Hade Gustaf åkt till Orsa hade det inte blivit något Vasalopp

… och förresten borde det heta Erikssonloppet.

Låt oss en gång för alla slå fast. Hade Gustaf Vasa åkt till Orsa i stället för till Mora hade det inte blivit något Vasalopp. Vi hade ställt upp och kastat ut danskarna på en gång.

Johan Gustaf Sandbergs tolkning av Gustaf Vasas tal till Dalkarlarna. Oavsett om det skedde eller inte var det så legendariskt att Gustaf III försökte upprepa det hela när han sökte stöd för sin sak.

Om det nu var så att Gustafs äventyr i Dalarna verkligen ägde rum. Alltför mycket liknar hjältehistorier från andra tider och länder. Sannolikt gjorde de det till vissa delar, men troligen inte på det sätt som det berättas idag. Och det första Vasaloppet gick i vilket fall som helst inte den sträcka som åks idag. Han åkte förstås från Mora till Sälen, i alla fall första vändan. Att man vände på steken var inte som en del tror för att fira hans återtåg. Tåg hade dock med saken att göra. Sälen hade inte någon järnväg när loppen startade. Det var lättare för deltagarna att ta sig hem efter loppet om man körde Sälen–Mora.

Förresten visste inte Gustaf Vasa att han skulle gå till historien under det namnet heller. Han hette Gustaf Eriksson och inget annat. Vasa, efter vasen i släktvapnet började användas efter hans död. Inte heller handlar det om en blomvas. En vase är en sädeskärve. I svenska historieböcker var han Gustaf I till 1800-talet. Vasaloppet skulle följaktligen ha hetat Erikssonloppet. Eller Gustafloppet. Inte riktigt lika flashigt, medges.

Ungefär samma tid som Gustaf blev Vasa med svenskarna, alltså på 1600-talet, fick han skidor. Det finns parallella källor till den story han själv dikterade för Peder Svart. Bland annat skriver en Malungspräst 1593, 70 år efter äventyret, att Gustaf tog sig fram på snöskor. För hans egen skull hoppas vi att han fick hästskjuts nån bit också.

I stort sett alla historier om Gustafs äventyr i Dalarna har vi från hans egen mun. Och han hade förstås ett syfte med att diktera sina minnen för Peder Svart. Han ville framstå som en sjutusan till karl och frihetshjälte och värdig den kungatitel som inte alls var självklar. Redan då var en bra PR-byrå viktig för karriären. Sedan finns det muntliga traditioner som väl får säga konfirmerar att Gustaf verkligen var här. Vad som verkligen hände får vi aldrig veta.

Att Mora var Gustafs mål i Dalarna är inte så märkligt. Norra Dalarna hade tidigare varit pigga på uppror mot övermakten. Och Gustafs besök kom ju inte att göra det ryktet mindre. Det är inte så konstigt att Moraborna inte ställde upp på Gustafs uppmaningar heller. Folk förstod helt enkelt inte vad han sa. De litar inte på den där 08:an som pratar fint. Kanske är storyn om Stockholms blodbad också för otrolig. Så Gustaf drar och Vasaloppet föds.

Efter ett par dar kommer danska soldater på jakt efter Gustaf och dessutom kommer fler uppgifter om att den konstigt talande fingubben faktiskt hade rätt. De skickar iväg några män att leta tag på honom och hittar honom i Sälen. Resten är historia, höll jag på att skriva, men det har det ju varit hela tiden.

Jan Jackson med en skida och stav anno 1923 och två damskidor, även de föga aerodynamiska…

Gärna kolfiber, men först en rejäl truga till staven.
Patentbindning a la 1923. Varför krångla till det?

Med åren utvecklade Gustaf Eriksson såväl tandvärk som hipsterskägg.

Lite mindre kända är uppgifterna om att Gustaf under sina korta dagar i Mora hann vara med om att mörda en dansk fogde också. Nils Vestgöte var åtminstone underfogde och flåsade Gustaf i hasorna. Nils Vestgöte tar in på länsmansgården i Mora. Där bor också Rasmus Jute, som trots sitt namn, Jute betyder dansk (egentligen dansk från Jylland), tjänstgjorde tidigare hos Sten Sture. Från den tiden känner han Gustaf Eriksson. I den tidigaste upplagan av Peder Svarts krönika dödar Rasmus och Gustaf Nils Vestgöte. Gustafs son Karl IX stryker dock faderns namn från dådet i senare upplagor.

Hur sannolik storyn nu är så stod nationalromantiken som spön i backen i början av 1900-talet och det målades tavlor om äventyren och Peder Svarts krönika presenterades som sanningar för intet ont anande skolbarn (taskig källkritik kom inte med sociala medier…). Anders Pers från Mora fick idén om ett skidlopp och skrev en artikel om sin idé i Vestmanlands läns tidning. Artikeln kom den 10 februari 1922. Dan efter återgavs den i Dagens Nyheter och snacka om genomslag! Den 5 mars beslutade IFK Mora att testa idén och den 19 mars, en månad och en vecka efter artikeln åkte 119 (139 var anmälda) åkare de nio milen mellan Sälen och Mora! Bland dem fanns David Åberg, Holen, Fredrik Åsenlund, Kallholn, Anders Laggar, Slättberg och Jemt Per Hansson, Slättberg.

Jan Jackson hittade för ganska länge sen ett par minnen, förmodligen från det andra loppet 1923. En stav med inskription till minne och en skida.
– Förmodligen är det Rickard Jackson som använt dom. Han var en riktig idrottsmänniska och åkte loppet.

Dessutom hittade Jan två damskidor, något smidigare och lättare än den stora skidan, men jämfört med moderna skidor rena timmerstockarna. För att inte tala om bindningen. I stort sett en rem att sticka in näbbstövlarna i. Med tanke på utrustningen framstår prestationen 1922 som ett riktigt storverk. För att inte tala om Gustafs eventuella promenad på snöskor.

Janne Bäckman.

ORSA I VASALOPPET:
Orsa IF tog lagpriset åren 1937, 1939, 1974, 1975, 1980, 1983.

SEGRARE
Alfred Lif 1939, Lars-Arne Bölling (Visserligen för IFK Mora, men vi är storsinta) 1970, 1972. Ola Hassis, 1979. Bengt Hassis 1985, 1986.

ANDRAPLATSER
Erik Matslofva, 1937. Tommy Limby, 1973. Bengt Hassis, 1984. Lars-Arne Bölling, 1974.

TREDJEPLATSER
Byss Hans Hansson, 1928. Edvin Kusén, 1931, 1933. Tommy Limby, 1976, 1977. Ola Hassis, 1980, 1983.

ÖVRIGT
Bengt Hassis hade hastighetsrekordet från 1986 till 1998. Bergspriset i Evertsberg har vunnits av två Orsaåkare: Tommy Limby, 1974 och Ola Hassis, 1983. Skejtvasan 2002 vanns av Jenny Limby.

KURIOSA
Båda gångerna Lars-Arne Bölling vann var en Mora-Nisse-dotter kranskulla. 1970 Karin och 1972 Marianne. ”Synd att Nisse inte hade tre döttrar, då kanske jag vunnit Vasaloppet ytterligare en gång” sa Lars-Arne i en intervju med Sport i Dalarna då och nu.