Jag väljer ingången vid minneslunden. På engelskt vis är den översvämmad av rosor, höga buskrosor i allsköns pastellfärger. Det ser nästan konstgjort ut. Sentida engelska gravseder ligger väldigt nära kitsch. Jag lyckas gå åt fel håll. Passerar de sedvanliga krigsmonumenten och massgravarna från bombningen av London, Blitzen. De finns överallt. En kyrkvaktmästare förklarar vänligt men bestämt att jag inte får fotografera på den här kyrkogården. Som de flesta kyrkogårdar är den privatägd. Sorry, säger jag. I didn’t know, but it’s ok. Ursäkta, jag visste inte. Jag stoppar undan kameran och känner mig lite skamsen när jag vet att den kommer att åka fram igen när jag hittat rätt.

Och så. Där är den. Hade jag gått åt andra hållet hade jag funnit den nästan direkt.
Det är en av de äldre bevarade gravarna. En klassisk engelsk grav med en hög huvudsten och en liten låg vit mur runt själva graven. East London Cemetery började anläggas 1871 och den första begravningen hölls året därpå. Den här graven är från 1888. Graven är enkel jämfört med de många monumentala minnesvårdarna. Men ironiskt nog känner nog fler till namnet på den här graven än på de näst intill groteska familjegravarna.

På stenen står: Elisabeth Stride 1843–1888. Elisabeth Stride var Jack the Rippers tredje offer. Och hon var född i Torslanda, Göteborg.

Elisabeth föddes Gustafsdotter i november 1843. Far var Gustaf Ericsson och mor Beata Carlsdotter och parets fyra barn uppfostrades i herrans tukt och förmaning på föräldrarnas bondgård. När Elisabeth var femton flyttade hon till Göteborg för att finna egen försörjning. Hon fick jobb hos ett göteborgspar innan hon fann en annan mer lönsam försörjning. Prostitution. Första gången hon finns omnämnd är i mars 1865. Elisabeth är drygt 21 år. Åtminstone två gånger kommer hon att behandlas för veneriska sjukdomar och en graviditet leder till ett dödfött barn. Elisabeths liv är misär.

År 1865 dör mor Beata och Elisabeth får ärva den ansenliga summan av 65 riksdaler. Pengarna satsar hon på att komma ifrån sitt gamla liv. Hon köper en biljett till England.
Själv har hon gett två orsaker till varför. En anledning ska vara att hon vill hälsa på släktingar där. Den andra är att hon fått tjänst hos en fin herre nära Hyde Park. Hur det än är med den saken så tycks hon ha funnit sig till rätta ganska väl. Hon lär sig snabbt engelska och eftersom hon är bosatt i East End lär hon sig också av praktiska skäl jiddisch. East End har en stor judisk population.
I början av 1879 gifter sig Elisabeth med snickaren John Thomas Stride. John är 22 år äldre. Vid sidan av Johns snickarkunskaper försörjer paret sig genom ett kafé i Poplar.

Men efter några år knakar det i fogarna. Fiket säljs. 1877 hittar vi Elisabeth på ett s.k. workhouse, en institution där obemedlade fick jobba för fickpengar och tak över huvudet. Hon är fortfarande gift med John, och enligt folkräkningen verkar de ha gjort ett nytt försök att leva ihop. I slutet av 1881 skiljer sig dock paret för gott.

Elisabeth Stride har dålig hälsa. Vi hittar henne på ett sjukhem där hon behandlas för bronkitis. Väl utskriven därifrån tvingas hon bo på olika härbärgen, som så många av sina olyckssystrar och bröder. East End på 1880-talet är en tuff plats. Stora delar var rena ghettot. Arbetslösheten var i det närmaste total. Kvar fanns – kriminalitet och prostitution. Elisabeth Stride föll snart tillbaka till det yrke som fått henne att lämna Göteborg, då och då kompletterat med sömmerskeuppdrag. Det handlade om ren överlevnad.