Den värsta branden i Orsas historia
– hundra år innan den vi känner till
Lördagen den 13 juli 1901 är för evigt inskriven i Orsa historia. Det var den dagen det gamla Orsa brann ner och samhället förändrades för alltid. Betydligt mindre känd är en brand som inträffade nästan på dagen 100 år tidigare, den 10 juli 1801. En brand som var än mer förödande än 1901 års katastrof. 44 gårdar, dubbelt så många som i centrumbranden, förstördes. Bara fem gårdar i det som en gång var Hansjö Ytterby stod kvar.
PRECIS SOM 1901 VAR SOMMAREN 100 ÅR TIDIGARE HET. Hansjö Ytterby var gammal. Byggnaderna hade i flera fall stått i hundratals år och var väl uttorkade. Pärttaken var varje mordbrännares dröm. Det rådde en stark väst- nordvästlig vind enligt den rapport kyrkoherden Samuel Gezelius lät publicera i flera rikstidningar. De flesta bybor var i fäboden. Kvar i byn fanns 3–4 gamla hustrur och 17 manspersoner. Av dom var flera ute på andra jobb utanför byn.
HANSJÖ HÖLL I SJÄLVA VERKET PÅ ATT HÄMTA SIG långsamt efter en förödande missväxt året innan och en hård vinter där björk och vitmossa var vanligare i brödet än säd. Byn var utmattad. I en av stugorna bodde en hustru kvar med sin ”i swårmodighet sängliggande gamle man”. Driven av hungersnöden, skriver kyrkoherden, skulle hustrun baka bröd åt sig och mannen. En gnista for genom skorstenen och antände grannens eldfängda tak. Elden blev snarast explosiv. Bondhustrun fick rädda sig själv och sin sjuka man genom att fly genom fönstret. Och nästan ingen fanns i byn.
Vid Orsa Kyrka arbetade två män med att byta ut spånorna på taket. Dessa fick se röken från branden och den ene sprang till kyrkoherden som såg till att det ringdes i kyrkklockorna för att samla ett räddningsuppbåd. De tog sig snabbt över älven – det fanns ingen bro där dagens Storåbroar är – och fram till byn. Men ”wid framkomsten war elden, genom storm windaren så widgad på alla sidor, både mot och med wädret, at, af desse få personer föga mer kunde uträttas, än det möjligt war, slå upp dörrar och fenster sams aftaka tak, at söka bära några mobilier från de tärande lågorne”.
Rädda det som räddas kunde. Till råga på allt var brunnvindorna uppbrutna, så man kom inte åt vattnet i brunnarna. Så gott det gick fick man langa vatten från en bäck 7–800 steg från byn. Förstärkning hade börjat anlända från kringliggande byar och till och med från Mora. De fem gårdar som undkom gjorde det genom att man rev byggnader mellan gårdarna och elden. ”Dit uppställdes tvenne armar som uti ämbar kittlar hand från handfortskaffade detta nödiga element. Warpå sedan de närmaste til elden warande husen blifvit nedkastade, men änteligen med mycket möda genom wattnets påhäfwande, kunde hämma dess wåldsamhet, och frälsa 5 gårdar.”
INOM FEM TIMMAR SLUKADE ELDEN 44 GÅRDAR och sex husbehovskvarnar som låg en bra bit från byn, men som antändes av flygande gnistor. Vinden var som sagt hård. 220 personer blev hemlösa den dagen. De förlorade inte bara sina hem. Kyrkoherden skriver: ”Härigenom blefwo 220 personer på en gång huswille och förlorade icke allenast det lilla förråd en del kunde äga af matwaror, utan och til större delen både kläder och öfriga sin lösa egendom. Til råga på olyckan blef äfwen sädesbrädden på deras rundt omrking byen warande åkrar, dels aldeles förbränd, dels af hettan så skadad, at föga hopp är om des widare fortkomst.”
BYN SOM JUST BÖRJAT RESA SIG FRÅN ETT NÖDÅR såg ut att drabbas igen. Ingen säd att leva av – ingen att så för nya skördar. Det är också förklaringen till att nyheten om branden spreds över landet. Kyrkoherden vädjade till landets befolkning om hjälp. Det fanns välgörare i socknen, bland annat brukspatronen på Bäcka och Fredshammar. Han hade hjälpt byn överleva nödåret och även nu ryckte han ut, men den insatsen räckte bara till mat för dagen. Då hade man också fått kronosäd genom landshövdingens försorg.
Nu var man tillbaka på noll.
Karta över Hansjö, drygt hundra år före branden. Hansjö Ytterby strax nedanför mitten till vänster.
© Lantmäteriet
Historiska kartor
Förstasidan på nummer 79 av Inrikes Tidningar i juli 1801.
Landshövding Johan af Nordin konstaterade att han bara kunde hjälpa med mat för dagen och vädjade om stöd till kyrkoherden bön.
FLERA OBEROENDE BEDÖMARE uppskattade skadovärdet till 5 000 Rd. Mätt med konsumentprisindex skulle det motsvara ca. 1,4 miljoner. Men den översättningen haltar. Jämför man med hur lång arbetstid som skulle betalas för summorna så motsvarar 5 000 Rd 72,1 miljoner kronor.
”At nu befinna sig utan hemwist och tak öfwer hufwud, utan kläder, utan föda, utan skjul för sin boskap till wintren, samt för grödan, när bärgningstiden infaller, det är något som bör röra den mest känslolösa til medlidande. Oaktadt bästa wilja- äro de inom församlingen ganska få, som ägt eller äga förmåga, at på något betydande sätt understdödja desse uslingar i deras iråkade nöd.” skriver Gezelius som avslutar:
”De många bönerop, som tidt och ofta förspörjas ifrån alla Landsortens nödlidande, synas wäl kunna medföra ledsnad hos en wördad allmänhet, men då man haft en priswärd erfarenhet, at nödställda människors rysliga utsikt nästan alltid hos wåra wälgörande medborgare dock werkat både mild tydning av olyckligaste händelser, såsom och medlidande tänkesätt deröfwer, så äger jag den förtröstan, at ädelmodige, ömsinte och wälgörande hjertan bewekas at råda de numera utfattiga Hansjhöboer en förbarmande hand, hwilka med swigtande hopp afwakta den barmhärtigas gåfwa under adress på Säter och Orsa socken till undertecknad, som sedermera i allmänna tidningar med all tacksamhet beröres vill redowisa.”
BREVET FRÅN KYRKOHERDEN ackompanjerades av ett brev från landshövding Johan af Nordin som bara kan understryka allvaret i situationen: ”Alt hwad ifrån min sida och i kraft af mit ämbete åliggande kan göras för desse olycklige, skall jag wisst icke underlåga: men då denne hjelp ty wätt, icke kan blifwa någon annan, än at för det närwarande söka skaffa dem bröd, hwilka förlorat det, kan jag wisst icke ogilla herr Kyrkoherdes yttrade tanke, at genom allmänna Tidningarne söka något understöd för desse olyckligas så många öfriga behof, af den svenska allmänheten, hware wälgörande emot werkligen nödställde medbröder, i något annat land föga torde hafwa sin like, och nu mera än någonsin tarfwat för desse i et hårdt klimat boende och efter flere års misswäxt troligen mest nakne och utfattige warelser i Swea Land, At se herr kyrkoherdens wanliga warma nit för sine nödställde åhörare winna en åsyftad framgång, är jag hwad jag både önskar och hoppas, under det jag med nöje städse har äran m. m.” En liten pikant detalj i eländet. Brevet inledes ”Högwälärewördige m. m.” och det avslutas alltså också med ”m. m”. Förmodligen hade landshövdingen en ny skrivare som inte var van att fylla på alla de där vanliga artighetsfraserna som skulle läggas till efter diktamen och skrev ut m. m. istället! Den detaljen må vara förlåten. Breven verkar ha gjort en viss verkan.
MED JÄMNA MELLANRUM redovisar kyrkoherden som han lovat insamlingen. Vi vet att man åtminstone fick ihop 166 Rd, motsvarande ca. 2,4 miljoner kronor mätt med löneindex.
MÄRKLIGT NOG VERKAR HANSJÖ YTTERBY snabbt rest sig ur askan. Man ser inte några stora förändringar i befolkningen om man läser husförhörslängden. En förklaring är förstås att till skillnad från branden 1901 så inträffade den här när landet som sådant förändrades väldigt långsamt – i alla fall på landsbygden. 1901 skyndade branden på utvecklingen mot industrialismen påverkad av nya idéer från alla håll och kanter. Efter 1801 byggde man upp byn ungefär som den var innan. Umbäranden var man van vid. Man bet ihop och kom igen. Och nu har vi till och med fått rondell …
Janne Bäckman, Hansjöbo.
FOTNÖTTER:
Hansjö Ytterby motsvaras av den del av Hansjö som ligger ungefär mellan bygdegården och Gråsvängen (vid Låfwargården). Det var den största byklungan i Hansjö. Namnen på Hansjöbyarna har ändrats under åren. Vid 1801 talar man om Millbyn och Gothbyn (!). Det har också funnits en benämning som Hansjö Lokby. Gothbyn ska ha varit nuvarande Ristningarna och Lokbyn den klunga som ligger vid Hansjö Mejeri.
Kyrkoherden Samuel Gezelius härstammade från en familj som flytt från Ryssarnas härjningar i Österbotten där farfar var prost. Han prästvigdes 1767 och blev skolmästarens medhjälpare i Gagnef. Han blev snart komminister i Rättvik och 1768-79 hittar vi honom i Mora. Orsa församling gick till kungs för att få honom till kyrkoherde och 1796 tillträdde han sin tjänst här. Han var enligt Västerås Herdeminne en Jämn, allvarlig och samvetsgrann präst. Hans bestående minne är hans insats för att kvästa det läsarsvärmeri som uppstått på finnmarken och i Lillhärdal under 90-talet, vilket lär ha lyckats: ”att i stiftets Finnmark och Lillherjeådalen söka upplysa och till sanningen återföra de i christendomsläran wilsefarande, hwilket uppdrag han med särdeles klokhet och nit fullgjorde.” Samuel Gezelius dog i ”vattensot” i oktober 1808. Hans fru Eva Beata dog en månad senare. Paret var barnlöst.
Landshövding Johan Magnus af Nordin var en politisk överlevare. Han stöttade Gustav III:s statskupp och blev tagen under hans vingar, med en spikrak karriär som följd. Efter svensk-ryska kriget befordrades han till landshövding i Stora Kopparbergs län 1790. Som sådan ”överlevde” han militärkuppen 1809 men fick lämna sin tjänst 1812 sedan Karl XIII inte riktigt litat på honom. Han drog sig, inte allt för besviken, tillbaka till sin mönstergård, Forsbacka Herrgård i Gästrikland där han avled 1823.
Här skulle vi vilja berätta hur det gick för de övriga inblandade i den här historien. Men de som lidit mest blir inte alltid omskrivna.