[28 mars 2022]
Dalpelle flydde igen
– efter döden
Den 24 mars 1849 skedde den sista offentliga avrättningen i Uppsala. Enligt Upsala Nya Tidning var det ”Den wildaste och förfärligaste fången i härwarande länshäkte, och som lyckligtvis torde i wårt land ega få sina likar” som mötte sitt öde. Den förfärlige fången kallades Dalpelle men hette egentligen Djos Per Andersson. Han var född 1814 – i Färnäs.
Dalpelle var rikskändis. Pressen följde hans upptåg och inte minst hans febrila kamp för livet sedan han gått över gränsen och dödat en fångvaktare på fängelset i Uppsala.
Myterna om honom är många, men han har också berättat om sina bedrifter i två skrifter som sammanställdes under hans tid i häktet och som gavs ut kort efter hans avrättning av Anton Ödmann Löfvén, den präst som följde hans sista dagar och som också blev hans vän.
Böckerna har ett politiskt syfte. Löfvén var ”människovän” och jobbade för dödsstraffets avskaffande. Och som i alla biografier är säkert verkligheten ganska tvättad, men det hindrar inte att ett fascinerande öde kliver upp från sidorna. Språket är ganska svårt i originalen, men jag har försökt översätta till begripligare svenska i boken Testamente från Stupstocken som kom redan år 2000. Dalpelle har inte velat lämna mig sen dess.
Till synes kom Djos Per från en finare familj. Pappan var häradsdomare. Men han var också svårt alkoholiserad och Pelle berättar själv om hur modern skickade ut honom på stöldräder i grannarnas kålgårdar redan vid unga år, för att få mat på bordet. En granne som är klockmakare ser den vardande stortjuven i Pelle och anlitar honom till att stjäla metaller.
Tjuveriet eskalerar och snart ska Djos Per stå inför rätten för första gången. På vägen dit får han skjuts av häradshövdingen. Han rymmer från denne genom att skära av bakfjädershängseln på hövdingens schäs (en typ av hästvagn) och sedan sjappa. Pelle är då 12 år. Det är den första i en rad av förslagna flykter som han ska genomföra.
I början på 30-talet beger sig ynglingen Djos Per Andersson ut för att idka diversehandel. Det är inte lika lönsamt som det yrke Djos Per utvecklat till perfektion och han hamnar snart i Uppsala, under namnet Blomberg, handlande från Falun och prästson från Mora. I Uppsala lever han flott, deltar i flera finare tillställningar och är en respekterad och beundrad deltagare i nöjeslivet. När han på hösten -34 ska vända hemåt blir han gripen och döms för första resans stöld till åtta dagar på vatten och bröd. Pappan vill betala böter i stället, men Dalpelle vägrar ta emot det. Han gör en kort visit hemma i Färnäs men beger sig snart till Stockholm. Som Magister Dahlin från Dalarna lever han ”ett paradisiskt liv” hos en ”liten mamsell”. Kassan har han förstärkt vid ett besök på Tynnelsö egendom på Selaön och respektabla kläder tillförskansar han sig i Mariefred.
Pengarna tar förstås slut och det är dags att förstärka kassan igen. Naturligtvis genom stölder. Som sig bör – och efter några geniala flykter och eskapader – slutar resan på Långholmen. Här blir han till en början något av en mönsterfånge. Enligt sin egen utsago är han något av en förman vid bygget av Karlshäll, som fortfarande finns kvar på den gamla fångön. Hans medfångar ser inte med blida ögon på hans uppburna status och ger honom stryk. Pelle flyr, får ännu mer stryk och möjligen är det här som Pelle ådrar sig de hjärnskador som ska göra honom till ”ett vilddjur” för att citera honom själv. Han rymmer – åker fast – rymmer – åker fast. Många av episoderna är både lustiga skälmhistorier och fulla av egna betänksamheter och självrannsakan.
Djos Per menar sig förstås alltför hårt straffad. När han döms till 40 par spö och livstids fästning för tredje resan skuld beslutar han att se till att han får en ny rättegång för att få ge sin bild av situationen, genom att begå ett nytt brott i fängelset i Uppsala. Det är nu allt går snett.
Tisdagen den 8 juni får han ett raseriutbrott, river kakelugnen i sin cell och tre fångvaktare krävs för att lugna ner honom. Som straff ska han få bära en järnklädning, en tung järnkonstruktion som fjättrar både armar och ben. (Dalpelles järnklädning finns till beskådan på Gävle Fängelsemuseum). En av vaktdrängarna, Widlund, har länge retat upp Dalpelle. Det är han som bär in järnklädningen till Pelle, slänger den på hans fötter och ropar ”Där har du brudklänningen, Pelle”. Pelle får ett raseriutbrott. En sed bland fångar var att ”märka” fångvaktare de inte tyckte om genom att skära dom på kinden så att ett fult ärr skulle peka ut dem för andra fångar. Pelle har i lönndom tillverkat en kniv. Han tar fram den för att märka Widlund, skär honom, men kniven penetrerar Widlunds hjärnhinna och vakten dör efter några dagar. Dalpelle har blivit mördare.
De kommande åren kämpar Dalpelle för sitt liv. Han lyckas rymma återigen, genom att fila sönder järnklädningen (!) men ger så småningom upp och förlikar sig med sitt öde. Det är nu han berättar om sitt liv för Löfvén. I det andra häftet filosoferar Dalpelle mycket om brott och straff. Han konstaterar att det dödsstraff som hänger över honom inte är avskräckande utan nästan en befrielse. Spöstraff kan man bara ruska av sig och gå vidare ifrån. Värst är isolering och kyrkoplikten som för all framtid kan märka en ung människa.
”Efter kyrkoplikten är kainsmärket stämplat på hennes panna. Nu är skiljemuren upprest som för alltid söndrar henne från mänskligheten. Varje försök att återvända dit är förgäves. Medmänniskor undviker henne, och hatad av sina anhöriga, avskydd av alla, tvingas hon fortsätta den bana, på vilken hon i många fall oskyldigt inkastats.”
Den andra bokens sista kapitlar skrivs av naturliga skäl av Dalpelles själasörjare. Vi får läsa om hur han tar farväl av sina olyckskamrater, sina väktare och inte minst av hans trogna katt Julle. Han förs till galgplatsen där 4000 människor väntar. Ett antal män bildar en spetsgård med spjut för att förhindra eventuella fritagningsförsök. På schavotten undanber sig Pelle den obligatoriska ögonbindeln, men övertalas av sin själasörjare och konstaterar ”Ja, kanske skulle det anses för trots annars.” Han ber dock att få säga några ord till folket innan han tar på sig bindeln.
”Farväl med eder allesammans. Gud bevare er ifrån att någonsin beträda en sådan bana som den jag vandrat. Farväl.”
I boken beskrivs hur Dalpelle lägger sig ner, känner sig för med sina egna händer för att hitta urholkningen för sin hals.
”Han fann den, tvenne hugg och hans huvud föll.”
Janne Bäckman.
EPILOG
Det finns mycket att säga om Dalpelle. Jag har läst domstolsprotokollen och i dagens rättssystem hade han sannolikt inte blivit anklagad för mord. Dråp ligger närmare till hands. Men det är rätt ointressant. Han dömdes efter de förutsättningar som gällde 1849. Förutsättningar som hade börjat ifrågasättas, inte minst av kung Oscar I själv, som visserligen undertecknade Dalpelles dom, men som ifrågasatt mycket av fängelseverksamheten och också kom att reformera den.
Det har förekommit många aha-upplevelser under forskningsarbetet om Pelle. Han berättar hur han i raseri river sönder en sida i domstolshandlingarna som han anser felaktig. Hjärtat slog några extra slag när jag fick kopia på handlingarna och den sönderrivna sidan, tydligt sammantejpad, finns med där. För att inte tala om när jag – på en Orsayra! – förärades ett handskrivet brev från Dalpelle till hans syster.
Dalpelle var mästarrymmare. Därför är det väl inte konstigt att läsa en artikel från 2011 där det konstateras att Dalpelles skalle är försvunnen! I skrivande stund vet jag inte om den kommit till rätta, men visst känns det rätt signifikativt att han schappar från institutionerna t.o.m. efter döden!