Berättelser från kyrkogården #4
STENBROTTET SOM BLEV KYRKOGÅRD SOM BLEV PARK
I en stor grop intill den mäktiga anglikanska katedralen i Liverpool ligger St James Park. En märklig park med en märklig historia. Och trots att gropen fungerat som både stenbrott och kyrkogård har den inget med katedralen att göra! Den fanns nämligen där först.
Den ena entrén följer en av tunnlarna som ledde ner till det gamla stenbrottet. Sidorna är utsmyckade med gravstenar från den tid den nuvarande parken var kyrkogård.
Den anglikanska katedralen byggd mellan 1903 och 1978 höjer sig över St James Park.
Kitty Wilkinsons grav, kvinnan som införde tvättinrättningarna i Liverpool och därmed räddade hundratals liv.
Redan på 1500-talet användes området som stenbrott för det expanderande Liverpool. Under 1700-talet använde man sig av ett tunnelsystem för utvinningen. Idag är tunnlarna igensatta. 1773 stötte stenarbetarna på en springkälla som fortfarande förser törstande parkbesökare med kallt källvatten. Katedralen fanns förstås inte, den började inte byggas förrän 1903, men stenbrottet kantades av ett stort antal väderkvarnar som måste givit ett nästan lika imponerande intryck. Stenarna användes bland annat för byggandet av världens första våtdocka och Liverpools stadshus. Den förra försvunnen, men det senare fortfarande kvar.
1825 slutade området att användas som stenbrott. Den unge arkitekten John Foster Jr fick i uppdrag att anlägga en gravplats, efter mönster från den berömda Pere Lachaise i Paris (som vi förstås återkommer till). Som i så många andra engelska städer var de tidigare gravplatserna överfulla och St James’ var den första av tre privata kyrkogårdar som anlades de kommande åren. 1829 stod den färdig, samtidigt stängdes en rad av de gamla begravningsplatserna. I St James kom man att införa flera regler som för oss är självklara, men som i trångboddhetens tid – även efter döden – säkert ställde till det för en del. Till exempel fick ingen kropp begravas grundare än två fot (drygt sex decimeter). Även själva begravningsakten standardiserades.
Den första begravningen på St James cemetary var av en John L Harem från Slater street den 11 juni 1829. Han skulle få 57 773 grannar innan det var dags för nästa fas i St Jameshistorien.
St James blev en lysande ekonomisk affär för intressenterna. Man hade lånat ihop 20 000 pund för anläggandet och det betalade sig snabbt. Rekordåret 1857 genomfördes sju begravningar per dag! Priset varierade rejält. Från 70 pund (ca 60 000 kr i dagens penningvärde) för en begravning i någon av de uthuggna katakomberna till 10 shilling för barn under 5 år. Till det kom en avgift på mellan ca 3 pund och 15 shilling för gravstenen. Dessutom kunde man köpa till en massa lullull till graven om man hade råd. Sorgligt nog var trots den lägre avgiften barnen en god affär. Nära hälften av de begravda på St James var under 10 år.
Mest råd hade William Huskisson vars monument fortfarande dominerar den centrala delen av den gamla gravplatsen. (En gravplats i närheten av monumentet var dyrare än andra platser.) William Huskisson var bland annat ambassadörssekreterare i Paris under inledningen av franska revolutionen och blev också parlamentsledamot. Han går dock till historien som den första människan som omkom i en tågolycka, påkörd av Stevensons historiska lok the Rocket, vid invigningen av världens första tågbana för persontrafik mellan Manchester och Liverpool 1830.
Dyraste gravplatsen torde detta monument vara, Det över William Huskisson, den första att dödas av ett tåg…
De hjärtskärande minnesmärkena av de barn vid Liverpool Orphan Asylum som dog i en av de många koleraepidemier som drabbade staden.
Samuel Kidwill dog ombord på segelfartyget Earl of Chatham den 16 september 1885. Den 4 oktober gick samma skepp under efter en incident med en bogserbåt som förgäves försökte rädda henne. Earl of Chatham strandade vid ön Anglesee och lasten bestående av 3011 ton salt gick förlorad.
Många av gravarna var inhuggna i berget och för dessa gällde inte regeln om två fots djup i graven. Det ledde till sanitära problem. Hårdare regler minskade möjligheterna till begravningar i St James’, som ju låg i ett stenbrott. Redan i mitten av 1850-talet började röster höjas för att stänga begravningsplatsen. Ett förslag var att man skulle täcka över hela brottet och bygga en ny katedral ovanpå massorna. Det hade förstås varit ett enormt jobb. Eftersom man slutat begrava människor i uthuggna gravar fick man trots allt fortsätta med begravningarna fram till juli 1936.
Som så många andra engelska begravningsplatser förföll St James’. Pengarna till underhåll hade tagit slut redan 1933. Ägarna till gravrätterna kontaktades och fick rösta på tre förslag: Att fylla igen allt upp till gatunivå, att flytta alla minnesmärken till en annan begravningsplats eller att göra en offentlig park av alltihop. Det senare exemplet vann, men det skulle dröja till 1980-talet innan man började göra något åt saken. Dessförinnan förvandlades platsen till ett spöklikt tillhåll för allehanda obskyra ockulta utövare och drogmissbrukare.
1981 upprustade man det gamla kapellet som står vid ingången till parken. Under 2001 började man rusta upp området till den park den varit tänkt som sedan 1933. Den enda av tunnlarna som inte murats igen utgör den ena entrén till parken. Väggarna är täckta av gamla gravstenar som ger en spöklik känsla. En stor mängd av de gamla gravstenarna används idag som en slags utsmyckning som påminner om de öden som fått sitt definitiva slut på platsen. Alla sjömännen. Alla barnen från institutioner som inte klarade de många epidemier som hemsökte staden.
Huskissons monument finns kvar. Och här finns ännu graven där Kitty Wilkinson vilar. Kittys familj hörde till de tusentals irländare som flydde till Liverpool. Skeppet familjen färdades med förliste vid Merseys mynning och hennes far och syster drunknade. Modern och Kitty fick försöka försörja sig så gott det gick. Vid 12 började hon jobba på bomullsfabrik i Canton, Lancashire. Så småningom gifte hon sig med en sjöman, som förstås drunknade strax efter bröllopet. Kitty hade då två döttrar, den ena nyfödd. Kittys mor var blind och hade dessutom drabbats av mental ohälsa. Kitty tog hand om henne och en annan funktionshindrad granne i sju år.
Efter moderns död flyttade Kitty tillbaka till Liverpool. Förhållandena där var värre än i Canton. Kitty tog sig an tre föräldralösa barn, gifte sig med en lika social man och deras hem förvandlades till rena barnhemmet. Paret Wilkinson verkar helt enkelt vara av den omhändertagande sorten. Vid ett av flera kolerautbrott på 1830-talet ledde Kittys intuition till att lindra epidemin på ett omvälvande sätt. Hon hade reagerat på hur smutsigt och eländigt Liverpool var. Hon öppnade en tvättstuga i sin källare och tog sig an att tvätta kläder och textilier till koleradrabbade och dessutom sanerade hon och hennes medhjälpare deras hem. Att hygienen var viktig för att motverka sjukdomar var i stort sett okänt på den här tiden. Men Kitty lyckades så väl att ingen av hennes medhjälpare som ju varit utsatta för smittorisken hela tiden insjuknade och flera av hennes kunder överlevde.
Dock inte alla. Många barn förlorade sina föräldrar. Varje morgon tog sig Kitty an 20 av dessa barn och läste sagor och sjöng psalmer för dem. Det utvecklades till en slags söndagsskola och Kitty fick lov att anställa en kvinna som hjälpte henne. Kitty fortsatte med detta till sin död 1848, 73 år gammal, vid den tiden en ansenlig ålder.
Janne Bäckman.