Berättelser från kyrkogården #2

East London Cemeterys svenska gäst

Det tar en dryg halvtimme med tunnelbanan, ut från världsmetropolen till det mer förortströtta Plaistow. Ytterligare en promenad på en kvart – och ett stopp på ett litet indiskt café, innan jag fortsätter till målet, East London Cemetery. Jag har ett speciellt mål på just den här begravningsplatsen.

Elisabeth Strides grav är än idag täckt av blommor. Hennes jordeliv var ingen dans på rosor.

Det finns betydligt mer pretentiösa gravar på East London Cemetery.

Jag väljer ingången vid minneslunden. På engelskt vis är den översvämmad av rosor, höga buskrosor i allsköns pastellfärger. Det ser nästan konstgjort ut. Sentida engelska gravseder ligger väldigt nära kitsch. Jag lyckas gå åt fel håll. Passerar de sedvanliga krigsmonumenten och massgravarna från bombningen av London, Blitzen. De finns överallt. En kyrkvaktmästare förklarar vänligt men bestämt att jag inte får fotografera på den här kyrkogården. Som de flesta kyrkogårdar är den privatägd. Sorry, säger jag. I didn’t know, but it’s ok. Ursäkta, jag visste inte. Jag stoppar undan kameran och känner mig lite skamsen när jag vet att den kommer att åka fram igen när jag hittat rätt.

Och så. Där är den. Hade jag gått åt andra hållet hade jag funnit den nästan direkt.
Det är en av de äldre bevarade gravarna. En klassisk engelsk grav med en hög huvudsten och en liten låg vit mur runt själva graven. East London Cemetery började anläggas 1871 och den första begravningen hölls året därpå. Den här graven är från 1888. Graven är enkel jämfört med de många monumentala minnesvårdarna. Men ironiskt nog känner nog fler till namnet på den här graven än på de näst intill groteska familjegravarna.

På stenen står: Elisabeth Stride 1843–1888. Elisabeth Stride var Jack the Rippers tredje offer. Och hon var född i Torslanda, Göteborg.

Elisabeth föddes Gustafsdotter i november 1843. Far var Gustaf Ericsson och mor Beata Carlsdotter och parets fyra barn uppfostrades i herrans tukt och förmaning på föräldrarnas bondgård. När Elisabeth var femton flyttade hon till Göteborg för att finna egen försörjning. Hon fick jobb hos ett göteborgspar innan hon fann en annan mer lönsam försörjning. Prostitution. Första gången hon finns omnämnd är i mars 1865. Elisabeth är drygt 21 år. Åtminstone två gånger kommer hon att behandlas för veneriska sjukdomar och en graviditet leder till ett dödfött barn. Elisabeths liv är misär.

År 1865 dör mor Beata och Elisabeth får ärva den ansenliga summan av 65 riksdaler. Pengarna satsar hon på att komma ifrån sitt gamla liv. Hon köper en biljett till England.
Själv har hon gett två orsaker till varför. En anledning ska vara att hon vill hälsa på släktingar där. Den andra är att hon fått tjänst hos en fin herre nära Hyde Park. Hur det än är med den saken så tycks hon ha funnit sig till rätta ganska väl. Hon lär sig snabbt engelska och eftersom hon är bosatt i East End lär hon sig också av praktiska skäl jiddisch. East End har en stor judisk population.
I början av 1879 gifter sig Elisabeth med snickaren John Thomas Stride. John är 22 år äldre. Vid sidan av Johns snickarkunskaper försörjer paret sig genom ett kafé i Poplar.

Men efter några år knakar det i fogarna. Fiket säljs. 1877 hittar vi Elisabeth på ett s.k. workhouse, en institution där obemedlade fick jobba för fickpengar och tak över huvudet. Hon är fortfarande gift med John, och enligt folkräkningen verkar de ha gjort ett nytt försök att leva ihop. I slutet av 1881 skiljer sig dock paret för gott.

Elisabeth Stride har dålig hälsa. Vi hittar henne på ett sjukhem där hon behandlas för bronkitis. Väl utskriven därifrån tvingas hon bo på olika härbärgen, som så många av sina olyckssystrar och bröder. East End på 1880-talet är en tuff plats. Stora delar var rena ghettot. Arbetslösheten var i det närmaste total. Kvar fanns – kriminalitet och prostitution. Elisabeth Stride föll snart tillbaka till det yrke som fått henne att lämna Göteborg, då och då kompletterat med sömmerskeuppdrag. Det handlade om ren överlevnad.

Engelska minneslundar är ett hav av pastellfärgade rosor när de blommar.

Minnesmärket över de som dödades när en utsiktsplattform kollapsade när HMS Albion gick av stapeln 1898. Idag finns också ett levande minnesmärke. På platsen där varvet låg bildades West Ham United. Klubbfärgerna är detsamma som varvet och The Hammers korslagda hammare anspelar också på båtbyggandet.

Elisabeth, eller Liz som hon nu kallades, fick snart tillnamnet Long-legged Liz, eller bara Long Liz. Hon var reslig för tiden. För att stå ut spenderades sannolikt en hel del av de surt förvärvade pengarna på gin. Hon hade åter en kort relation med en man, men det var en stormig sådan.

Den 29 september 1888 har Liz förtjänat några pennies på att städa två rum i huset där hon för tillfället bor. Hon har klätt upp sig för att se presentabel ut och tillsammans med väninnan Elisabeth Tanner tar hon ett glas på puben the Queens Head på Commercial road. Därifrån beger hon sig hemåt. Möjligen slår hon följe med en eller annan kund på vägen. Flera vittnen säger sig ha sett henne med olika män på Berner Street. Hon ska ha hörts avvisa några av dem.

Klockan ett på morgonen, söndagen den 30 september, ryggar Louis Diemschutz häst för ett bylte i den mörka gränden Dutfiels Yard. Det visar sig vara Elisabeth Strides kvarlevor. Och de är fortfarande varma. Den allmänna uppfattningen är att Diemschutz – eller möjligen någon strax innan stört förövaren. Mindre än en timme senare finner man det lemlästade liket av Catherine Eddows. The Ripper anses med henne ha fullgjort det han tänkt sig med Liz. Skändat henne fullständigt. Bland annat saknades hennes ena njure. Det ska ha varit den som senare dök upp i ett brev till den grupp som bildats för att lösa morden i Whitechapel.

Elisabeth Stride och Catherine Eddows hör till de fem så kallade kanoniska offren för den ännu gäckande Jack the Ripper. De övriga tre är det första offret Mary Ann Nichols, Annie Chapman och så det sista offret innan morden plötsligt upphörde, Mary Jane Kelly. Dessa fem kvinnor mördades på liknande sätt och skändades – förutom Elisabeth Stride där förövaren alltså ska ha blivit avbruten. I polisens dossier över Whitechapel-morden finns fler offer. Men East End var som sagt en kriminell krutdurk. Sannolikt opererade flera mördare, kanske t o m flera massmördare, i området. Vissa forskare hävdar att mördaren rymde till USA och tog upp sitt värv där. Teorierna om vem som var the Ripper innefattar tom representanter i kungahuset. Det närmaste sanningen kommer nog tyvärr svaret: Vi vet inte vem Jack the Ripper var. Ironiskt nog känner vi till mer om offren, till exempel Elisabet Stride.

Det är ständigt färska blommor på Long Liz’s grav på East End Cemetery. Inte sällan ligger det något mer där. Fyra gamla pennie-slantar. Det gör det när jag besöker graven. Det gör mig förbannad. Det anspelar nämligen på den sexuella akten ”a four penny knee-trembler”. För fyra penny får Liz knäna att skaka. Med hjälp av oralsex.

Jag vill bryta förbannelsen, förödmjukelsen. Liz var inte prostituerad för att hon ville utan för att hon måste.

Jag lägger dit ett pundmynt. Som en symbol för att hennes och varje liv är mer värt än fyra små kopparslantar.

Janne Bäckman.