[25 januari 2023]
Ida Larssons liv – från kall till fall
Det finns en bild i Orsas eminenta bildarkiv som berört mig mer än de flesta andra. Det är en bild tagen av Elma Tegman, förmodligen 1944. Först ser man henne nästan inte för röran i rummet, men på golvet ligger en gammal kvinna med sjal, insvept i täcken och med rejäla raggsockor. Man skulle kunna tro att hon fallit ur den belamrade soffan som står bakom henne, men enligt fotografen hade hon valt att bo på golvet.
Sista bilden i hemmet i Trunna. Ida hade själv valt att bo på golvet, hon var svårt senil och fördes till Församlingsgården där hon avled i april 1944.
Man hade inte hört av kvinnan på ett tag så polisen bad Elma Tegman att titta till damen. En granne hjälpte henne in och bilden är en ögonblicksbild av hur Elma fann henne. Bland allt bråte låg 40 albylburkar fyllda med enkronor.
Kvinnan på bilden var inte urtypen för en utslagen människa. Ida Larsson hade tvärtom varit respekterad lärare, barnmorska och nykterhetskämpe. Men de sista åren for inte väl med Ida. Hon blev helt enkelt senil. Någon familj hade hon inte. Båda hennes yrkesval var ”kall”. Såväl barnmorskan som lärarinnan (inte läraren…) förväntades vara ogifta – helst ungmör. Eller möjligen gift med sitt yrke.
Möjligen var även starten bekymmersam. Ida föddes i januari 1864. I födelseboken står Ida som oäkta dotter till pigan Malis Brita i Rosentorp. Malis Brita kom från Ovanåker och var 31 år när Ida kom. Av allt att döma bodde de hos en släkting, bonden Malis Olof Olsson. Ida hade sex syskon varav tre dog i späd ålder. När Ida var tre år flyttade familjen till Fredshammar. Modern hade nu gift sig med dagakarlen, sedemera uppsyningsmannen Magnus Larsson från Sunne och sannolikt Idas biologiska pappa.
Tack vare Ida vet vi en hel del om livet i Fredshammar. Hon beskrev det nämligen i en artikel i Julbok för Västerås stift 1923. Bruket var ett helt eget samhälle, med butik, skräddare, skomakare, barnmorska, skola och så vidare. Bruksherrarna beskriver Ida som ”små kungar med privilegium på att vara förtryckare om det föll dem in”. Disciplinen var hård. Allt var ransonerat. Arbetsdagen började fem på morgonen och slutade 12 timmar senare. Under vintern delade man in arbetsdagen i kvarter med tre timmar i varje. För att få dagsljuset att räcka kunde man behöva två dagars jobb för att komma upp i ett 12-timmarsdagsverke. Dom gångerna halverades dag-penningen. Normalt var den en krona. Den 50-öring man kunde få under den mörka årstiden täckte inte ens maten. Kvinnornas dagsverke var för övrigt bara 75 öre även i normala fall. Barnen fick knacka torv och tjänade 25 öre för tio timmars arbete.
Märkligt nog menade Ida att järnhanden som bruksherrarna höll över arbetarna på bruket också ledde till ordning och reda: ”och utan det hade inte bruksfolket blivit det sparsamma och strävsamma folk som det fortsatte att vara även efter det att brukets historia var över”, skriver hon. Samtidigt ledde spänningen mellan arbetarna på bruket och bruksherrarna till att skynda på arbetarrörelsens framväxt. Ett stenkast från Fredshammar, i Kallmora och Mässbacken, började ju stenarbetarna att organisera sig. En gång om året var klasskampen bortblåst. På midsommaren. För en helg sträckte hög som låg ut i dansen på logen – bruksherrar dansade med smedsfruar, smederna med herrskapsfruar. Unga par syntes vandra hand i hand i herrgårdsallén. (Herrgården i Fredshammar är borta. Den bostadsbyggnad som finns kvar är förvaltarbostaden.)
När Ida Larsson pensionerades fortsatte hon oförtrutet att arbeta ideellt – och inte minst med att resa.
En ung Ida Larsson vid tiden för sin lärarinneexamen.
Ida berättar om en Bodakarl som stod och tittade efter de unga turturduvorna:
– Oka kom ä tä att int dömdä dansa då? (Hur kommer det sig att inte dom där dansar?)
Brukets bokhållare svarade:
– De går väl och talar om kärlek, förstår ni.
– Kärlek, sa gubben. Ä skä då va så mitji kärlek nu för tiden. Dössn Olle vånn, an fjollär full an å om sin kärlek å sin kärlek, å Brita mora, å je vi a viri gifta i yver tjugu år, å allri vettå å nån kärlek, å likå tocke a vi kommi överens. (Det ska vara så mycket kärlek nuförtiden. Den där Olle våran, han fjollar omkring med sin kärlek och sin kärlek, men mor Brita och jag har varit gifta i över tjugo år och aldrig vetat om nån kärlek och likafullt har vi kommit överens.)
Och vem har tid med romantik när man jobbar 12 timmar om dagen sex dagar i veckan …
Redan under skoltiden i Fredshammar väcktes idén om att bli lärarinna. Hennes lärarinna Karin Jonsson, som själv blev lärarinna vid 16 års ålder, uppmuntrade henne, men det var ju det där med pengarna. Småskoleseminariet låg i Falun. Vem hade råd att flytta dit för att gå i skola? Hon försökte få lån, eller åtminstone att någon borgade för ett, men trots hennes rykte som skötsam och välartad så nappade ingen. Då återstod en sak. Att jobba ihop pengarna. Ida tog tjänst som hembiträde i Mora, sparade flitigt (kanske var enkronorna i albylburkarna en flashback från den här tiden) och anmälde sig 1883 till och redan vid jultid samma år stoltsera med examen från landstingsseminariet i Falun, dessutom med ”synnerligen goda betyg”.
Sin lärargärning inledde hon som guvernant på Klotens bruksherrgård, en miljö hon ju var bekant med. Efter tre terminer vände hon hem till Orsa igen och tjänstgjorde i Torrvål, Skattungbyn, Stackmora, Trunna och Hansjö skolor innan hon kom till Kyrkbyn där hon skulle komma att arbeta som både biträdande folkskollärarinna och slöjdlärarinna från 1905 till pensioneringen 1924.
Ida var en arbetsmänniska. Och lärare hade sommarlov. Kanske var det på Fredshammar Ida fick inspirationen för sitt andra kall. Att bli barnmorska. Där härskade moster Klara. Ida beskriver henne som brukets goda genius. Hon fungerade som både sjuksköterska och barnmorska. Hon var helt oskolad ”men konsten var henne given ovanifrån”, skriver Ida. 1895 avlade Ida själv barnmorskeexamen vid Stockholms södra barnbördshus, för att kunna vikariera som barnmorska under loven! Hon fungerade också som privat barnmorska om och när det behövdes. Hon fortsatte hela sitt yrkesverksamma liv att förkovra sig, både inom sjukvården och inom skolan.
När man ser bilden på den i praktiken döende Ida Larsson får man lätt uppfattningen att det var en ensam människa som dog. Och så var det kanske de allra sista åren. Men fram till sin sjukdom var hon minst sagt aktiv. Efter pensioneringen reste hon till Tyskland och Österrike, England, Frankrike, Spanien, Grekland, Palestina och Egypten.
1937 fick hon diplom för långt och nyktert medlemskap i Godtemplarlogen, där hon var medlem sedan 1886 och arbetade som föredragshållare, ungdomstempelledare och sånganförare. Hon var aktiv i Orsa kyrkliga syförening och samlade in stora summor till krigsbarnen i Finland, Norge och Grekland. Men det kände få till. Ida ville inte förhäva sig.
Den allra sista tiden fördes hon från sitt hem i Trunna till Församlingsgården (nuvarande Kungshaga) där hon gick bort den 25 april 1944. Hon efterlämnade inga närmare anförvanter.
Janne Bäckman.