ENÅNS FORTSATTA FÄRD går ned mot den nordöstra kanten av Siljanringens meteorkrater och förbi Digerbergets branta norrsida, där slingrar den sig ned mot ett månghundraårigt kulturlandskap vid Slättbergs by och kröns av den magnifika valvbron i granit som byggdes av ditresande brobyggare från Leksand runt 1907–1909. Nu har den blivit en riktig forsande å som kastar sig vördsamt och majestätiskt ned mot Sågverksdammens vattenfall ned mot Orsa hembygdsgård där den lugnar ned sig och slutligen flyter majestätiskt ut i Orsasjön.

REDAN PÅ MEDELTIDEN när bönderna lärt sig tygla vattenkraften har den bidragit till kraft åt de ca. 20–25 små skvaltkvarnar som snurrade dygnet runt och malde böndernas mödosamt odlade säd. Bönderna gjorde täta resor för att kolla vattenflödet om det täppts igen av grenar eller annat bråte. Det kunde ta flera dagar att mala en säck korn.

PÅ 1860-TALET har Enåns vatten varit föremål för en annan stor kulturell händelse. Här i det kalla vattnet döptes 16 medlemmar i den nybildade Baptistförsamlingen i sina fotsida särkar, till ett bättre liv och en evig tro på sin frälsare. På 1850-talet bildades flera trossamfund med olika religiösa inriktningar. De byggde sina egna kyrkor med egen handkraft och sin religiösa tro. Där träffades medlemmarna till Gudstjänst i en medmänsklig stämning och högtidlig atmosfär. Dessa kyrkor blev en social mötesplats där människorna kunde umgås där det sedvanliga kyrkkaffet stod högt i kurs. Det var den legendariske predikanten Dordlova, ”bygdens predikant”, som startade Baptistförsamlingen i Stenberg till den mest betydande för bygden. Församlingen är nu den äldsta i Sverige och ännu verksam i Dalarna.

ÅR 1880 PÅBÖRJADES EN STÖRRE UTDIKNING igenom Enåns och Brunnsmyrens myrmarker. En kanal grävdes och en mindre sjö, Enåsjön torrlades, tanken var att skaffa mer skogs- och åkermark. En Slättbergskarl född 1907, berättar att hans morfar, Karl-Erik Larsson, åtog sig att dika ut sjön med hjälp av två oxar, som spändes för en ”mullskopa”, det fanns ju inga maskiner på den tiden, allt måste göras för hand. Detta primitiva mudderverk fungerade bra, tack vare den lättarbetade men tunga och blöta myrtorven. Än i dag finns det flera spikraka 1000-meters långa avvattningsdiken som skär rakt igenom Brunnsmyren, våtmarker som endast har grävts för hand.

I EN KREATURSLÄNGD FRÅN 1872 fanns det enbart i Slättbergs by, 53 hästar, 212 kor, 63 ungnöt, 404 får och 503 getter. Bristen på foder var ju uppenbar, förutom den redan etablerade slåttern fanns myrslåttern som senare dikades ut till odlingsmark. Nyängen bildades runt Enån, Toveränget, Fläskänget, Björkänget och Näsänget med mera.

TÄNK OM HISTORIEN KUNDE TALA, om det liv som levdes på dessa myrar och ängar. Det berättas att slåtterfolket kunde ligga ute i de utspridda gapskjulen veckor i sträck. Den enda mat som fanns var kornmjölet till gröten, den salta sillen och det hembakade tunnbrödet och kanske i bästa fall någon bit ”gammelost”. Getter hade de med sig för mjölkens skull. Där slåtterkarlar svingade sina liar mot det tunna myrgräset och knotiga kvinnohänder kammade varsamt upp det mjuka gräset att läggas upp i en hässja. Flygfän i miljarder svärmade runt dem. Karlarna slog runt sig med sina stora slokhattar och försökte värja sig mot dessa marodörer. En ”måckdämba” var alltid tänd för att sprida en frän rök över myren för att lindra slåtterfolkets värsta plågor. Ett livsviktigt arbete som måste göras för att skaffa foder till alla kreaturen.

VID TORVTÄKTERNA lades torven upp för torkning i stora ”sjok” på musahässjorna. Sedan spreds torven ut för soltorkning och i de varma sommardagarna då skulle det ”redas i musan”. Detta gjordes med en enkel ”musaharv”. Den drogs för hand, oftast var skolpojkarnas jobb under de varma sommardagarna. När torven hade torkat skulle den krattas upp och läggas in i ”musaskjulet” för att bli strö till kreaturen under den kalla vintern.

ÅR 1796 OMNÄMNS SLÄTTBERGSSÅGEN för första gången i skrift ”uti den vid byn liggande qvarnströmmen” låg där en klingsåg, den ersattes senare 1895 med en ramsåg där man kunde såga flera brädor samtidigt. Allt enligt utsago av Margita Erik Eriksson f. 1904, stabbläggare och hjälpsågare vid sågen. Det bildades även ett jordägarbolag som sågade stora mängder virke. Men i mitten av 1930-talet lades även detta ned, Slättbergssågens öde var nu beseglat. Den såg som nu fanns kvar användes endast sporadiskt för ”bondsågning” innan den för alltid lades ned och revs på 1960-talet.

VID STORSKIFTETS TILLKOMST år 1850 kom skogsbruket igång på allvar i Orsaskogarna. Den skog som endast var föremål för böndernas självhushåll blev till stort intresse för skogsbolagen. Stora skogsavverkningar påbörjades, många bybor blev pådyvlade, vad bolagen tyckte ett bra pris för ”utskogen”. Många såg den lilla kontantinkomsten nödvändig så de föll för bolagens argument många gånger en spottstyver av det verkliga värdet. Men bondebefolkningen fann ingen bättre lösning. Det fanns inga transportvägar, endast flottningen var den fungerande transportvägen och den rådde storbolagen över.

VI ÄLDRE KOMMER IHÅG SÅGEN och utdikningen vid Brunnsmyren. Det var två viktiga händelser för Enån och byborna. Men nu är sågen riven och kanalen igenslammad, allt överväxt av sly och buskar. Naturen har återtagit allt som den en gång fick lämna ifrån sig, endast minnesbilderna i folkets medvetande finns kvar. Nu har ljudet från alla tunga arbetsdagar tystnat och är helt bortglömda. Men Brunnsmyren och Enån fortlever i sin nya skepnad. Nu är det en annan livsstil som gäller, långt från de mödosamma arbetsdagarna på slåtterängarna, nya aktiviteter har tillkommit, som fågelskådning i orrspelsmarker.

Kjell Hansson-Talu, från grannbyn Stackmora.