Ett tragiskt jubileum

För exakt 80 år sedan, den första september 1939 gick tysk trupp in i Polen. Deras officiella förklaring var att det var svar på attacker på tyska gränsposteringar från polsk trupp. I själva verket var dessa polska militärer tyska soldater i polsk uniform. Provokationen var iscensatt av Tysklands diktator, nazisten Adolf Hitler.

INNAN KANONERNA TYSTNADE 1945 hade 50–65 miljoner liv utplånats. Det stora spannet beror på osäkerhet om hur många kineser som drabbades. Dödsfallen var så många att de reduceras till statistik. Kanske blir de mer begripliga om man säger att var sjätte polack dog. Och då var hälften av dem judar som systematiskt fördes samman av den perverterade regimen för att mördas.

MEN HUR MÄRKTES KRIGET HÄR, i lugna Orsa? Självklart märktes det. Inledningsvis var man här – som på de flesta andra ställen – oroliga, men också milt exalterade. Innan de första döda rapporteras tenderar detta att vara en vanlig reaktion på krig. Vid krigsutbrottet var vi här som i resten av landet splittrade i lojaliteten. Tyskland var trots allt poeternas och kompositörernas land. Det var – eller snarare hade varit – den stora kulturbastiljonen i norra Europa. De rapporter om övergrepp som kom därifrån måste därför vara propaganda, eller i alla fall betydligt överdrivna. Det är lätt att fnysa åt det med vapen i hand. Men det som skedde var ju också ofattbart. ”Givakt, armsträckning uppåt i ett tidmått. Nu!”

EN ARTIKEL I ORSA SKOLTIDNING från åren före krigsutbrottet slår an stämningen:
”I Berlin gjorde vi en rundtur från Stettiner till Anhalter Bahnhof och lade märke till den oerhörda feststämning, som i dessa dagar råder i Berlin. Hakkorsflaggor i mängd, som ge uttryck för den stora glädje och stolthet som alla tyskar känna över Österrikes ingående i Stortyskland”.

1936 VAR EN GRUPP FRÅN ORSA med i den gymnastiktrupp som visade upp sig vid Berlinolympiaden. Sigvard Lorenz, senare profil inom kommunpolitiken, ingick i truppen och berättar: ”Som det tycktes efter en evighet kommenderades marsch från teten. Nu gällde det alltså att föra de svenska färgerna med den äran, att hålla takten, att kunna uppvisningsprogrammet. Uppmarschen gick över förväntan, genom högtalarna runt stadions gräsmatta kommo kommandoropen koncisa och säkra:
”Givakt, armsträckning uppåt i ett tidmått. Nu!” Det var kusligt tyst i stadion. Första rörelsen, andra, tredje och så kom bifallet igen, spontant, medryckande, sporrande. Vi kände en milliondel kanske av den segerns sötma, den glädje och stolthet som måste behärska de idrottsmän som vunno segrar i olympiaden.”

DE SVENSKA GYMNASTERNA hälsade den tyska publiken på detta nazisternas mest praktfulla propagandaarrangemang, med den romerska hälsning Hitler gjort till sin egen.

MEN 1 SEPTEMBER 1939 hade propagandan blivit allvar och Orsa tog det på djupaste allvar. I Orsa skoltidning skriver pedagogen, psykologen och folkskolläraren Hernfrid Bark från Riddarhyttan hur man ska hantera barnens oro för kriget.
”Om ett barn inte har eget rum, och hur många är det som har det, och inte heller på annat lämpligt sätt kan draga sig undan till sina egna sysselsättningar utan är tvingat att åhöra de vuxnas samtal, så bör de vuxna underkasta sig behärskning och moderation. Detta gäller inte så mycket ställningstagande till de krigförande parterna eller kannstöpande om strategi, segerutsikter o. d. utan framförallt känsloutbrott och samtalets sysslande med bloddrypande, skräckalstrande detaljer.”

Men man kunde också vända situationen till ett pedagogiskt:
”Men det verkningsfullaste skyddet mot skadliga krigsreaktioner hos barn är säkerligen små utredande samtal, varigenom kriget hålles uppe i medvetandets ljus och hindras att sjunka ned i det undermedvetnas skräckalstrande mörker. Dylika små samtal kan liven ha positivt värde i så måtto att de kan väcka geografiska, historiska och politiska intressen. På så vis kunna krigshändelserna verka aktiviserande på vetgirigheten och förlora härigenom mycket av sin skadliga affektverkan.”

När kriget nästan var slut började vi våga hyckla Hitler.

SAMMA NUMMER INNEHÅLLER en lättsam humoristisk historia om mobiliseringen och de dråpligheter den innebar. Förhållandet till det just startade kriget är tämligen labil.

SOM I RESTEN AV LANDET MOBILISERADES förstås de unga männen i byn. Hemvärnet – Landstormen – sattes på fötter och började öva. Orsa station försågs med splitterskydd. Men mest påtagligt: De jordägande socknemännen beslutade att köpa in två 40 mm automatiska luftvärnskanoner. Dessutom skramlade det ihop till en 20 mm kanon bland befolkningen! Från början hade man planer på att bygga skyddsrum för pengarna, men det skulle inte vara effektivt och bli dyrare. Så i mars 1940 klubbade jordägarna kanonköpet. Den mindre kanonen skulle användas till att skydda centrala Orsa. Den placerades på Sågbladsfabrikens tak. En av uppgifterna för de större var att skydda besparingsskogen från brandbombning. En sådan handling skulle kunna förorsaka betydande ekonomisk skada, konstaterade man.

NU BLEV DET INTE jordägarna själva som köpte kanonerna. De överlät de praktiska detaljerna till arméns tygförråd, men stod för kulorna, om man säger så, och man fick sina kanoner och ett tackbrev: ”Sedan Kungl. Maj:t genom beslut denna dag bemyndigat arméförvaltningens tygdepartement att för kronans räkning uppbära av Eder i skrivelse den 18 april 1940 såsom gåva erbjudna penningmedel för anskaffning av luftvärnsmateriel, får jag, enligt erhållet uppdrag, härigenom betyga Eder Hans Maj:t Konungens synnerliga välbehag över sålunda visat intresse för luftförsvaret.”
Stockholm den 24 maj 1940, P Edvin Sköld.

EFTER KRIGET FICK JORDÄGARNA svar på en förfrågan vad som hänt med kanonerna, ett hemlig meddelande om att pjäserna var förrådsställda men att de vid en mobilisering skulle ställas upp vid Orsa järnvägsstation. 1958 gjorde man en överenskommelse om att när pjäserna inte längre var intressanta för försvaret så skulle de återbördas till kommunen för att som antikviteter placeras ”å lämplig plats att minna om Orsabornas vilja att bidraga till ortens försvar under svåra tider”.

TILL SLUT KOM ETT PAR AV KANONERNA ”hem” igen. Den ena stod länge placerad utanför jordägarnas hus, som det minne det var avsett som, ända till barn som lekte på den gjorde sig illa! Det var den enda skada kanonerna kom att göra gudskelov. I stadsbilden kom förstås kriget att synas även om det pågick långt borta i Europa. Gengasbilar på gatorna – och norrmän. Efter ockupationen av Norge flydde norsk trupp till Sverige. En del internerades på Skeer och i Tabernaklet. Och många blev kvar.

OCKUPATIONEN AV NORGE blev en vändpunkt i opinionen. När Finland ockuperades av Sovjet tog många svenskar – och orsabor – förstås Finlands parti. Men det betydde också att de initialt hamnade på tysk sida. Men de flesta – undantag finns – stred i första hand MOT Sovjet, inte för Tyskland. Och det till det gamla svenska Finlands försvar. Efter Norgeockupationen var läget ett annat. Det neutrala Sverige lät norska polistrupper utbilda sig i landet (bland annat i Furudal). Många civila var norska bröder och systrar behjälpliga vid gränsen.

DEN SVENSKA HÅLLNINGEN under kriget är ett kapitel för sig. Men helt klart är att den där dramatiska dagen för 80 år sedan förändrade världen. För alltid.

Janne Bäckman.

Stäng meny