of us, men den ville inte lyfta. (Den sattes inte upp förrän på 2000-talet.) 1967 fick de i uppdrag att skriva ett stycke baserat på en historia från gamla testamente till Colet Courts skolkör i London. Historien var den om Jakob och hans elfte son Josef, favoriten i barnaskaran som utmanövreras av de andra syskonen och tas för död till motsatsen på ett gammaltestamentligt sätt bevisats … Stycket var 15 minuter men började växa och blev till slut deras första framförda musical, Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat. Storyn hade premiär 1968.

Religionen stod inte högt i kurs i slutet på 60-talet och början av 70-talet. Det hindrade inte Rice och Lloyd Webber att fortsätta undersöka de bibliska historierna. Idén om att beskriva spänningen mellan Jesus och Judas på scenen väcktes.

Först skapades albumet, med Ian Gillan som Jesus, Murray Head som Judas, Michael d’Abo från Manfred Mann som Herodes och Yvonne Elliman som Maria Magdalena. Ingen var nämligen intresserad att sätta upp den som musikal. Storyn slog. Det visade sig att albumet skulle inspirera till inte mindre än 21 oauktoriserade uppsättningar med en massa legala åtgärder som följd. Föreställningar fick ställas in i 19 av de största amerikanska städerna och producenten Robert Stigwood som köpt rättigheterna fick skynda sig att skapa en ”riktig” uppsättning.

Musikalen hade debut på Broadway den 12 oktober 1971 och jodå, Yvonne Elliman var med nu också. Och man hade tagit det för den tiden modiga steget att ha färgade Ben Vereen i rollen som Judas. Han kom också att hyllas för sin roll, bl. a. med en Theatre World Award. Musiken fick också bra kritik, men över lag fick föreställningen växlande recensioner. Den nominerades för Tony Awards, men fick inget pris, Lloyd Webber fick Drama Desk Award som mest lovande kompositör. Totalt spelades 711 föreställningar av musikalen.

1972 fick Jesus premiär på Palace Theatre i London och nu började det röra på sig på allvar. Kompositören Dmitri Shostakovich var på en föreställning strax innan sin död och lär ha sagt att han önskade att han någonsin komponerat något liknande! Mest fascinerad var han av kombinationen rockband – symfoniorkester. Föreställningen var en braksuccé, även bland kritikerna och kom att gå på teatrarna i åtta år! Sverige var tidiga med att sätta upp Jesus Christ Superstar. Den sattes upp under fem dagar i rad på Scandinavium i Göteborg redan i februari 1972 och drog 74 000 åskådare, ett långvarigt rekord. I rollen som Maria Magdalena sågs för övrigt Agnetha Fältskog. Jesus spelades av Bruno Wintzell och som Herodes såg vi Örjan Ramberg.

Redan 1973 kom filmatiseringen av Jesus Christ Superstar. Jodå, Yvonne Elliman spelade Maria Magdalena. Carl Anderson spelar Judas och Jesus av Ted Neeley, sedan Ian Gillian tackat nej. Han hade för mycket jobb med Deep Purple. Mickey Dolenz från Monkees och David Cassidy var också påtänkta för filmen! Tim Rice hade skissat på en storfilm a la Ben Hur, men Norman Jewison hade helt andra idéer. Han lät handlingen utspelas i nutid med skådespelarna som aktörer som skulle återskapa Jesu sista dagar. Så vi får se en blandning av skådisar i jeans och kaftaner och den ger ett rätt rörigt intryck. Den fick också ett ganska ljumt mottagande utom från ett oväntat håll. Norman Jewison visade filmen för Påven Paul VI – som gillade den! Han såg potentialen i filmen. Den kunde öka intresset för religiösa frågor i ett alltmer sekulariserat samhälle.

Andra religiösa grupper var mer tveksamma. Vissa judiska grupper ansåg både filmen och musikalen för antisemitiska och att de underblåste tanken om judarnas kollektiva skuld till Jesu död. Katolska och protestantiska grupper såg den som hädisk, inte minst för att den framställer Jesus som en sexuell varelse. Dessutom hade återuppståndelsen utlämnats totalt. Tim Rice hade också sagt att Jesus sedd genom Judas ögon var en vanlig människa. Det uttalandet föll inte i god jord. Andra ansåg att den tvivlande Judas framställdes i för god dager. Ironiskt nog förbjöds filmen i Sydafrika för att den var för oreligiös. Samtidigt förbjöds den i Ungern för att den spred religiös propaganda.

Sedan dess har varje årtionde haft sin beskärda del av Jesus Christ Superstaruppsättningar. Bland de mer remarkabla och lyckade hör Andrew Lloyd Webbers Revival Version från 1996, där Alice Cooper dyker upp som Herodes!

1999 gjordes en ny filmatisering med Rik Mayall som Herodes. Andrew Lloyd Webber har själv sagt att det var mer som den version som han själv ville göra en gång i tiden.

2018 återkom Andrew Lloyd Webber till sin första hit genom att sätta upp Jesus Christ Superstar Live in Concert med John Legend som Jesus, Alice Cooper som Herodes och Erik Grönwall som Simon Seloten. Båda filmerna och denna föreställning brukar återkomma på TV i påsk.

Håll utkik. Det är storyn värd.

Janne Bäckman.