Berättelser från kyrkogården #3
St. Peters Church i Woolton, Liverpool, och dagen det började röra sig.
6 juli 1957 var det byfest i Woolton, Liverpool. Rosornas drottning, hundar från den närbelägna polisskolan och ett lokalt skiffleband hörde till de som deltog i kortegen runt byn. Det var meningen att skifflebandet skulle spela från lastbilsflaket, men det var för skumpigt och dessutom hördes de ändå inte så de satt mest ner och vinkade till publiken. De skulle snart få sin chans ändå. Intill St. Peters Church hade man byggt en scen och en av programpunkterna var skifflebandet.
Tornet på St. Peters Church är faktiskt Liverpools högsta punkt.
Eleanor Rigbys grav. Hon var gift med Thomas Woods och skulle alltså egentligen ha hetat Eleanor Wood. Men, som det heter i sången, ”was buried along with her name”. Hon begravdes under sitt eget namn.
George TooGood Smith var det närmaste en fadersfigur John Lennon haft och den första av de dödsfall som skulle prägla John för livet.
En tidigare medlem och god vän till bandet, Ivan Vaughn, hade bjudit in en 15-årig kompis till spelningen. Han ville introducera honom till bandets ledare, för han trodde att de hade mycket gemensamt musikaliskt. De såg showen intill kyrkan, 15-åringen tyckte att bandet var ok, men han frontmannen spelade konstiga ackord och kunde definitivt inte texterna på låtarna han sjöng, utan hittade på. Men utstrålning, det hade han.
På kvällen skulle bandet spela till dans i Woolton church hall. Ivan tog med sig 15-åringen för att presentera honom för sångaren. Denne var lätt arrogant – möjligen luktade han lite öl också – och visade inte något större intresse, förrän 15-åringen lånade sångarens gitarr, stämde om den (John kunde bara banjoackord och gitarren var stämd efter det), vände den åt fel håll och spelade Twenty flight rock, Be bop a lula och ett Little Richard-medley och sjöng dom med rätt text! Intresset vaknade.
Sångaren och frontfiguren i The Quarrymen, John Lennon, diskuterade med sin bäste vän Pete Shotton och de två kom överens om att det var bättre att ha 15-årige Paul McCartney i bandet än som konkurrent.
– Det var den dagen, dagen jag mötte Paul, som det började röra på sig … sade John senare.
Här skulle man kunna avsluta med klyschan ”and the rest is history – resten är historia”, om det inte var för det att St. Peters Church har så många fler Beatleskopplingar.
John var välbekant med kyrkan. Han hade sjungit i kören som barn. Ryktet påstår att han fick kicken när han stal ur kör-kassan. Här hängde the Quarrymen på kyrkogården när skolan inte lockade dem. Gravstenarna var perfekta skydd mot insyn från vägen när man ville tjuvröka. Även unge McCartney kom att hänga här åtskilliga gånger.
Kanske var det vid ett sådant tillfälle som Pauls blick fastnade vid John Rigbys familjegrav. Stenen ligger perfekt för en tjuvrökare. Där en bit ner på stenen står ”also Elenore Rigby, the beloved wife of Thomas Woods and granddaughter of the above”.
John Lennon tillsammans med Quarrymen den 6 juli 1957. I publiken står bl.a. en 15 år gammal Paul McCartney.
Bob Paisley gjorde inte mycket väsen av sig som människa men är Liverpool FC:s störste tränare.
Hur många möten mellan en 15-åring och en 17-åring har fått en sandstensplakett som minnesmärke? Och hur många såna möten har fått den betydelse som det möte som skedde 6 juli 1957, dagen då Paul mötte John.
I huvudsak Paul, men i vanlig ordning med god hjälp av John, skrev låten Elenore Rigby 1966 och spelade in den med The Beatles samma år. Paul själv hävdar att Elenore kom från skådespelerskan Elenore Bron som var med i filmen Help och Rigby från en spritimportör. Den ensamma kvinnan i sången hette dessutom ursprungligen Daisy Hawkins. Andra hävdar att Paul ändrat historien för att förhindra att graven skulle vandaliseras i spåren av Beatlemania. Han har också på senare år sagt att det kan vara så att namnet fastnat i det undermedvetna och lockats fram när han som bäst behövde ett namn. Den skrevs ju trots allt 1966, en tid då det mesta var tämligen dimmigt i många popartisters medvetande… En rad bort från Elenores grav finns förresten John McKenzies grav. I låten förekommer en Father McKenzie…
Det finns fler kopplingar mellan kyrkogården och Beatles. När John står och sjunger fel text till Del Vikings ”Come with me” står han ett mindre stenkast ifrån en grav, tillhörande den man som var den starkaste fadersfigur John haft, George Toogood Smith. Två år tidigare hade han segnat ner i trappen i hans och Mimmi Smiths hem Mendips. Mimmi var Johns moster och paret hade tagit hand om John sedan de övertygat myndigheterna om att mamma Julia inte var lämplig. Mimmi var en stram viktoriansk dam som inte gärna visade känslor, men som trots allt var en stadig pelare i Johns tillvaro. George var tvärtom. Han var den varma humoristiska reservpappan som gärna kramade John. Han var den som lärde John att läsa, som nattade honom, som lärde honom teckna. Han var den som gav John hans första munspel och som uppmuntrade hans musikintresse. Det spekuleras i att Mimmi och George’s äktenskap kom till av praktiska skäl. De hade lärt känna varandra när George levererade mjölk till sjukhuset där Mimmi arbetade och trivdes med varandra. Men Mimmi tycks ha varit mer eller mindre a-sexuell (även om det med åren skulle komma rykten om det motsatta, när Mimmi började ta emot studenter för att få bidrag till hyran). George var sannolikt homosexuell, något som var ett brott vid den här tiden. Ett bra arrangemang för båda parter med andra ord.
John tog Georges död hårt. Hans första reaktion när han fick dödsbudet var att han skrattade hysteriskt innan han stängde in sig på sitt rum. Hans sorg var och förblev privat. Några år senare reagerade han likadant när mamma Julia blev påkörd och dog, strax efter det att John och hon återfått kontakten. Samma sak hände när han fick budet om bäste vännen och Beatlesbasisten Stuart Sutcliffs död.
På St. Peters ligger också en annan legendarisk person i Liverpools historia. ”He remained an ordinary man, amid extraordinary achiements” står det på graven. Jämfört med sin föregångare i sitt ämbete stämmer det betydligt. Bob Paisley var hjälptränare för Liverpool FC under den karismatiske Bill Shankley, mannen som byggde det moderna Liverpool. Bob var tyst och gjorde sitt jobb. Till stor del handlade det om att fullgöra Shankleys värv. Och det gjorde den tystlåtne tillbakadragne mannen med besked. När man väl lyckats övertala honom att ta över tränarsysslan såg han till att mellan 1974 och 1983 leda laget till sex ligatitlar och tre Europacuptitlar. Ligacupen vanns två gånger och UEFA-cupen en gång. Sex gånger blev han utsedd till årets tränare.
När han dan efter sin sista dag som tränare blev tillfrågad av pressen vad det första han gjorde som ”pensionär” var, svarade han: ”Jag försöker att komma bort från fotbollen så jag gick och såg en Everton-match …”
Bob Paisley, mannen som efterträdde en legendar blev en själv, utan att göra nåt väsen av sig. Han dog 1996 efter att ha kämpat några år med Alzheimers, 77 år gammal.
Janne Bäckman.