[8 december 2022]
FINNMARKENS DILLINGER
Ska man tro alla legender och myter som florerar så är vartenda myrhål i Orsa Finnmark fullproppade med ihjälslagna drängar, gårdfarihandlare och andra förbipasserade intet ont anande människor. Dessutom hade de en och samma baneman, om man får tro på den övervägande delen av myterna: Den skräckinjagande Köl-Johan, Johan Erik Mickelsson i Västra Råberget.
Det är givetvis inte sant. Johan Erik Mickelsson var förvisso en råbarkad sälle, dömd för misshandel och anklagad för mord, men i det sistnämnda fallet blev han faktiskt frikänd av Svea hovrätt. Å andra sidan var han inte heller den Robin Hood-figur som vissa myter vill ha det till. (Han tillskrivs ha tjuvskjutit älg och skänkt till fattiga och behövande på finnmarken. Där förväxlas han säkert med Lill-Amund som vi har anledning att återkomma till.) Köl-Johan var snarast finnmarkens John Dillinger. En man som agerade våldsamt, helt i eget intresse.
Berättelserna om Köl-Johan är många. Som den gången när han kom ihop sig med Näbben från Hamra i en koja i Svartnäs. Johan klådde upp Näbben som strax återkom beväpnad med en bössa. Köl-Johan avväpnade Näbben som returnerade med att slå en spisring i huvudet på Johan, varvid ett stort stycke av huvudsvålen lossnade. Bråket dog ut. Men Johan hade ett möte med skogsförvaltaren och när han kom dit tog han av sig mössan och lyfte på skalpen till hälsning. Förvaltaren ville skicka Johan till läkaren, men Johan drog bara ner mössan över huvudet och gick därifrån.
Vid ett annat tillfälle hade Köl-Johan bytt häst med en hälsing. Hälsingen var dock inte nöjd med bytet utan ville byta tillbaka. Han bjöd in Köl-Johan i sitt hem med en utlovad sup som förevändning, men så snart Johan lyft flaskan till munnen gav hälsingen Johan ett jack i kinden med kniven, så att brännvinet rann ut genom snåret. Johan hade förstås sina prioriteringar. Han nöp ihop såret med andra handen och drack färdigt med flaskan i den andra innan han tog hand om hälsingen. Det sägs också att när man sökte efter en gårdfarihandlare som försvunnit på skogen, hemma hos Köl-Johan fann ett tämligen stort antal skjortor – fortfarande i sina förpackningar och i olika storlekar. Mer än en dräng lär också spårlöst ha försvunnit när det var dags att betala ut lön. Han ska också ha varit mycket sträng mot sina två hustrur. Den fru som överlevde Johan vistades tandlöst och böjd på ett äldreboende. Hennes ena hand var ständigt knuten, vilket man tillskrev reumatism. Men när hennes hand till slut öppnades visade det sig att hon i ett fast grepp hållit sina framtänder, utslagna av Johan. De här historierna får möjligen till en del tillskrivas mytologin, men säger en hel del om Köl-Johans renomé. Den var inte bra.
Köl-Johan, finnmarkens Dillinger, redo för jakt.
Köl-Johans dotter Anna och sonen Birger flyttade så småningom till Sandsjö. De har i artiklar av bl a Martin Persson, Mora Tidnings legendariska redaktör, berättat om sina liv på finnmarken. Ingen gick lyckligtvis i faderns våldsamma fotspår.
Erik Eliasson användes ofta som ”vittne” i olika konflikter på finnmarken. Han vittnade mot Köl-Johan och berättade att han varit i kontakt med offrets ande.
Det finns också väldokumenterade händelser med Köl-Johans signum. I Dalpilen kan man den 30 december 1913 läsa:
Blodsdåd å Orsaskogarne
I Nopikoski, ett skogvaktarställe å Orsa Besparingsskog, kommo några berusade personer i slagsmål på julaftonen hvarvid tvenne av slagskämparne blefvo så illa tilltygade antingen med knif eller buteljer att de måste forslas till Loos sjukstuga för erhållande av vård. Föröfvaren av våldsverket, J Mickelson från Råberget, i dagligt tal kallad Köl-Johan blef på söndagen den 28 d:s anhållen af länman Lundholm i Orsa och sedemera inforslad till fängelset i Falun.
De som råkat ut för Köl-Johans vrede var bröderna Bergman från Östra Råberget. I januari 1914 meddelar Dalpilen att Köl-Johan döms till fyra månaders straffarbete samt att ersätta bröderna med 130 resp 67:50 kr. Än värre är den dom som väntar honom senare på året. Då döms han till 8 års fängelse för dråp i hastigt mod på sin dräng Karl Karlsson i Los. Karl Karlsson som försvunnit efter sin tjänstgöring hos Köl-Johan hade hittats död i Tallsjön. Han var bunden med knipptråd när han så småningom flöt upp. Sannolikt hade knipptråden använts för att binda stenar vid kroppen när den sänktes. Kroppen bekräftade att Karlsson slagits ihjäl med en yxa. Hemma hos Köl-Johan hittade man bland annat ett par blodiga byxor. Köl-Johan ”bedyrade livligt sin oskuld” enligt Dalpilen. Blodet kom från en slakt dagen innan. Johan hävdade att han och drängen hade det bästa förhållande. Ljusdals tingslags häradsrätt dömde likväl Köl-Johan till 8 års straffarbete för dråp i hastigt mod. I Svea hovrätt friades dock Köl-Johan i brist på bevis, även om man konstaterade att ”synnerligen besvärande omständigheter och liknelser förebragts om Mickelsson, varför saken ställts på framtiden.” Köl-Johan skulle inte känna sig helt säker. Någon mer fängelsevistelse blev det dock inte för honom.
Möjligen tillhörde ett av vittnesmålen mot Johan de omständigheter som åberopats. I dramat på Finnmarken framträdde nämligen vittnet Erik Eliasson. Han var en man som allmänt användes som ”jurist” och lagklok vid händelser på finnmarken. Eliasson var en av de så kallade pojkarna på Råberget. Tre bröder och överlevnadskonstnärer, ättlingar till de savolax-finnar som befolkade finnmarken i slutet av 1600-talet. De var kända som skickliga hantverkare, men speciellt Erik tillskrevs också magiska färdigheter. Vid rättegången i tingsrätten sade han sig att ha talat med drängens ande. Denne berättade hur Köl-Johan slog ihjäl honom med en yxa och sänkt honom i nämnda sjö – ombunden med knipptråd med vilken han bundit stenar för att sänka kroppen! Onekligen var knipptråden en korrekt iakttagelse. Erik Eliasson spådde också att Köl-Johans ande skulle irra omkring på Råbergets kyrkogård till den dan som drängen skulle ha dött en naturlig död.
Huruvida det blev fallet förtäljer inte historien. Dock avled Köl-Johan föga mytiskt i lunginflammation i februari 1936.
Janne Bäckman.
Källor: Dalpilen. Intervju med Anders Björklund. Uppteckningar i Orsa bildarkiv. Artikel MT, Martin Persson. Orsa skoltidning. Åtskilliga kvällar kring familjen Bäckmans bord.
Kan du fler historier om Köl-Johan och andra finnmarksprofiler? Kontakta gärna Janne Bäckman på e-post janne@jannebackman.se.