Berättelser från kyrkogården #5
CIMITIERE MONTPARNASSE
Montparnasse. Visst ligger det en bouquet av rödvin, poesi och bohemliv kring namnet? Och ändå kommer det ifrån att området var en dumpningsplats av restprodukter från närliggande stenbrott. Med åren bildades här en ansenlig kulle – en Mont – som fick namnet Montparnasse.
Cimitiere Montparnasse, byggd på en gammal avstjälpningsplats för rester från stenbrott och en gång franska studenters festplats är den minst kuperade av de tre stora begravningsplatserna i Paris.
Den då lite ensligt belägna platsen blev sedermera en omtyckt festplats för Paris studenter. Men sakta började Montparnasse att bebyggas. På 1600-talet fanns här tre gårdar som tillhörde sjukhuset Hotel-Dieu, samt ett kloster med tillhörande väderkvarnar. Delar av marken användes som begravningsplats för de som avled på sjukhuset och som inte hade några anhöriga som gjorde anspråk på deras kroppar. Vid franska revolutionen konfiskerades hela området och tillfördes staten.
Som i så många andra städer fanns många mindre begravningsplatser centralt i Paris. Vartefter dessa blev fulla – och i många fall staplades kistorna på varandra i ganska grunda gravar – blev de sanitära olägenheter och man beslutade att bygga nya i stadens utkanter, i Montmartre i norr, Pere Lachaise i öst och Montparnasse i söder. (Idag ligger alla tre förstås tämligen centralt i staden.) Bland annat ersatte dessa tre platser det medeltida Cimetier des Innocents som låg där Hallarna idag finns, alltså mitt i smeten. De som låg begravda där grävdes helt sonika upp och deras rester finns idag att beskåda i Paris berömda spöklika katakomber, ordentligt staplade i dekorativa mönster. (Det lär finnas rester av ca 6 miljoner människor i katakomberna!)
Cimitiere Montparnasse öppnades i juli 1824 och sedan dess har mer än 300 000 människor begravts på den vidsträckta platsen som ger intryck av en slags dödens förort. Montparnasse är den plattaste av de tre stora kyrkogårdarna och den mest symmetriska. Än idag begravs här ca 1 000 människor och de är i gott sällskap. För man delar sin sista viloby med de som stupade i fransk-preussiska kriget när Paris var ockuperat av tyska trupper 1871. (En rysk-preussisk armé hade lyckats med samma bedrift redan 1814 vilket gjorde att företeelsen Bistro föddes. Det var stressade ryska soldater som besökte matställena och manade på krögarna genom att skrika ”bystro”. Fransmännen förstod inte vad det betydde men kom med tiden att kalla sina små etablissement för bistro. I själva verket var ryssarna missnöjda med servicen. ”Bystro” betyder ”snabbare”.)
Förlusten i fransk-preussiska kriget 1871 ledde också fram till den s k Pariskommunen. En grupp radikaler tog helt enkelt makten från den centralkommitté som lett staden under kriget. Staden Paris blev i praktiken självstyrande och under ett par månader genomfördes flera omstörtande reformer. Räntor avskaffades, det infördes ett allmänt hyresstopp, böter för arbetare som begått misstag i fabrikerna togs bort m.m. Regeringsstyrkorna slog dock tillbaka och tog en gruvlig hämnd. Slutstriden stod faktiskt vid Pere Lachaise som vi återkommer till i ett annat nummer. Men på Montparnasse finns flera gravar till minne av de 6–10 000 som miste livet under slaget om Paris.
En annan soldat som gått till historien – men inte i sin roll som soldat – vilar också på Montparnasse; Artillerikaptenen Alfred Dreyfuss. På rent falska och till en stor del antisemitiskt färgade anklagelser dömdes han 1894 till livstids fängelse för spioneri och förräderi, ett straff som han började avtjäna i isolering på Djävulsön i franska Guayana. Genom en massiv insats bl. a från författaren Emile Zola vars artikel ”J’acusse” (Jag anklagar) blev en vändning som ledde till en ny rättegång. Dreyfuss fälldes märkligt nog igen och dömdes till tio års fängelse – men benådades och återupprättades i armén! Han kom trots behandlingen att tjäna landet under första världskriget och steg i rang till överstelöjtnant innan han dog 1935. Dreyfussaffären är en av västvärldens största rättsskandaler och benådandet och återupprättandet tycks peka på att även den andra domen tillkom för att lugna antisemitiska strömningar i landet.
Två av existentialismens huvudpersoner Jean Paul Sartre och Simone De Beauvoir vilar sida vid sida – hon med älskarens ring på sitt finger.
Alfred repatrierades och fortsatte att strida för den armé som på antisemitiska grunder dömt honom för förräderi.
Megastjärnan Serge Gainsbourg ligger begravd med sina föräldrar, som dock får finna sig i att hålla sig i bakgrunden. Notera kyssmärkena på namnstenen och krukan med fimpar. Serge Gainsbourg rökte fem paket Gitane om dagen.
Ett par som noga studerat varandet och dess vindlingar hittar vi också på Montparnasse. I en grav täckt av använda tunnelbanebiljetter vilar sida vid sida Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, de existentialistiska filosoferna som levde som de lärde – ett fritt liv. De träffades under studietiden och kom att bli oskiljaktiga intill döden. De Beauvoir har berättat att anledningen till att de inte gifte sig var att hon inte kunde få ihop till hemgiften. Då beslutade sig paret att bli livskamrater ändå. Det var förstås inte ett lätt förhållande. De Beauvoir var en av de tidiga ledande feministerna och mötte förstås som sådan på motstånd. Under sin tid som lärare blev hon flera gånger anklagad för att ha förfört några av sina kvinnliga elever och en period avstängdes hon också från sin tjänst. Sartre och de Beauvoir hade ett fritt förhållande och när de Beauvoir återförenades med Sartre i graven bar hon en ring hon fått av sin amerikanska älskare Nelson Algren. Jean-Paul Sartre tilldelades nobelpriset i litteratur 1964 men vägrade att ta emot det av principskäl.
Han är inte den enda nobelpristagaren i Montparnasse. Här vilar också den irländske författaren Samuel Beckett som fick priset 1969. Han tog emot det, men inte personligen, utan skickade en vän till högtidligheterna i Stockholm. Ett par år tidigare hade han kallat priset ”Det årliga skämtet”. Vi känner nog Beckett bäst för pjäsen ”I väntan på Godot”. Beckett kom till Paris som lärare i slutet av 20-talet och efter en uppgörelse med sin mor bosatte han sig här permanent 1937. Under andra världskriget lierade han sig med motståndsrörelsen och tvingades fly undan nazisterna till södra Frankrike. Hans livskamrat och fru Suzanne avled några månader före Samuel Beckett. De vilar båda i en grav utformad efter hans beskrivning: ”Den får vara i vilken färg som helst, bara den är grå”.
Fransk begravningssed är jämförd med svensk – annorlunda. Därav de symboliska tunnelbanebiljetterna på de Beauvoir och Sartres grav. Ofta hittar vi just såna små vinkar på gravarna, oftast med anknytning till den begravdes story. En av de mest urflippade gravarna på Montparnasse är Serge Gainsbourgs viloplats. För oss medelålders svenskar är Gainsbourg mest känd för låten ”J’taime, moi non plus” tillsammans med flickvännen Jane Birkin, men i Frankrike var han redan då en megastar – och bad boy som får Thorsten Flinck att framstå som en korgosse. Han hade framgångar i Eurovisionsschlagern, experimenterade med jazz, reggae och alla musikgenrer du kan tänka dig. Han hade omtalade romanser (jodå. Brigitte Bardot var en av dom) och var mer rock and roll än myten om genren. Han var skådespelare, regissör och författare. Och han rökte fem paket Gitane utan filter om dagen, vilket bidrog till hans död i en hjärtattack i mars 1991, en månad innan han skulle fylla 63. Självaste president Mitterand stämde in i hyllningskören över Gainsbourg. ”Han var vår Baudelaire, vår Apollonaire – han upphöjde sången till konst.” 1800-talspoeten Baude laire råkar förresten vara begravd på samma kyrkogård.
Serge Gainsbourg ligger begravd med sina föräldrar Olga och Joseph på den judiska delen av Cimitiere Montparnasse. Man kan undra vad de tyckt om sättet sonen hyllas av sina överlevande fans. Graven är täckt av blommor, vilket är ok, men också av de ständigt närvarande tunnelbanebiljetterna, en glasburk fylld med fimpar och otaliga kyssmärken på hans namnsten. Fransmännen – och vi själva – älskar våra bohemer.
Janne Bäckman.