NÄR HAN RÄTADE PÅ RYGGEN för en stunds vila, då står han helt plötsligt framför en stor björnhona, som reser sig på bakbenen och iakttar skeptiskt denne perplexe främling och på hennes hjortronmyr. Nu var goda råd dyra. Skolläraren fattar sig snabbt, slänger hjortronhinken med dess saftiga innehåll mitt i ansiktet på björnen. Medan björnen torkar sitt våta ansikte med sina mjuka labbar, kastar sig skolläraren handlöst bakåt och flyr mot den enda myrtall som finns i närheten. Med sina starka armar, svingar skolläraren sig likt ett jagat djur upp i tallen. De första kvistvarven går bra, men besten förföljer honom, han känner björnlabbarna krafsa på hans, av hjortronsaft, blöta stövlar. Han hivar sig ännu högre upp till nästa kvistvarv. Måtte detta gå bra tänker han. Då ser han till sin stora förskräckelse att björnhonans två björnungar sitter strax ovanför honom i nästa kvistvarv. Det var just denna situation han inte ville komma i! Andlös av skräck fattar han tag i björnungarnas bakben, sliter ned dem till marken, till den väntande och oroliga björnhonan.

SITTANDES I ALL SIN SKRÄCK på det översta kvistvarvet, ser skolläraren att björnhonan med hjortronsaften hängande runt sitt ansikte, slickar sina ungar och sedan sakta drar sig bort mot den skyddande skogen.

TIMMARNA BLEV LÅNGA för skolläraren innan han kunde försäkra sig om en säker reträtt. Hur det blev med den fortsatta bärplockningen, det förtäljer inte historien. Men antagligen tog skolläraren den snabbaste vägen till den väntande bilen med sin tomma bärhink.

DENNA HISTORIA berättades med stort välbehag under min skoltid i Digerbergets skola under slutet av 1950-talet. Om den är sann vet inte jag men genialiska historier har alltid sin sanna uppkomst.

Kjell Hansson–Talu.