Jag fick också hänga med som reservmålis några matcher med OIK:s kämpecupslag. Gudskelov utan att behöva stå. Jag varvade raskt ned och spelade lite korphockey när jag var nära nog vuxen. Efter så där en 20 år gjorde jag comeback för Mora-Orsa Byggtjänst i en match. Jag var färdig att bäras ut på bår – redan efter uppvärmningen. Som väl är hade laget Mats Grötting som nyss slutat sin elitkarriär och fick vara med mot löftet att han inte fick göra mål. Så fort jag fick svårt att resa mig var han framme och tog pucken och åkte några varv runt isen tills jag kommit upp igen.

Men som sagt. Doften av svett och liniment i det varma omklädningsrummet är det bestående minnet. Lillårinken var ju utomhusrink. Det kunde vara rejält kallt. Blotta kroppsvärmen gjorde att det ångade när man kom in i plusgrader. Det kunde också snöa. Då hände det att såväl spelare som publik ryckte in och skottade planen så att man kunde fortsätta spelet. Det handlade inte om att OIK spelade i någon farmarserie. Det var helt enkelt så man gjorde, ännu i slutet av 60-talet. Sporten var idealistuppburen. Ändå fostrade man en hel del blivande stjärnor. Dom ska jag inte räkna upp här, för med tidens gång framstår några andra som lika stora stjärnor som dom som stod på isen.
Några är redan nämnda. Sven Olén och Carstings. Men det finns fler, de som ständigt stod till tjänst. De som inte bad om tack utan bara fanns där, höll reda på tvätten, slipade skridskor och till och med skjutsade folk till höger och vänster om så behövdes. Jag tänker bara nämna en av dem, men tacksamheten är lika stor mot de övriga. Jag tänker förstås på Rune Bäckhem. Alltid närvarande. Alltid engagerad. Var det inte hockey så var det fotboll. Rune kunde packa in så många som möjligt i sin Ford Zephyr (ifrån vilket ett visst popband från trakten tog namnet) och köra miltals till bortamatcher. Det var säkert si och så med sånt som säkerhetsbälten och sånt, men fram kom man. Jag blev så småningom stolt ägare av Runes gamla Zephyr. När jag köpte den hade jag ett minne av att den var risig. Det kom sig av att på en bortamatch i fotboll som jag följde med på, så fick en av killarna sitta och hålla i ett rep som bundits i dörrhandtaget för att dörren inte gick att stänga. Det visade sig vara en tillfällighet. Zephyren var lika väl skött som OIK:s eller OIF:s tävlingsdräkter.

Tyvärr tror jag att jag såg den här idealiststyrda idrotten dö också. Det var när vi bodde i Stackmora och föräldrarna delade upp lag för att skotta en annan legendarisk rink, den som sett stjärnor som Mats Lindh, bröderna Caris och Kjell Jönsson födas. Det var väl gott och väl. Våra ungar var visserligen inte så frekventa skridskoåkare, men ändå.
Det som fick mig att lacka ur var när jag insåg att vi föräldrar skottade och spolade och stod i – medan ungarna stod omklädda och undrade om vi inte var klara snart så dom kunde börja spela. Jag sa det inte. Men jag tänkte: ”Skotta själv om ni ska åka, ungjävlar.” Sen spolade jag fortsatt spolande.

Naturligtvis vet jag att det är helt andra krav på idrottande på den nivå OIK befinner sig idag, och jag är mycket medveten om att det fortfarande läggs ner ett stort engagemang och hjärta från så många håll. All heder till er. Men jag kände den dagen att dom som blivit berövade något var ungarna som stod där och väntade. Svett och liniment. Snöskottning och kokt med bröd. Det var inte bättre förr, men annorlunda.

Janne Bäckman, en av Orsas uslaste målvakter.

PS. Bäckhems Zephyr står numer på museum utanför Gislaved.