Highgate Cemetery i norra London är en av världens mest berömda begravningsplatser. Egentligen är det två begravningsplatser – den västra och den östra. Båda med hundratals historier att berätta. Själva tillkomsten är en historia för sig. I början av 1800-talet svämmade London bokstavligen över av folk – och av döda! Stod det inte ett hus på en bit mark så användes det som begravningsplats. Inte sällan begravdes man i massgravar och djupet var inte alltid reglementsmässigt. Kort sagt – döden blev en sanitär olägenhet. På 1830-talet var måttet rågat och myndigheterna beslutade att bygga ett antal begravningsplatser ute på det som då var landet. Highgate Cemetery var en av dom. Den 26 maj 1836 begravdes Elisabeth Jackson från Soho där i den allra första graven i det som idag är västra begravningsplatsen. 1859 öppnades den östra delen, delvis på spekulation. Begravningsväsendet var till stor del drivet av halvprivata bolag. Då fanns redan 10.400 gravar i den västra delen.

Men vi ska i den här krönikan mest ägna oss åt den östra delen. Även den växte snabbt. Den mest kända graven tillkom 1887 då Karl Marx fick sin sista vila i ett hörn som blivit populärt bland socialistiska profiler från många länder. Karl Marx grav är också den ståtligaste och mest välskötta. Redan i början av 1900-talet hade Highgate Cemetery börjat förfalla. Dråpslaget var första världskriget. Merparten av det 40-tal trädgårdsmästare som höll gravplatsen i skick inkallades. Många kom inte tillbaka. De som var kvar kämpade för att sköta anläggningen med ganska gott resultat. Men bristen på arbetare och det faktum att gravväsendet förändrades och framförallt blev billigare gjorde att Highgate Cemetery började förfalla.

Sakta tog naturen över. Vildvinet – och ekorrarna. Floran och faunan på den förfallna viloplatsen har bidragit till att den idag är skyddad! Under senare år har man också försiktigt börjat restaurera platsen. Redan 1975 bildades en förening med uppgift att bevara Highgate. Den norra delen av östra gravplatsen – och naturligtvis kvarteret runt Marx – är upprustat och används återigen. Sålunda kan vi här hitta celebriteter som Douglas Adams – han med Liftarens guide till galaxen, gitarristen Bert Jansch och punkfarfar Malcom McLaren. Även västra sidan har sin beskärda del av kändisar. Här ligger Charles Dickens familj. Inte Charles själv. Han var så stor så han begravdes i Westminster Abbey. Lite av en tragedi efter döden, kan man säga. Här ligger också skådespelerskan Jean Simmons och sångaren George Michael. Imponerande. Men ändå inte mest imponerande. För den del av Highgate Cemetery som berör mest är den där naturen fått ta över.

Rötter och vildvin har vält gravstenar eller täckt dem totalt. En del sarkofager har fått locken förstörda. Det är inte någon plats för den som lätt får mardrömmar. Här kan man spela in skräckfilm mitt på dagen. Och så – mitt i den gröna massan – står det färska blommor. Antalet gravar är nämligen snart slut i Highgate. Men 2019 drog man igång en kampanj för att behålla gravplatsen som en levande sådan. Gravplatser där det inte längre går att spåra några gravrättsägare – och dom är många – återanvänds.

Det är fascinerande att vandra på de överväxta gångarna och fantisera om ödena som vilar här. Det var det jag gjorde när min blick plötsligt föll på ett namn på en av de större stenarna. Stenen är medfaren och har hamnat på sniskan. Det är William Fogg och Amelia Papprills familjegrav, förkunnas det överst på stenen. Resten av stenen vittnar om att William och Amelia drabbas av en rad tragedier. Och där – som tredje namn av de döda barnen står plötsligt Edwin ”who was accidentally drowned wilst bathing at Finnklippan Sweden August 6th 1877”. Vid en ålder av 14 år och tre månader drunknar Edwin – i Sverige!